Gunilla von Platen om kronprinsessan, kärleken & kampen

Som fyraåring flydde hon med sin familj till Sverige, efter att hennes mamma blivit skjuten med flera skott.

En jobbig flykt men som ledde till ett land hon blev kär i direkt, men också ett land som på många sätt skilde sig mycket från hennes forna hemland. En svår krock för både Gunilla och hennes familj. Idag är Gunilla von Platen, 47, en hyllad entreprenör som driver flertalet bolag och som kämpar för att kvinnor ska få arbeta och ta plats i styrelser på samma villkor som män,”Vi kvinnor ska vara där makten är och det är där männen är”. Om den tuffa resan, från hemlandet Turkiet till nya hemmet utanför Göteborg, med alla kulturkrockar och familjebråk på vägen, berättar hon ärligt och rakt i boken ”Draken i rummet”.

Jag träffar Gunilla på hennes kontor på Östermalm, det är bara hon och jag samt hennes syster Silvia där. Gunilla bjuder på kaffe och har dukat fram ett fat fullt av kakor. Det är väldigt stilla, tyst och avslappnat inne på kontoret, något som går stick i stäv med Gunilla som person. Hon är precis lika rak och rättfram i ”verkligheten” som hon är i boken.

– Det här är mitt lugna kontor, haha! Jag satt förut med min personal och mina delägare men det blev så konstigt att vara där som ägare, som att jag på något sätt ”kontrollerade” hur de arbetade. Nej, jag trivs mycket bättre här och de trivs nog bättre där utan mig, berättar hon och skrattar.

Gunilla är verkligen som en drake, en energisk, glad, passionerad guldsprutande drake och jag förstår att hon ofta tar över de rum och sammanhang hon går in i. På ett kaxigt men också positivt sätt.

– Absolut, jag är bestämd i det jag tycker,jag har gått på många tuffa smällar och jag räds inte att sticka ut. Men jag är bra på att lyssna in också, det är viktigt när man arbetar med många människor som jag gör.

Vi pratar om boken som är väldigt rakt på, inga krusiduller eller finskrivningar, och att den är precis likadan som Gunilla är som person, något som inte alltid faller i god dager…

– Jag bara är sådan, kan inte vara på något annat sätt vilket inte alltid är befriande för alla kan jag säga, haha! Min man försökte på alla sätt lugna mig i början. Jag säger allt ofiltrerat alltid, vilket inte alltid är så passande och det har varit min utmaning i hela mitt liv. Att vara mig själv men att försöka mildra mig lite. Första gången min man bjöd med mig att träffa hans familj vart det rena rama katastrofen kan jag berätta för dig. Gud, han ville bara att jag skulle vara tyst och jag blev otroligt kränkt och kände att nej, vi kan inte vara tillsammans, det här fungerar verkligen inte alls, berättar Gunilla med en djup suck.

Men på något sätt hittade de varandra och idag har de inte bara fyra barn tillsammans, de arbetar också ihop. Något som trots deras olikheter verkar fungera väldigt bra!

– Min man är min motsats, jag går fram som en häst och han smyger. På riktigt går jag som en häst och mina klackar går av hela tiden, haha! Men Alfred bär upp mig när jag har fallit, han får upp mig när jag mår dåligt och han är min klippa i allt, även om jag skriker och gormar på honom!

Men hur hittar ni balansen? Det är inte helt enkelt att vara så pass olika som ni verkar vara?

– Vi kompletterar varandra och vi bestämde tidigt, innan vårt första barn, att jag är den som bestämmer på jobbet och han bestämmer hemma. För oss fungerar det jättebra och en väldigt viktig sak som vi har som heligt från början är att vi ALLTID åkt iväg på en resa, en vecka bara vi två varje år, oavsett barn. Så fort jag ammat klart har vi rest iväg en vecka, ända sedan vi gifte oss 2006. Det är oerhört viktigt och det kittar ihop oss, den reseveckan har varit allt för oss. En helg är för kort, det tar mig tre dygn att varva ner och då vill jag bara sova. Så en vecka är viktigt att det är.

Du är Alfreds chef och jag vet att du är en väldigt tuff chef, hur fungerar det att du bestämmer så i arbetet?

– Jag är stentuff mot honom på jobbet, det är jag verkligen och jag tror många undrar hus sjutton han kan ta att jag är så bestämd. Men vi skiljer på arbete och äktenskap. Hemma är det Alfred som bestämmer och på jobbet är det jag. Som entreprenör tänker jag jobb precis hela tiden och vill prata jobb precis hela tiden. Jag har ALLTID ångest för något som rör mitt jobb, så är det bara, även om det går bra för företagen är det en livsstil som är jobbig och där sätter Alfred ner foten ordentligt. Nej, inget jobbprat när vi är lediga på kvällarna, där är han väldigt bestämd vilket är jättebra. Hemma måste vara en icke-jobb-zoon, annars slukar jobbet mig helt.

Gunilla har tilldelats flertalet fina utmärkelser genom åren för sitt entreprenörskap, bland annat Kungliga Patriotiska Sällskapets Näringslivsmedalj för sitt bolag Xzakt Kundrelation. Medaljen överlämnades av Prins Daniel vid Kungliga Patriotiska Sällskapets årshögtid på Riddarhuset och efter det har det blivit både en och annan resa med såväl Kungaparet som med Prins Daniel och Kronprinsessan Victoria. Idag är Gunilla med och inspirerar gymnasie- och universitetsungdomar tillsammans med Prins Daniel i ”Prins Daniels Fellowship”. Jag frågar hur det var allra första gången som hon träffade kungaparet och hur det är att arbeta tillsammans med Prins Daniel idag och Gunilla kan inte nog ösa beröm över våra kungligheter.

– Första gången jag träffade dem var det såklart nervöst, men nu när vi träffats under ett antal år ser jag verkligen hur fantastiska de är. Vi pratar barnuppfostran och entreprenörskap, precis som du och jag gör nu. De är skolade absolut, men de har verkligen ingen hög svansföring, tvärtom är det oerhört lättsamma och trevliga att ”hänga” med.

Gunilla har rest med kungaparet till Tokyo och varit med vid flertalet resor med Victoria och Prins Daniel, något hon berättar om med stor respekt och värme.

– Drottningen är ljuvlig, hon tar sig tid till alla och på kvällarna sitter vi alla i baren på hotellet tillsammans och pratar. Då är vi precis som vilka andra svenskar som är utomlands tillsammans som helst. Både kungen och drottningen är väldigt trevliga och Victoria, hon är verkligen helt otrolig. Vilket jobb de gör tillsammans hon och Daniel, och så är det så gulliga med varandra. De tar verkligen hand om varandra på det finaste sätt du kan tänka dig. Jag är väldigt imponerad över Daniels jobb för att lyfta Sverige och entreprenörskap. Det är viktigt att peppa ungdomar och det jobbar vi mycket med tillsammans, Daniel och jag.

Att Gunilla är en tuffing vet vi, men hur är hon som mamma? Att ha fyra barn som växer upp ”i gräddan” på Östermalm i en välbärgad familj – det är minst sagt långt ifrån hennes egen barndom. Vi pratar länge och djupt om barnuppfostran, om Gunillas kämparanda som mycket kommer från att hon inte hade något alls som barn, och om hur hon och Alfred försöker uppfostra barnen med driv istället för med materiella saker. En inte helt enkel utmaning… Att få barnen att kämpa för det som finns runt dem hela tiden.

– Det är en svår balansgång, det är det, men skönt nog har jag och min man en stark samsyn om barnuppfostran. Vi lär dem respekt för pengar hela tiden. Det man vill ha får man tjäna ihop till själv. Min son Ludvig till exempel fick hjälpa till på mitt jobb med att sortera saker och för det fick han en liten lön och gissa om han blev stolt! Det är det som det handlar om, att lära sig arbeta för att få saker och att känna stolthet över pengar man har tjänat. Man får en slant för ett jobb man gjort och den får man lära sig att spara. Våra barn ordnar alltid med loppisar och säljer grejer för att tjäna pengar.

Gunilla berättar att hennes egen drivkraft aldrig har varit pengar utan att göra saker bättre, att prestera, och vi kommer in på den röda tråden i hennes bok. Prestation och att få hennes föräldrar att se henne, att bli stolta över henne.

– Det blev väldigt svårt för mig och mina föräldrar att hitta varandra när vi kom hit till Sverige. Kulturkrockarna med dem från den gamla syrianska traditionen, där flickor gifts bort unga och förväntas ta hand om barn och hemmet. Och så jag som bara vill bort från hemmet, ut i ”det fria”, hitta ett jobb och leva precis som svenska tjejer levde. De gillade inte att jag försvenskades och att vi krockade är ett milt sätt att beskriva det på, berättar Gunilla och det är tydligt att det är ett ärr som sitter djupt och gör ont.

Framgångsrik på jobbet men ”skräpet” hemma, för att låna en mening ur boken. En hemsk känsla som är vardag för många invandrartjejer.

– Tyvärr är det så och det är fruktansvärt tufft. Man är mitt emellan och väldigt vilsen. Jag trotsade, sa emot min familj och blev svarta fåret vilket var oerhört ensamt. Mina föräldrar ville ha pli på mig och jag var helt tvärt om.

Men hur ska man göra för att få till en förändring? Invandrartjejerna vill utbilda sig och leva som ”svenskar”, men deras familjer vill att de lever efter deras gamla traditioner från hemlandet.

– Utbildning är nyckeln till allt. Länder med förtryck måste förändras och vi måste skapa förutsättningar för utbildning, det bara är så.

Hur har ni det idag, du och din familj, har ni hittat varandra?

– Det har vi och det är underbart! Idag har vi försonats hela familjen, berättar Gunilla med ett lyckligt, stort leende.

Jag lånar en till mening ur boken ”Jag är så trött på mig själv och min eviga prestationsångest” och frågar om det har skett någon förändring, om hon idag unnar sig mer ledighet? Men jag har redan en känsla för vad svaret kommer bli…

– Nej, det gör jag inte MEN jag tränar tre gånger i veckan. Går upp tidigt på morgonen och tränar innan jobbet, det gjorde jag aldrig förut då var det BARA jobb som gällde. Gymmet är min återhämtningsplats och det är inte alltid att jag tränar hårt, ibland är jag bara där och njuter av lugnet. Semester med familjen är också mitt sätt att koppla bort arbetshjärnan. Det är konstant kaos med fyra barn vilket gör att jag måste koppla bort, haha!

Foto: Privat och TT