Vreden mot drottning Elizabeth – pressen blev ohållbar

Den sjätte september 1997 sätter sig Elton John vit den kolsvarta flygeln i Westminister Abbey och börjar spela. Goodbye Englands Rose, sjunger han med klar stämma. Your candle’s burned out long before, Your legend ever will.

En miljard människor, världen över, följer begravning via tv. Hundratusentals britter står längs Londons gator för att få en skymt av kistan då den körs från Kensington Palace till Westminister Abbey. Många gråter. Tårarna tycks aldrig ta slut.

Vid Kensington Palaces grindar växer blomsterberget sig allt större. I dagar, i veckor, i månader lägger sörjande britter blommor där utanför till Dianas ära och minne. På kistan som åker genom Londons gator märks vita liljor, och så ett enkelt kuvert – med den hjärtskärande texten ”Mommy”, mamma.

William och Harry går bakom kistan. Harry är 13 år, William 15. De har förlorat sin mor och blir nu symboler för ett helt lands sorg.

Ett helt land, en hel värld är i en slags förlamande sorg. Men något som stör många är att drottning Elizabeth verkar så oberörd. Att hon är så kall. För henne tycks allt vara som vanligt. Det verkar vara business as usual.

Folket är rasande. Tidningarnas rubriker skriker ”Show us you care”.

Eftersom chocken efter Dianas död är så stor, så svår att hantera vill britterna, världen, ha en symbol för sorgen. Man vill att drottningen ska tala till folket. Säga något om Diana. Precis som landets premiärminister som uttryckte sin sorg ch saknad på en gång.

Men drottningen är samlad. Hon släpper visserligen ett kort statement, men det är inte nog. Hon är för tyst menar man. För oberörd! Det många inte vet är att hon har fullt upp med att ta hand om barnbarnen på Balmoral. Därför är hon så osynlig.