Så blev Birgit Nilsson vår största operastjärna någonsin

Ingen operastjärna har blivit inropad så många gånger som Birgit Nilsson. Det var en kväll i mitten av 1970-talet som publiken ville tacka henne om och om, och om… ja, applåderna ville aldrig ta slut – och tog längre tid än själva föreställningen.

Hon liknades vid en naturkraft. Och den där kvällen i mitten av 1970-talet ville publiken i Wien tacka henne 72 gånger. Bonddottern från Skåne la operavärlden för sina fötter men nickade bara lite förnöjd åt stjärnglansen. Högfärd aktade hon sig för, mamma Justina hade ju varnat henne för att sätta näsan i vädret. Dessutom höll humorn århundradets främsta operasopran på jorden.

Vi är många som minns hennes avfärdande lilla skratt följt av en kort dråplig kommentar. Ja, sådan var hon, La Nilsson.

Även om det blev tumult och uppståndelse överallt där Birgit drog fram så muttrade pappa Nils livet ut att det varit bättre om hon stannat kvar i Västra Karups socken och tagit över fädernegården. Den hade ju gått i släkten sedan 1700- talet och han lovade barnmorskan femtio kronor extra om det blev en pojke som föddes den där dagen i maj för hundra år sedan. Ändå visste han knappt till sig av glädje när den ljuvliga dottern gjorde entré.

Den lilla sjöng innan hon lärde sig gå, redan då hördes silverklangen. Gårdens dräng gav flickan ett leksakspiano och som fyraåring klinkade hon fram förtjusande melodier. Nils var omåttligt stolt och brukade lyfta upp Birgit på en stol så att alla som kom på besök fick höra henne sjunga. Men eftersom hon inte fick några syskon fostrades hon för att ta över gården, så mer än till husbehov behövdes inte sången.

På loven gallrade hon sockerbetor för glatta livet samtidigt som hon drömde om att få stå på scenen, kanske rent av bli operastjärna. Man skrattade lite bakom hennes rygg och kallade henne ”operasångerskan”, tyckte att hon gjorde sig märkvärdig bara för att hon kunde skrika så …

I tonåren spelade Birgit amatörteater och var naturligtvis primadonnan, och så sjöng hon i kyrkokören. Så nog utmärkte hon sig, Nilssons tös. Fast ännu kunde ingen ana hur gudabenådad hennes röst var. Många har genom åren ansett sig ha ett finger med i hennes väg mot stjärnorna. Själv betonade Birgit alltid att kantorn Ragnar Blennow i Åstorp upptäckte henne. Han ingöt så mycket mod i henne att hon vågade söka till Musikaliska akademien i Stockholm.

Pappa Nils motsatte sig naturligtvis det hela, han hade ju skickat Birgit på hushållsskola och hoppats hon skulle komma på andra tankar. Fast då hade han inte räknat med hustrun, hon som själv en gång närt en dröm att bli sångerska.

Mamma Justina stöttade dottern ekonomiskt med ärvda pengar. Så började 23-åriga Birgit Nilssons fantastiska resa. Vid inträdesprovet fick hon luttrade operarävar att gråta, men själv tyckte hon inte det gått något vidare och funderade på att resa tillbaka hem.

Naturligtvis kom hon in. 1946 debuterade hon på Operan i Stockholm, hoppade in som ersättare med bara några dagars varsel. Men även om recensenterna var lyriska kände hon motstånd från operans ledning. Dirigenten kallade henne obegåvad och omusikalisk, och undervisningen åren innan hade delvis varit en kamp, all talang till trots. Birgits röst var så stor att en del lärare inte visste hur de skulle gå till väga för att utveckla den. Men året därpå kom det gigantiska genombrottet med Birgit i den kvinnliga huvudrollen i Verdis opera Macbeth. Därefter trollband hon publiken i den ena stora rollen efter den andra. Med tiden utvecklade hon en alldeles egen sångteknik.

På ett tåg till Stockholm från hembygdens Skåne mötte hon så veterinärstudenten Bertil Niklasson. De blev blixtförälskade och gifte sig i Köpenhamn 1948. Han stod stadigt vid hennes sida hon året därpå miste sin mamma i en bilolycka. Det gjorde han förresten livet genom.

Birgit Nilsson kom att erövra de stora operascenerna och rörde sig hemtamt på La Scala i Milano, Metropolitan i New York och Operan i Wien. Det var ju förresten där hon blev inropad 72 gånger. Hon sjöng Wagner som ingen annan, men en gång då hon stod på scenen som Brünhilde föll hon så illa från en trappa att hennes arm gick ur led. Hon fördes till sjukhus i sin valkyriamundering, med lösögonfransar och allt. Några dagar senare stod hon åter på scenen.

Det är ingen myt att riktigt höga toner kan krossa glas – Birgit Nilssons sång spräckte ett fönster, en vildsvinsbete och hennes egna turkosörhängen. Hon befarade att det var stämbanden som brast, men fortsatte sjunga när hon hörde sin röst. Och drog en lättnadens suck.

Det sägs att hon var världens högst betalda operasångerska, men hon levde ändå ett enkelt liv med sin älskade Bertil. Hon tyckte om att laga mat, bjöd ofta på köttbullar och bakade småkakor. De fick aldrig några barn, hon satsade allt på sitt kall, för nog var det på sätt och vis så att hon fått gåvan ”någonstans från ovan”. Så kunde världen också njuta av henne under nästan fyra decennier innan hon gav sin sista föreställning 1982 i Frankfurt. Rösten behöll sitt omfång karriären ut. Sedan fick Birgit lång tid med man, släkt och vänner innan hon somnade in helt stilla hemma i Skåne på juldagsmorgonen 2005. Bertil höll hennes bortgång hemlig i över två veckor för alla utanför deras innersta krets och uppfyllde hennes önskan att begravningen skulle ske utan ståhej.

Men vi kan fortfarande njuta av rösten som finns bevarad på hundratals inspelningar, och dessutom pryder hon ju våra 500-kronorsedlar. Och hennes barndomshem är museum.

Birgit Nilsson

Född: På fädernegården i Skåne 17 maj 1918.

Död: 2005, 87 år gammal.

Familj: Var gift i 57 år med Bertil Niklasson, som gick bort 2007.

Gärning: En lysande stjärna på operahimlen under nära fyra decennier.