Annette Tannerfeldt: "Jag älskar böcker – och fjällen"

Hon har liknats vid Ronja Rövardotter med sina bruna ögon, krusiga hår, och nyfikna sätt. Det är också den boken som gjorde störst intryck på Annette Tannerfeldt när hon var liten flicka. Då hade hon ingen aning om att hon en dag skulle bli chef för Bonniers Bokklubbar och även ansvara för bokpriset Årets Bok.

Annette skruvar lite generat på sig medan fotografen ber henne sänka hakan, ta bak handen, titta upp lite och ta ett myrsteg till vänster. Blixtarna smäller av i rasande fart och efteråt sätter hon sig lättat i ett av Bonnierhusets atmosfärrika mötesrum. Det har flera meters takhöjd, kakelugn och vackra fönster. Till och med den till synes oändliga korridoren utanför rummet är vacker, med böcker och fotografier ståtande längs väggarna.

– Jag gör inte själva urvalet till varken bokklubbarna eller Årets bok, berättar hon. Men vi pratar ju mycket om böckerna på jobbet och när jag träffar redaktörerna.

Böcker tar även upp mycket av hennes privattid. Vart hon än går så lyssnar hon på en bok. Likaså när hon städar, lagar mat, åker tunnelbana eller ligger i sängen.

– När det kommer till den egna läsningen föredrar jag spänning uppblandat med feelgood, och då helst pappersböcker. Men eftersom jag måste ha koll på nya böcker i mitt jobb lyssnar jag istället på ljudböcker. Jag lyssnar väldigt mycket, det blir minst två-tre böcker i veckan, säger Annette och berättar att hon även dekorerar hemmet med böcker med små stilleben där de färgmatchar kuddar eller annat.

– Det blir faktiskt jättesnyggt. Böcker är fina, inte bara i bokhyllan.

Annette kommer egentligen från säljbranschen men värvades till Bonnier 2013. Sedan i somras är hon chef för alla Bonniers Bokklubbar där bland annat Svalan, Sveriges äldsta bokklubb, och Bonniers Bokklubb, Sveriges största bokklubb, finns.

– Det är i stort sett bara Bonnier och Norstedts som har bokklubbar idag, men jag är så stolt över att det fortfarande är viktigt för så många trots allt. Lästiden av boken har fått konkurrens av annat, man kanske streamar film. Men många återkommer till boken, alla vill exempelvis ha den inför semestern. Jag är säker på att det kommer en backlash där vi söker oss tillbaka till återhämtning och böcker är en stor källa till just det, säger Annette.

Läsintresset finns kvar men köpbeteendet har förändrats. Det man förr handlade i bokhandeln köper man nu på Adlibris eller annan nätbokhandel. Men cirka 250 000 lojala, bokälskande medlemmar är fortfarande kvar i klubbarna.

– Och de kan sina böcker. De är underbara och hör av sig så fort de tycker något är jättebra eller mindre bra, säger Annette leende och fortsätter:

– Redaktörerna läser massor av böcker och tar med 300 boktips i månaden till vår medlemstidning, den är oerhört poppis. Deras personliga tips blir ”från en bokälskare till en annan” och är väldigt uppskattade. I bokklubben Svalan får man ju en personlig bokguide som väljer böcker åt en som medlem, allt baserat på en personlig intervju. Som en personal shopper fast med böcker. Det är helt unikt för oss.

För tre år sedan drog Annette och hennes medarbetare även igång bokpriset Årets Bok, ett komplement till Augustpriset som fått lite kritik för att inte vara vanligt folks läsning.

– Vi tyckte att det saknades något och kände att nu har vi vår chans att instifta ”Folkets pris” och samtidigt uppmärksamma bokklubbarnas redaktörers unika kompetens och erfarenhet.

Priset delas ut på Bokmässan i Göteborg varje höst och det är svenska folket som röstar fram vilken de tycker är årets bok.

– Jag är med i processen hela vägen men det är våra redaktörer i juryn som nominerar de tolv böckerna som tävlar.

Då det kommer ungefär 500 nya böcker på ett år är konkurrensen stenhård. I jurygruppen sitter sju redaktörer som väljer ett gäng böcker att läsa. När de ska presentera sina bokval för varann får de slåss lite för sina böcker.

– Ibland kommer de ut alldeles rosiga från mötena, skrattar Annette. Det är inte alltid lätt att enas. Men det har också hänt att flera valt samma bok i sina första val.

Förra året röstade tiotusen personer på de tolv valda böckerna som ska passa en bred läsekrets, ha en berättad historia, med tydliga karaktärer, handling och miljö. Det är bara läsarna som avgör.

– Att Niklas Natt och Dag vann senast är extra roligt för han är ganska blygsam, inte särskilt kommersiell och även debutant. Om man jämför med tidigare vinnare som Alex Schulman och Martina Haag – som båda är ganska kommersiella – kändes det här annorlunda. Niklas bok ”1793” gick verkligen rakt in. Det handlar ju om 1700-talet, det är en fantastisk research han har gjort och man känner riktigt hur man luktar skit när man läser boken, säger hon med en rysning.

Privat är ”Annabelle” av Lina Bengtsdotter hennes nya favorit, men ”Skrik tyst så grannarna inte hör” var också en bok som ”stannade kvar” från förra årets nomineringar. I ett arbete så färgat av böcker vet hon precis vad som utmärker en riktigt bra bok. Och vad som behövs för att en författare ska slå.

– Kommersiellt sett så är författarskapet viktigast av allt. Stora författare är ju som filmstjärnor idag. De ska nå ut.

Hon betonar att man inte behöver vara ung, snygg och utåtriktad för att lyckas. Men man måste vara tillgänglig, vara med i TV och på event, stå på Åhléns och bokmässor, allt det där som också är en del av författarskapet. Och det passar inte alla.

Hon erkänner också att man ska ha lite tur om man skickar in ett manus till förlag.

– Det är så mycket som ska stämma både i och runt omkring ett manus. Det ska finnas en intrig, igenkänning, tempo, fördjupade karaktärer och beskrivningar som ger bilder – det ska kännas som om man ser en film.

– Det ska helst också ha ett aktuellt tema, vara lagom provokativt och ha bra research så att det blir trovärdigt. Utöver det är omslaget jätteviktigt. Tajmingen avgör också, samt att hamna hos rätt redaktör, att ha lite tur helt enkelt. Men viktigast av allt är just att kunna bygga ett författarskap.

Hon erkänner även att hon har en dröm om att skriva en bok en dag.

– Ja! Absolut, det gör nog alla här. Jag tror att de flesta som läser har någon slags författardröm. Men det skulle ju vara så skitjobbigt att bli refuserad, säger hon och skrattar.

– Jag har en förkärlek för gamla uttryck satta i moderna sammanhang, och en hemlig bokdröm om att samla detta i någon slags presentbok.

Även om hon träffar många författare i sin vardag finns det alltid några som gör extra intryck. Om hon fick välja en speciell författare att ta med ut på middag vet hon direkt vem det skulle bli.

– Mikael Persbrandt! Nej jag skojar bara, säger hon och ler. Leif GW Persson kanske… Han har ju förvisso varit med rätt mycket… Nej, nu vet jag, hans dotter! Malin Persson Giolito. Henne vill man ju ha som sin bästa kompis. Jag träffade henne i samband med Årets Bok och tyckte mycket om både henne och hennes bok ”Störst av allt”.

På en rak fråga är det just den boken hon önskar att hon själv skrivit.

– ”Störst av allt” var väldigt bra och dramaturgiskt gjord, den gjorde avtryck på ett sätt som jag tyckte mycket om.

Även om hon älskar att sitta med näsan i en bok så har naturintresset fullkomligt exploderat under de tre senaste åren.

– Jag bara måste ut! Jag älskar att vandra, åka skidor, plocka svamp och nu har vi dessutom köpt vårt drömhus i fjällen. Just nu vill jag bara vara där hela tiden, säger hon drömmande.

Just i fjällstugan gifte hon sig med sin nya man förra året. De enda inbjudna var deras fem barn som inte hade en aning om tillstymmelsen. Så när hennes man kom inglidande i skidbyxor och fluga trodde de först att han skulle vara med i Let´s Dance.

– Hade inte barnen varit så rotade med skolgång och sånt här, hade jag velat flyttat till svenska fjällen för att driva en restaurang. Jag är ju utbildad kock, skrattar hon.

Kock, säljare, bokklubbschef. Annette är inte tjejen som är rädd för att sadla om. Och som liten fanns ytterligare en yrkesdröm – nämligen sopåkare.

– Det såg ju så coolt ut att stå och hänga där bak sådär nonchalant. Inte såg de ut att ha någon chef heller, de gjorde liksom som de ville. Då avslöjade min mamma att jag i det jobbet nog måste duscha varje dag. På den tiden fanns det inget jag avskydde mer än just att duscha så där och då dog sopåkardrömmmen.

Hon skrattar, tar med mig till sin redaktion där hylla efter hylla tyngs av den ena nya storsäljaren efter den andra.

– Jag kan inte ge böcker till folk i present längre. Även om jag har köpt dem i en bokhandel tror folk ”har du fått dem från jobbet?”. Nu får jag köpa en och säga, den här boken tror jag att du skulle tycka om.

Hon småpratar med kollegorna, det märks att hon gillar sitt jobb. Men det är ingen enkel sits.

– Det tuffaste och svåraste är ju att nå ut med varför det är så praktiskt och bra att vara med i en bokklubb.

– Men det bästa är ju alla böckerna man får till sig och alla bokprat som kommer ur det. Och så många smarta och intressanta människor som jag träffar i den här branschen, det har jag aldrig gjort förut. Bara det är värt mycket.

Foto: Cia Österberg, privat