Livet hos hovet – medarbetarnas hemligheter: ”Inte ett yrke”

Att arbeta för kungahuset kan för många verka som en glamourös dröm med prinsar och prinsessor, slott och storslagna fester.

Och visst finns den aspekten men det är också ett tufft jobb som kräver fullkomlig dedikation.

Den kanske mest kända tidigare medarbetaren vid hovet – Elisabeth Tarras-Wahlberg, som jobbade för kungahuset i över 30 år som bland annat informationschef och hovmarskalk – har berättat för Hemmets Journal att det var mer av en livsstil än ett yrke:

– Det innebar 365 dagar om året där jag ständigt fanns till hands. Mitt i natten kunde Expressen ringa mig och vilja få något bekräftat om någon i kungafamiljen och då skulle jag snabbt vakna, bli klar i huvudet och korrekt och vänligt svara på frågor. Det var ett hantverk, men framför allt ett serviceyrke.

Det är också en arbetsplats som kräver en viss typ av mentalitet hos de anställda. Väldigt sällan annonseras arbeten inom hovet ut till offentligheten, enligt författaren och hovexperten Herman Lindqvist.

I stället handlar det om interna processer med rekommendationer – inte sällan är det redan anställda personer som tipsar om lämpliga kandidater till tjänsterna.

– De flesta som anställs plockas ut genom rekommendation av andra anställda eller av folk som på andra sätt är knutna till hovet, det är ett slags internt headhunting. Ytterst sällan annonseras befattningen ut för allmänheten men även då kan man redan ha egna handplockade kandidater, som man anser skulle vara lämpliga, säger Herman Lindqvist.

När kungen själv ställde upp i en intervju om chefskap med tidningen Chef 2007 fick han just en fråga om rekryteringarna till hovet. Han visade då tydligt att frågan var känslig då han inte ville berätta vilka egenskaper man letade efter.

– Vill inte gå in på det. Kan vara lite känsligt, svarade kungen kort.

Det är också viktigt att förstå att det inte är ett jobb man tar för pengarnas skull. Många av de anställda inom hovet skulle kunna få en högre lön om de i stället använde sina kompetenser inom exempelvis näringslivet.

– Största skillnaden mot andra arbetsplatser är nog att lönen är ganska liten. Att jobba i hovet har emotionella fördelar som många anser vara mer värda än några tusen kronor mer i lön, säger Herman Lindqvist.

Som anställd förväntas man också hålla tyst om de eventuella kungliga hemligheter man kan tänkas få höra.

– Det finns en automatisk, inbyggd överenskommelse bland de anställda om att man inte berättar allt vad man vet, hör och ser. Det är ungefär som till exempel för läkare, advokater eller poliser, säger Herman Lindqvist.

Systemet är på ett sätt självsanerande då de anställda upplever att de är en del av något större. Enligt Herman Lindqvist känner de sig som en del av en stark gemenskap som de absolut inte vill bli uteslutna från.

– Man undertecknar ingen ed om att hålla tyst. Men i anställningskontraktet ingår lojalitet och hög etisk moralisk nivå, att man inte skvallrar och pladdrar om interna förhållanden. De som är anställda där har sökt sig dit frivilligt och vill vistas i den miljön, säger han.

Vad är det då för miljö man vistas i? Enligt kungen själv är det inte lika formellt som man skulle kunna tro.

– Vi är väldigt personliga. Vi har kul på jobbet. Det tror jag. Massor av skämt. Ibland upplever nog medarbetarna här att jag kanske är lite för ”outspoken”. Men det är viktigt med öppenhet och att kunna vara spontan, berättade han i intervjun med tidningen Chef.

Journalisten Barbro Hultman, som under tio år arbetade som redaktör inom hovet, har i sin bok I den kungliga kulissen beskrivit hur kronprinsessan Victoria kunde vara så informell att det nästan var svårt att veta hur man skulle bete sig.

”Den som händelsevis gick förbi fick inte bara ett glatt leende, utan också en morgonhälsning som lika gärna kunde vara formell som okonventionell: 'Hejsan, hoppsan!', 'Hej, hej!' eller 'God morgon' kort och gott”, berättar Hultman i boken och fortsätter:

”Hon duade friskt dem hon mötte, vilket inte gjorde det helt enkelt att veta vilka regler som gällde. Man duade inte kronprinsessan, punkt slut. Ett hej accepterades så småningom när man förstod, att nu rådde nya seder och bruk. Men inflation i hejandet blev det inte, det kändes lite som majestätsbrott.”

Hennes kollega Elisabeth Tarras-Wahlberg har i sin tur berättat hur hon kom kungafamiljen mycket nära under sina 30 år inom hovet – ändå skulle hon inte vilja beskriva dem som sina vänner.

– De gjorde med rätta skillnad på sitt privata och sitt officiella liv. När man har som uppdrag att kommunicera med medierna är det faktiskt rätt bra att inte vara allt för inblandad i det privata. Men någon gång ibland, exempelvis när jag var nere på Solliden i samband med kronprinsessans födelsedag, bjöds jag in till de privata gemaken. Jag har fortfarande kontakt med kungafamiljen, framför allt med kronprinsessan och hennes familj, vilket ju är rätt naturligt eftersom kronprinsessan och jag jobbade nära varandra i många år. Jag hälsar på dem på Haga då och då, berättade Tarras-Wahlberg nyligen för Amelia.

Hon, som förmodligen är en av de utomstående som kommit kungafamiljen allra närmast, har också berättat att hon sitter på mängder av hemligheter från åren på slottet.

– Ja, men de förblir hos mig. Det handlar inte om dolda sensationer eller skandaler men inget heller som alla behöver veta. Alla mina vänner lärde sig snabbt att inte försöka få ur mig hemligheter om kungafamiljen. Jag hade en enkel princip, att det som hade sagts offentligt eller en gång blivit satt på pränt var sådant vi kunde prata om, har Elisabeth Tarras-Wahlberg sagt till Hemmets Journal.

Men genom åren har hon emellanåt avslöjat små bitar av sådant som hänt bakom kulisserna. Bland annat har hon berättat om vad som hände under och efter den kritikstorm som riktades mot kungen 2004 efter att han under ett statsbesök i Brunei beskrivit den lilla odemokratiska nationen som ”ett mer öppet land än något annat man kan tänka sig”.

– Det var tufft. Jag har funderat på om jag skulle handlat annorlunda. Jag försökte ringa men fick inget svar. Han hade klivit på ett plan till Bangkok. I efterhand har jag förstått mycket väl vad kungen menade men jag ångrade att jag lät tiden gå, har Elisabeth Tarras-Wahlberg berättat för Martin Wicklin i Söndagsintervjun i P1.

Hon har också berättat att kungen tog väldigt illa vid sig av kritiken.

– Jag vet att han var väldigt illa berörd av kritiken den gången. Han tog illa vid sig och var väldigt nedstämd när han kom hem, berättade hon för TT i samband med kungens 75-årsdag.

Elisabeth Tarras-Wahlberg har också berättat om spelet bakom en av de mest lyckade krishanteringarna inom hovet – den svåra och känsliga frågan kring kronprinsessan Victorias ätstörningar i slutet av 1990-talet.

I en intervju med branschtidningen Resumé har Tarras-Wahlberg berättat att man lyckades väl med kommunikationen – men att mycket kunde ha gått snett.

– Jag är väldigt stolt över publiceringen om kronprinsessan Victorias ätstörningar. Hon var så ung och sårbar, och det kändes så otroligt viktigt för mig att vi hanterade det på ett väl avvägt sätt, sa hon till Resumé.

– Vi hade räknat ut att om tv och morgontidningarna kommer ut med en nyhet, känner sig kvällstidningarna tvingade att vrida till den för att den ska bli en nyhet hos dem. Därför började vi bakifrån och gav hela storyn till en kvällstidning. Då fanns det ingen kvar som var beredd att skruva till det. Taktiken landade väldigt väl. Också all heder till kvällstidningen ifråga, som visade förståelse och höll sig till fakta.

Foto: TT