Så blev Ingmar Bergman demonregissören med hela världen

Så blev Ingmar Bergman demonregissören med hela världen
Ingmar Bergmans privatliv var lika dramatiskt som hans filmer. Han fick nio barn med sex olika kvinnor och hade åtskilliga kärleksaffärer däremellan. Bergman lyckades med konststycket att förbli bästa vän med alla sina ex. Sina barn hade han ingen vidare kontakt med, han hade ju fullt upp med att försonas med sin egen barndom.
Annons

Det är tveksamt om Ingmar Bergmans entré i världen var fullt så dramatisk som han själv berättat – det är ju inte för inte han är känd som en demonregissör av rang. Men om vi köper hans egen version så var hans mamma svårt sjuk då han föddes och själv drabbades han omedelbart av hög feber och svåra diarréer. Och han var så liten och klen att doktorn beordrade nöddop på sjukhuset.

Mer om svenska och internationella kungligheter, societet och kändisar från oss på Svensk Damtidning:

Dela på:

10 kommentarer till “Så blev Ingmar Bergman demonregissören med hela världen”

  1. Bror skriver: 6 december, 2018

    Riden av dämonerna…
    “Livet är så satans orättvist. Den där jävla Lagerwall får ligga runt hur mycket som helst. Vad fan får jag? Smulorna?”


  2. Gobi skriver: 6 december, 2018

    “I Frankrike är han fortfarande en av de stora, en verklig idol för cineaster, men i till exempel Tyskland är det inte så längre. Han är ett namn, absolut, men inte en förebild.”
    Margrethe von Trotta

    Själv håller jag med Kjell Bergqvist.


  3. Helene skriver: 6 december, 2018

    Har läst en hel del böcker om denne högst fascinerande man. Ett av barnen, Linn Ullman, vilken jag uppfattar har haft den “bästa” relationen med fadern, har skrivit en del böcker, däribland :De oroliga,-visar på hennes fingertopps känslighet. Smärta men ändå en kärleksförklaring. –I alla hennes böcker finns en värme bakom hennes smärtsamma iakttagelser. Ock just denna iakttagelseförmåga även i det minsta, kan hon möjligen ärvt av sin Far.


  4. Bror skriver: 6 december, 2018

    Om man för ett ögonblick vänder blicken bort från de navelskådande djupsinnigheterna, Gud och kvinnorna, och istället ser till sina egna reaktioner inför filmskaparen Bergman och hans verk, så är det den unge, liksom den åldrande, Bergman som berör mig starkast.
    Allra bäst är han när han är nyförälskad. De innerliga och smeksamt ömma sekvenserna med Bibbi Andersson i Smultronstället och Harriet Andersson, särskilt, i Sommaren med Monika är bland det finaste som fästs på celluloid.
    Av annat slag är Fanny och Alexander. Här är det den åldrande Bergman som sammanfattar sin kärlek till teatern och filmen och till de människor som finns där. Och som han gör det! Scenen där Oscar Ekdahl, spelad av Allan Edwall, nattar barnen och inför hänförda barnaögon låter en enkel barnrumsstol av trä förvandlas till något lysande och skimrande från Kina, blir därför något av Bergmans testamente till oss alla: se här vad konsten kan göra med oss!
    Det är ett rikt och generöst arv Ingmar Bergman lämnar över till oss, var och en.


  5. Helene skriver: 6 december, 2018

    Jag återkommer till hans kvinnor, –tänker helt plötsligt hur han såg på dem. –Hans uttryck vid en av alla hans otrohetsaffärer: Hennes ståtliga vrede.—Kändes som han beundrar “hennes ståtliga vrede”. —Har granskat hans ansikte från unga år, försökt förstå vad kvinnorna såg, inte bildskön vacker, men ett brinnande levande ansikte.
    Tänker också på dusterna han hade med Ingrid Bergman, som spelade huvudrollen i Höstsonaten. Ingrid B. kommer till Bergman med “hollywood-fasoner” : (Bergmans uttryck)–Han får slita hårt för att få bort “fasonerna”—Resultat vet vi som sett Höstsonaten–mycket bra.


  6. Bror skriver: 7 december, 2018

    Helene
    Ingmar Bergman och alla hans kvinnor är ett ämne som lockar till uttolkningar från, snart sagt, vilka teoriavsatser som helst. För att inte tala om hans väl dokumenterade svartsjuka!
    Men som så ofta med notoriskt otrogna män, finns det också hos Bergman en obearbetad problematik knuten till mamman som ligger där och skaver mot manligheten.
    I boken, liksom i filmen, Den goda viljan, finns ett antal lösa trådar som väntar på att knytas samman. Det mönster som då framträder blir gissningsvis av ett annat slag än det Bergman själv låtit oss se.
    Mamma Karin hade kanske andra sidor än enbart de själfullt vackra, och pappan, hovpredikanten, var måhända mindre av den gammaltestamentligt straffande fader vi, med Bergmans goda minne, så här långt trott honom om. Och kanske var inlåsningsgarderoben inte fullt så mörk och hemsk som Bergman låtit påskina.
    Ett grannlaga källkritiskt arbete väntar därför den som i vargtimmen vågar sig ner till de bergmanska dämonerna.


  7. Magdalena skriver: 8 december, 2018

    Bergmans demoner er våre alles demoner. Dem vi ikke vil se, men som han så nådeløst brettet ut i all sin nakne grufullhet. Ærlig, så det kunne gjøre vondt, provoserte, sjokkerte og begeistret han sitt publikum med sin innsikt i menneskesinnet. Hans lerret viste oss en kunstnersjel som bar følelsene utenpå kroppen, formidlingen var hans terapi. Han gestaltet uforglemmelige figurer. Ingen sa nei takk til hans roller. Å leve med, og nær mannen Bergman, var nok en utfordrende oppgave. Hans speil ble for påtrengende. Som filmskaper var han uovertruffen,- kanskje den største.


  8. Bror skriver: 9 december, 2018

    Gobi!
    Den som i likhet med Kjell Bergqvist inte förmår utveckla analysen längre än att, som här, i en spottloska avfärda Ingmar Bergmans filmproduktion som “pretentiös dynga”, kan inte räkna med att bli tagen på allvar.
    Detta bergqvistska utbrott är ungefär lika begåvat som att såga Björn Ranelids författarskap med hänvisning till hans bruk av läppglans och Brun utan sol.


  9. Bror skriver: 10 december, 2018

    Tack Magdalena
    för din insiktsfulla och djupt kända karaktäristik av Ingmar Bergman.
    Vad jag skulle vilja lägga till, och samtidigt trycka extra på, är de sidor av konstnärssjälen Bergman som kommer till uttryck i hans skönlitterära författarskap, liksom hans insatser som teaterman i en mer konkret och handfast mening. Enligt min uppfattning har dessa sidor hos Bergman inte fått den uppmärksamhet de förtjänar.
    Precis som Strindbergs kammarspel måste utspelas i ett sådant fysiskt rum, att varje finstämd skiftning hos pjäsens karaktärer når fram till åskådaren, måste teaterrummet utformas därefter. Strindberg gav sina kammarspel ett sådant teaterrum i Intima teatern.
    På liknande sätt var teatermannen Bergman strindbergst total i sin omsorg om dramats sceniska rum. Och nu handlade det inte om att publiken skulle vara medagerande och därmed medtolkande eller något liknande. Sådana snurrigheter köpte inte Bergman ens under det i övrigt frihetliga 70-talet. Det är jag, Bergman, som sätter upp den här pjäsen. Och jag gör det för er skull, för er åskådare. Luta er nu tillbaka och njut – för fan!


  10. Gobi skriver: 10 december, 2018

    Detta är inte platsen för att utveckla analyser av något slag.
    Att bli tagen på allvar av dig känns heller inte nödvändigt.
    Jag anser sålunda att de flesta alster är pretentiöst strunt.
    Tycker du något annat får du glädjas åt det.


Annons

Laddar nästa artikel…