Lär känna Nenne Björnberg - kungens extramamma

Av: Kristina Svedell Foto: Peter Knutson/Kungahuset.se, IBL, Sjöberg

Ingen spelade så stor roll för kungen och Hagasessorna när de var små som deras älskade Nenne Björnberg. Det var hon som läste godnattsagorna, blåste på skrubbsåren och höll dem i handen när de var ledsna. Hon vakade vid deras sängkant när de var sjuka och när Hagasessorna långt senare gick i giftastankar var det ingen som fick höra så många förtroligheter som hon.

Ja, hon kom att stå dem närmast av alla och det var hon som fanns där med sin varma famn när deras pappa, arvprinsen, aldrig mer kom hem. Hon förstod barn på ett sätt som få andra och var en trygghet även för Victoria, Carl Philip och Madeleine.

Kronprinsessan Victoria har berättat att Nenne blev som en farmor – deras riktiga farmor prinsessan Sibylla gick ju bort innan de föddes. En gång då Victoria inte alls var med på sina föräldrars planer att hon skulle sluta med napp krävde hon helt enkelt att få komma till Nenne i stället.

Kungen bar sin upprörda flicka till andra delen av slottet där Nenne bodde. Förmodligen förstod han också dottern innerligt väl, för när det gällde upprivna barna­ själar fanns ingen bättre än Nenne.

Hon vigde sitt liv åt honom och hans systrar och tyckte att de gott och väl fyllde tomrum­met efter egna barn. Så var det ju inte tänkt från början men då barnen på Haga miste sin pappa i flygolyckan 1947 bestämde hon sig för att aldrig lämna dem.

Det fick bli som det ville med hennes drömmar att läsa vidare på den tidens motsvarighet till socialhögskolan. När hon fick telefonbudet om tragedin höll hon för övrigt lillprinsen på armen, för där Nenne var, där fanns barnen.

Men vem var hon då, kvinnan som formade vår kung och hans fyra systrar?

Ingrid Björnberg var en herr­ gårdsflicka från Västergötland, näst äldst av sex syskon och läste för guvernant till en början. Då hon i femman började flick­skolan i Skara följde en tidigare barnjungfru med för att ta hand om henne och hennes syster.

Hemma på gården lärde hon sig fiska och bärga hö, safta, baka och sylta. Och när hon kommit en bit upp i tonåren innehöll lo­ven också en lång rad baler. Hon har själv sagt att livet lik­nade en roman i en veckotid­ning.

Men när hon var nitton dog hennes pappa och familjens ekonomi försämrades så att Ingrid med ens fick börja för­sörja sig själv. Hon bestämde sig för att bli barnsköterska. Efter utbildningen och en tid som barnflicka hos en förnäm svensk familj i Washington ringde greve Folke Bernadotte och frågade om hon ville bli barnsköterska åt prinsessorna på Haga.

Hon fick börja några veckor på prov, med 75 kronor i måna­den, en ledig eftermiddag i veckan, samt varannan sön­dagseftermiddag. Så flyttade hon in i barnens våning på Haga och ställde sin säng i samma rum som Désirée som var baby då. Det var förresten hon som kom på smeknamnet Nenne, för att hon tyckte Ingrid sa ”nä, nä” till allt!

Men någon mer påhittig barnsköterska fanns nog inte. Hon tog med dem på utflykter, hjälpte dem att hålla balansen på skridskorna och att klä ut sig, som de älskade. Ja, det fanns ingen ände på allt Nenne kunde hitta på.

Allra mest ägnade hon sig kanske åt lillprinsen, som hon kallade hertigen. Han som var yngst och knappt hann träffa sin pappa, och som skulle bli kung när han blev stor. Hertigen blev så förtviv­lad när hon skulle åka iväg på sin korta semes­ter att det var hjärtskä­rande att se.

”Nenne hade knappt hunnit lämna huset förr­än Carl Gustaf började storgråta” skriver prin­sessan Birgitta i sina me­moarer ”Min egen väg”.

”Han var alldeles otröstlig och klamrade sig fast vid mig som en apa.”

Nenne och hennes lillprins tillbringade otaliga timmar med att titta på bilar och läsa Fantomen i smyg. Och en gång när hon skulle krama honom godnatt utbrast han: ”Nenne är den underbaraste kvinna jag vet!”

Samtidigt kände Ingrid Björnberg ibland att livet rann ifrån henne, särskilt då barnen blivit stora. Det avslöjar hon i sina memoarer ”Dagbok från Haga och Stockholms slott”. Hon hade knappt en minut för sig själv och ansvaret var naturligtvis stort med så många barn, som dessutom då och då medvetet skrämde slag på henne.

Som när lillprinsen försvann spårlöst på någon sekund och det visade sig att hans systrar gömt honom i ett pottskåp. Då svimmade Nenne av lättnad!

Hon hann fylla 46 år innan hon fick ett eget hem, en enrum­mare under prinsessan Sibyllas våning på Kungliga slottet i Stockholm. Med tiden blev hon och Sibylla alltmer som goda vänner och Nenne blev kvar på slottet nästan livet ut. Det där med att Sibylla ibland blev svartsjuk för att barnen tyckte så mycket om sin barnsköter­ska försvann efter hand.

På äldre dagar såg Nenne givetvis kungen som en vuxen man. Men innerst inne bultade säkert hjärtat hårt för hennes guldlockige lillprins.