Herman Lindqvist: ”Sanningen om Estelle, Victoria – och mig”

Jag låg högt uppe på en självkonstruerad ställning i en hög trapphall för att komma åt ett fönster fyra meter över golvet. Jag var ensam hemma. Då ringde telefonen. Det var Aftonbladet som undrade vad jag tyckte om namnet Estelle på vår nya tronföljare.

Nu ska jag erkänna en sak. Jag har många fel och brister, men mitt största fel är kanske att jag är väldigt spontan och samtidigt väldigt snabb. Ibland kan den kombinationen bli rena bomben, och det är alltid jag själv som blir bombad.

Så var det nu. Där jag låg på den vingliga ställningen ansåg jag blixtsnabbt att detta inte var ett lämpligt namn för en framtida svensk regent. Jag lyckades till och med haspla ur mig något om att namnet kanske skulle passa bättre på en nattklubbsdrottning.

Marinerad som jag är i Sveriges historia ropade namn som Ulrika, Birgitta, Christina, Margareta ur svenska folkets underbara öden. Det var den historien jag hade undervisat Victoria i under flera år. Detta uttryckte jag samtidigt som jag försökte ta mig ner på golvet utan att falla. Telefonlinjen bröts.

Aftonbladet gjorde det bästa de kunde av denna tydliga åsikt. Den enda tydliga de fick tag i. Alla andra media hakade på, så även radio och TV.

Jag skrev ett brev till kronprinsessan och förklarade vad som hade hänt och bad om ursäkt för ståhejet. Victoria är en person med värme och humor. Hon förstod. No hard feelings. Vi har träffats många gånger sedan dess. Jag har kallats att hålla föredrag varje år i de kungliga slotten. Jag har fått handskrivna meddelanden från kronprinsessan. Vi har fortsatt som förr. Men i slaskspalterna fortsätter bannstrålen att lysa över mig och tidningarna ringer regelbundet med hopp om att jag ska leverera nya löpsedlar.

Jag är  numera inte fullt lika spontan och snabb. Man kanske inte överlever hur många bomber som helst.

Nu vet ni vad som hände.