Detaljerna bakom Anckarström dödliga plan mot Gustav III

Det var säsong­ens sista mas­keradbal i Ope­rahuset före fastan, freda­gen den 16 mars 1792. Det var sista chan­sen att slå till. Konspiratörer­ na hade redan gjort flera för­sök, men alltid tvingats avbryta i sista minuten. Nu måste det ske. Kungen ska skjutas. ”Anckarström skall göra’t” hade konspiratörerna bestämt.

I tre år hade konspiratio­nen mot kungen pågått. Gus­tav III:s reformer hade tagit makt från adeln och upphöjt medelklassen. Hans krig mot Ryssland hade kostat över 20 000 soldaters liv, men inte gett någon fördel. Rusiga adels­män kunde mellan skål och vägg svära på att hugga ner, rida över eller skjuta kungen.

Det fanns andra adelsmän som bara ville ha politisk re­volution. Men alla ville ha till­ baka adelns rättigheter. I dag vet historikerna att det fanns över 150 personer som på olika sätt deltog i konspirationen. Gustav III visste själv vad som pågick, likaså polismästare Liljensparre.

Maskeradbalen skulle börja halv elva på kvällen. Konspi­ratörerna skulle alla ha vita masker samt

svarta dominor med kapuschong, senaste mode­ nytt i maskerad­ väg från Venedig.

Jacob Johan Anckarström var en förmögen, men ändå asketisk man, som levde på att låna pengar mot god ränta. Han ansågs se bra ut, liten till växten, svartmuskig, hård och bestämd. Han hata­de många och mycket i samti­den, men mest hatade han Gustav III.

Det mesta Anckar­ström hade gjort i livet hade misslyckats. Han ägde några gårdar ute i Vallentuna, men låg i konflikt med sina grannar, processer som kostat honom mycket. Han hatade kungen för hans eko­nomiska politik, det misslyckade kriget och mycket annat.

Dessut­om hade Anckar­ström dragits in i en högmålspro­cess, anklagad för att ha föro­lämpat kungen, ett brott som i värsta fall kunde leda till avrätt­ning. Därför ha­tade han kungen än mer.

Spindeln i nä­tet, hjärnan som planerade den stora konspira­tionen och vad som skulle ske med Sverige då kungen var död, var den sjuttiotvåårige generalen Carl Fredrik Pech­lin. Han hade funnits på eller alldeles intill den politiska scenen i Sverige under varje politisk kris de senaste femtio åren. Pechlin var en förmögen man som bodde i ett stort hus på Blasieholmen, nära dagens Nationalmuseum.

Med stor fingertoppskänsla och män­niskokännedom hade han valt ut konspirationens kärntrupp och bestämt vilka roller de skulle ha och han hade en klar plan för vad som skulle ske sen. Sverige skulle få en ny författning. Han hade valt ut de nya ministrarna, alla visste vad de skulle göra och vad som förväntades av dem.

Konspiratörerna hatade kungen av olika skäl. Några var glödande idealister, påver­kade av franska och ameri­kanska revolutionerna. Andra var inbitna egoister som an­såg sig förbigångna i karriären. De ledande närmast Pechlin var grevarna Claes Horn och Adolph Ribbing. Anckarström var inte intresserad av de politiska diskussionerna, han ville bara veta när och var han skulle skjuta kungen. Han fick låna pistoler av Horn.

Fredagen den 16 mars 1792 vaknade Stockholmarna med ett lätt snötäcke över staden. Ute på Haga tog Gustav III en kort promenad, sen for han i släde till Stallmästargården där det skulle vara slädkapplöpning på Brunnsviken.

Många Stockholmare gjorde sig i ordning för kvällens bal. En av dem som var indragen i komplotten och som hade en viktig uppgift då kungen var död, var överstelöjtnant Carl Pontus Liljehorn. Han bodde i huset intill Operan. Han visste att det nu inte fanns någon återvändo, kungen skulle mördas. Men Liljehorn började bli rädd, han kunde inte förråda sina kamrater, men han kunde kanske förhindra att kungen gick på balen.

Han skrev ett långt anonymt brev där han angav sig för att vara hovman med kunskaper om vad som skulle ske. Han varnade för “hiskeliga, i högsta grad motbjudande saker” han hört ryktas om skulle ske under kvällen. Maskeradbalen hölls inne i Operasalongen uppe på scenen. Musikerna var också klädda i dominor. De satt på en estrad på scenen. De första balgästerna, eller maskerna som man säger på en maskerad, började komma redan vid tiotiden.

Den skarpögde kunde se att vissa gäster kom klädda i exakt likadana svarta dominor och vita masker för ansiktet. De hade alla likadana tvära, svärta stövlar. Anckarström laddade pistolerna med sex grova hagel, sex avbrutna tapetnubbar och två rännkulor av bly omlindade med papper, så att de skulle sluta tätt i loppet.

Han tog fram kniven och sin egen sabel. Så gick han och Horn iväg tillsammans vid halv tolv-tiden. De flesta stockholmare låg och sov vid den här tiden. Många krogar var öppna. Där inne fanns gott om folk som samtalade lågmält. De väntade alla på signalen att upproret hade börjat.

Det var många som visste att i natt skulle det ske. Den ena släden efter den andra kom åkande till det upplysta Operahuset. Ut steg herdinnor, kalifer, bönder och riddare, harlekiner och pierroter. Nyfikna stod och gapade på gatan utanför.

Så kom kungen med sitt följe. Han steg ut, iförd en jacka av melerad grå silkestrikå med ett brett skärp av samma tyg. På bröstet kunde man se en broderad serafimerkraschan och Svärdsorden. Skjortan hade spetsar vid halsen och handlederna.

Det kungliga sällskapet gick rakt upp till kungsrummet på tredje våningen och satte sig till bords. Kungen hade hovstallmästare Hans Henric von Essen vid sin högra sida. Fem andra herrar var bjudna, inga damer. Då supén nästan var över fick kungen det anonyma varningsbrevet.

Han slet upp det och började läsa. Då sällskapet brutit upp visade kungen brevet för von Essen som blev mycket upprörd. Kungen skrattade bara och sa “skola de få tro att jag är rädd”. Kungen ställde sig demonstrativt i det runda fönstret som kallades oxögat där han syntes bra från scenen och salongen.

Han kunde se hur en grupp svarta dominor med vita masker och runda hattar skyndade fram över scenen, samlades nedanför fönstret och tittade upp mot honom. De höll varandra under armarna. Anckarström stod mitt ibland dem. Han hade den ena pistolen innanför dominon, den andra i bakfickan.

Kniven var instucken i bältet. “Nu hade ju varit tillfälle att skjuta. Kom, vi går ner. Maskeraden synes ju glad och trevlig.”, sa kungen. Von Essen försökte övertala Gustav att omge sig med en skyddsvakt. Kungen skrattade bort alla varningar. Vi vet inte om Gustav III medvetet gick in i dödsfaran för att han ville dö, eller om han bara ville utmana sina fiender i en kittlande lek.

I dödens närhet är livskänslan som starkast, det hade han själv upplevt flera gånger under det ryska kriget. Vi vet bara att han, trots alla varningar och mot sunt förnuft, gick ner till fienden som han visste väntade på honom. Orkestern spelade den första menuetten. Gustav gick långsamt ett helt varv över scenen och började ett nytt varv, då han kom in bland kulisserna på scenens vänstra sida.

Orkestern spelade en kadrilj. Ribbling kände genast igen kungen och gav tecken åt de sammansvurna. Horn och flera andra följde efter Ribbling. Kungen kommer tillbaka från foajén. Anckarström ser kungen komma omringad av maskeradgäster. Han tränger sig genom folkmassan och kommer så nära det bara går.

I vänster hand håller han kniven. Med höger hand drar han fram pistolen. Hanen är redan spänd. Han siktar mot kungens rygg. “Bon soir bon masque! God afton vackra mask”, säger någon av konspiratörerna och lägger handen på kungens axel. Tanken var att han skulle vända sig om. Det gör han inte.

Anckarström blir lite osäker. Just då vänder sig kungen lite åt vänster för att säga något. Anckarström trycker av pistolen och kungen rycker till. Kulan går in strax under tygbältet i veka livet. Knallen är obetydlig, de flesta uppfattar ingenting. “Ay ay! Je suis blessé! Aj, jag är sårad!”. Kungen tar sig med handen mot ryggen.

Han faller inte, svimmar inte. Von Essen drar med sig kungen till stenbänken under oxögat. Anckarström ser att kungen fortfarande kan gå. Han griper kniven men vågar inte rusa fram. Han har misslyckats – ännu en gång.

Han låter den andra pistolen glida ner på golvet. Sedan kniven. Han knuffar sig in bland maskerna och skriker “Elden är lös!”. De andra svarta dominorna stämmer in. Det blev inte den panik de hade planerat. Publiken sorlar, orkestern fortsätter att spela.

En officer som uppfattat vad som hänt ropar med sin högsta kommandostämma: “Stäng alla dörrar och låt ingen komma ut. Kungen är sårad!”. Ropet “Elden är lös” var signalen. En ung pojke som satt vakt vid dörrarna hörde ropet och sprang så fort han kunde till Pechlin som förstod. Anckarström hade skjutit.

Pechlin väntade på nästa steg. Nu skulle signalen till generalmarsch komma och revolutionen börja. Men ingenting hände. Gustav III satt en stund yr på bänken, blod sipprade fram ur såret. Stödd på von Essens arm går han sedan sakta upp till sin våning och lägger sig på den röda soffan, blod fläckar på jackan och soffan.

Upprörda hovmän och pager springer fram och tillbaka, den enda som är lugn är kungen. Han ger klara order och direktiv. Kungens bror, hertig Karl måste underrättas. Livläkaren inkallas. Polismästare Liljensparre måste tillkallas. Alla Stockholms tullar stängs. Ingen får komma in, ingen får lämna staden.

Polismästare Liljensparre tar kommandot. Han placerar sig vid ett bord på scenen. Allmän demaskering beordras. Alla gästerna måste passera en och en, uppge namn och adress, därefter fick de gå hem. På mycket kort tid hade Liljensparre fått en rad detaljerade upplysningar om män med svarta dominor, vita masker.

Två pistoler och en kniv hittades på golvet. Kungen fördes upp till slottet och lades i stora paradsängkammaren, en stor skara hovmän och nyfikna trängde med in i slottet, ända in i sängkammaren.

Inför allas åsyn kläddes kungen av och lades i sängen, allt under det han log vänligt och strödde spirituella kommentarer omkring sig. Gustav genomled en första åderlåtning klockan fyra på morgonen och läkarna fick tag i några nubb i såret.

Redan klockan åtta nästa morgon hade Liljensparre hittat en pistolsmed som kunde identifiera pistolerna: Kapten Anckarström hade lämnat in dem. På slottet fortsatte läkarna att arbeta med det redan inflammerade såret, vilket måste ha varit mycket smärtsamt utan bedövning.

Samma förmiddag meddelar Liljensparre att mördaren är funnen, han heter Anckarström. Han är arresterad. Han har förhörts, erkänt och säger att han var ensam om dådet och att han inte känner någon ånger, tvärtom. Så greps Horn, han hade setts komma till maskeraden med Anckarström. Horn råkade nämna Ribbings namn, varpå han också greps.

Flera andra som tycks ha varit närvarande greps. Pechlin arresterades, men han var svårast att knäcka. Ingenting påverkade honom. Hans behandling kan kallas avancerad psykisk tortyr, men han vek inte en tum. Han visste ingenting om någonting.

I tretton dagar pågick Gustavs dödskamp på slottet. Torsdagen den 29 mars, fem minuter i elva avled Gustav III halvsittande i sängen med ett fridfullt ansiktsuttryck. “Han sover”, sa Armfelt som varit hos kungen nästan hela tiden, “ja”, svarade livläkaren, “den eviga sömnen”.

Gustavs bror hertig Karl tog över i en ny förmyndarregim. Gustavs nära vänner och medarbetare förföljdes. Bara en enda av konspiratörerna avrättades – Anckarström. Alla andra fick sina straff lindrade av hertig Karl, som hade en lista på mer än 150 personer som alla kände till att mordet skulle ske.

Hertig Karl förklarade att utredningarna skulle upphöra. Pechlin, som ingenting avslöjade, fördes till Marstrands fästning där han levde ganska bekvämt tills han dog en naturlig död.

Det är troligt att även hertig Karl kände till vad som skulle ske. Han hade förbjudit sin hustru Elisabeth Charlotta att gå på balen och trots att det var mycket sent på kvällen, satt han fullt påklädd och väntade då budet om attentatet kom. Han visste att nu var det hans tur att träda fram.

Foto: TT, Nationalmuseum, Livrustkammaren