Tack för allt, Lasse – du kommer alltid leva kvar i våra hjärtan

Lasse Berghagen finns inte mer, han blev 78 år. Det är ett stort stort och varmt hjärta som nu givit upp. Lasse Berghagen hade kärlek så det räckte och blev över åt oss alla. Och det är en genialiskt begåvad underhållningshjärna som nu slutat tänka. Han kunde ju faktiskt allt Lars Nils Berghagen från Enskede i Stockholm. Strängarna på lyran verkade oändligt många. Under nästan sex decennier bjöd han svenska folket på såväl teater som revy och film, musik, böcker – och så tv som programledare.

När Lasse Berghagen 1994 tog över ”Allsång på Skansen” var det en produktion på dekis. Tittarsiffrorna låg kring 600 000 sörjande och töntstämpeln satt så hårt att den lika gärna kunde varit tatuerad. Men under Lasse Berghagens ledning guidades SVT-produktionen steg för steg bort från knätofs och snoa. Signaturmelodin byttes från hurtfriska ”Sjung med, sjung med, per television, så blir vi enad nation!” till numera cementerade egenkompositionen ”Stockholm i mitt hjärta”. Säg den tittare som inte omedelbart kopplar ihop Lasse Berghagens låt med tisdag och allsång.

Där lades grunden för ett sant SVT-mästerverk som sedan byggdes på steg för steg. Under tio somrar moderniserade Lasse Berghagen och eviga parhästen Gunilla Nilars kraftigt ”Allsång på Skansen”.

Samtidigt som de behöll de äldre tittarna lockade de även den yngre delen av publiken till såväl Sollidens scen som till tv-apparaterna. Jag befann mig själv på plats som reporter för Expressens räkning när Lasse Berghagen efter tio säsonger 5 augusti 2003 tackade för sig som programledare.

Artistuppställningen bestod av Carola Häggkvist, Robert Gustafsson, Helen Sjöholm, Benny Anderssons orkester. Sedan Lasse Berghagen tagit över Skansen-rodret hade världsstjärnorna Wyclef Jean och Ricky Martin, samt numera Ullevi-fyllande Håkan Hellström, hunnit uppträda. Framför scenen rådde glädjekaos.

36 800 fans hade kommit för att ta farväl av sin Lasse Berghagen. Skrikande tonåringar höll upp skyltar där de bedyrade sin kärlek till hans gärning. Hemma i stugorna satt över två miljoner människor bänkade för att se honom en sista gång ta på sig sin kornblåa kavaj. Metamorfosen av programmet var fullbordad.

Lasse Berghagen folkkärare än kungafamiljen. Den mångfacetterade underhållaren valde med andra ord att sluta på absolut topp. Ett råd han fått från sin bäste vän, bortgångne Magnus Härenstam.

För framgångarna kom med ett pris. Lasse Berghagen kände sig tom, slutkörd och drömde mardrömmar om ”Allsång på Skansen”.

– Det var ett jäkla tryck. Men det kändes skönt att lämna allsången och gå vidare. Hade jag varit kvar ett eller två år till så hade jag kanske gått ut i tomma intet, har han berättat för Expressen.

När Lasse Berghagen 2019 firade 50 år som artist återvände han till ”Allsång på Skansen”. Denna gång som åskådare. När hans livsgärning hyllades genom ett medley lett av Sanna Nielsen brast det för honom. Jublet ville aldrig ta slut. Tårarna trillade längs hans kinder. Det var en älskad konungs återkomst.

– Jag blir lite rörd, och inte så lite heller, sa Lasse Berghagen i SVT:s direktsändning.

Och. Han är värd allt beröm i världen. För vilket liv det varit.

Lasse Berghagen upptäcktes som 19-åring av legendariske skivproducenten Curt Pettersson. Hitsen på Svensktoppen avlöste varandra. "Hålligång i skogen”, ”Hej clown” (Med Benny Andersson), magiska ”En kväll i juni”, ”Min kärlekssång till dig”.

Medverkan i Melodifestivalen tre gånger. Vinst 1975 med ”Jennie, Jennie”.

Kar de Mumma-revyer, ”Spanska flugan”, osympatisk studierektor i filmen ”Bert – den siste oskulden”.

Diktsamlingen ””I mina blommiga sandaler”. ”Då knäpper jag mina händer" har tonsatts och finns i den svenska psalmboken.

Omskrivna äktenskapet med Lill-Babs, Barbro Svensson, som gav Malin Berghagen. Kärleken till makan Eva, de har varit gifta sedan 1976 och har dottern Maria tillsammans. Lasse Berghagen är till och med en punkt i Guinness rekordbok som den förste i världen som slagit en golfboll genom tre länder. Från Norge över Sverige in i Finland. Finurligt nog skedde det hela vid Treriksröset. Vi får heller inte glömma det ikoniska 18-hålsvarvet med Iron Maidens trummis Nico McBrain.

Och så Teddybjörnen Fredriksson då. Vi kommer liksom inte runt den där ludna kramiga rackaren.”Men åren gick, jag glömde bort min vän, och jag blev gift och fick ett barn. Och så igår, när hon fyllde fyra år fick hon en teddybjörn av sin far”.

Sången är skriven 1969 till dottern Malin Berghagen. Raderna eviga.Vem får inte något vått i ögonvrån av nallen som först älskas, sedan glöms bort, för att slutligen åter väckas till liv genom minnet av det som varit?

Exakt här låg Lasse Berghagens storhet. Den inneboende viljan att berätta, uttrycka sig och beröra. När vi i början av 2000-talet satt där i skogen vid den öppna elden många mil utanför Luleå och grillade korv – Lasse Berghagen och jag – var det samma person jag mötte som den vi sett i tv och hört i intervjuer. Oförställd. Omtänksam.

Uppbjuden av legendaren till ett av hans arrangemang för att bekanta mig lite med honom inför kommande Allsångssäsong (Som jag skulle bevaka) berättade han skröna på skröna, skrattet ständigt där, medan kvällen blev mörkare. Han ville verkligen underhålla. Givetvis hängde jag som värmlänning på och försökte bräcka honom. Det blev ingen jämn match.

Egentligen spelar det ingen roll hur jag avslutar den här krönikan. Det kommer ändå att framstå som futtigt i jämförelse med den livsgärning jag skriver om. Men. Tack för musiken, tack för underhållningen, tack för glädjen, tack för skratten, tack för värmen du spred. Tack för allt. Vi är många som i dag står i kö för att betyga dig vår vördnad.