Berömmelse, pengar, kärlek och död – historien om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette-Kennedy

Det är fredag den 16 juli 1999. En kvinna och hennes väninna skyndar mellan butikerna i varuhuset Saks på Fifth Avenue i New York. Kvinnan är lång. Slank och sofistikerad. 33 år gammal. Det blonda, välfönade, håret dansar över axlarna. Hon har varit här förr – otaliga gånger. Hon kan lyxbutikerna på tredje våningen i varuhuset utan och innan, ibland agerar de hennes andra hem.

Hon älskar kläder och skor. Dyra väskor. I örsnibbarna sitter pärlor, äkta givetvis, runt handleden en klassisk Tank-klocka från Cartier. Just den här dagen tycks hon leta efter något: en klänning till sin makes kusins bröllop. I två timmar går hon igenom utbudet i det flotta varuhuset. Hon provar en ensemble från Armani som hon sedan ratar. För 1 640 dollar hittar hon det hon söker: en svart klänning i materialet silk crepe från Rive Gauche, Yves Saint Laurents ready to wear-linje, designad av Marocko-födda Alber Elbaz.

I kassan berättar kvinnan att hon ska göra en resa samma kväll, hon ska flyga och hon ”ser inte fram emot det”. Personen i kassan önskar henne lycka till.

”Tack”, säger den blonda kvinnan vänligt.

Hon fortsätter:

”Jag kommer att behöva det.”

Efter besöket på lyxvaruhuset skyndar hon vidare för att göra en pedikyr.

Bara timmar senare är kvinnan, Carolyn Bessette-Kennedy, och hennes make, John F. Kennedy Jr, döda. Omkomna i en tragisk flygkrasch. Men deras historia lever vidare – 20 år efter deras död.

Kärlekshistorien mellan John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette började egentligen redan 1994. I maj. Han var 34 år, hon 28. Johns mor, Jackie Kennedy, låg för döden och författade ett brev till sonen, ett brev som skulle öppnas först efter att hon hade gått bort.

”Jag förstår den press som du för alltid måste uthärda som en del av Kennedy-familjen, även om vi förde dig in i denna värld som oskyldig”, skrev hon och fortsatte:

”Du har en plats i historien. Oavsett vilken kurs i livet du väljer, allt jag kan be dig om är att du fortsätter att göra mig, Kennedy-familjen och dig själv stolt.”

Den 19 maj somnade Jackie Kennedy in – för gott.

För John Jr. var moderns död givetvis en sorg. Men den gjorde också något med hans person. Han förändrades. Till sina vänner sa han saker som ”fram till dess att båda dina föräldrar är döda, vet du inte riktigt hur ensam du är”.

Vid den här tidpunkten levde John tillsammans med skådespelerskan Daryl Hannah. Daryl och Jackie hade aldrig riktigt gått ihop (Jackie tyckte helt enkelt inte om henne!) och Jackies död blev en slags katalysator för John. Han lämnade förhållandet med Daryl Hannah, flyttade ut ur hennes lägenhet på Upper West Side, och slog sig istället ner i en nyrenoverad loftlägenhet i en industriell byggnad på 20 North Moore Street på Manhattan, i området Tribeca.

Och det var där och då, som nybliven ungkarl och i sorg efter sin älskade mor, som John för första gången mötte Carolyn Bessette, kvinnan som skulle komma att bli hans hustru två år senare. Första gången de sågs var på hennes arbete, på Calvin Klein huvudkontor på West 39th Street.

John besökte ett VIP showroom och där var hon plötsligt – chefen för Calvins Kleins pr-avdelning. Hon var lång och blond, lik exet Daryl Hannah på många sätt, men samtidigt mer sober. Sval. Avspänd och orädd.

– John var lockad av kvinnor som inte skrämdes av honom, har Johns vän Richard Wiese berättat.

– Han gillade kvinnor som hade en åsikt.

Carolyn kom från Connecticut och var uppväxt i en stor vit trävilla på Lake Avenue i Greenwich. I skolan, 1983, blev hon framröstad till Ultimate Beautiful Person och i New York beskrevs hon som en så kallad golden girl: populär, framgångsrik, vacker. Perfekt, helt enkelt. Men Carolyn hade också sår. Djupa sådana. Hon var skilsmässobarn och växte upp med sin mor, sina systrar och sin styvfar. Relationen med den riktiga fadern var sådär. Som ett led i detta blev hon skrämd av manlig frånvaro. I relationer ville hon ha en närvarande man, en man som inte skulle lämna henne, en man som prioriterade henne, som satte henne först.

Och ja, i början av relationen med John var det just så. Kennedy Jr. avgudade Carolyn. På många sätt påminde hon honom om den egna modern, Jackie. Precis som Jackie var Carolyn rolig och charmig och hon såg människor. Verkligen såg.

– Hon kunde stå och prata med sex personer samtidigt men det kändes som hon bara hade ögon för en själv, har en vän till Carolyn slagit fast.

Och nog stämde det. Men det John också föll för var att Carolyn drog blickarna till sig. Hon var intressant – både för hans vänner, för societeten och för medierna. Tillsammans med Carolyn kunde han dela på kändisskapet. Det var inte bara han som stod i fokus. Det var inte bara på honom pressen låg. Blickarna riktades också åt hennes håll. Det, om något, tycktes vara nyckeln till framgång i en relation tyckte John, som ju givetvis såg sina egna föräldrar framför sig.

Våren 1995 flyttade Carolyn in hos John i loftlägenheten där han skapat sitt ultimata ungkarlsliv. Johns tillvaro var drömmen för en singelman i mitten av 90-talet: han arbetade som chefredaktör för det glossiga magasinet George, en tidning som kombinerade politik och livsstil på ett oerhört medvetet sätt (på det allra första numret var supermodellen Cindy Crawford på omslaget, utklädd till George Washington. Omslaget fotades dessutom av världskända Herb Ritts).

John var 30 plus, såg bra ut, hade karriär, många vänner och ett stort socialt nätverk. Pengar var inget problem. Han lyfte skrot på gymmet och paddlade kajak med killgänget. Han åt lunch på San Domenico, middag på The Odeon. Han shoppade på Saks. Han dejtade skådespelerskor och supermodeller. Bland exen märks, bland andra, Sarah Jessica Parker, Julia Roberts, Brooke Shields och Cindy Crawford.

Under en fisketur vid Martha’s Vineyard, nationaldagshelgen den 4 juli 1995, friade John till Carolyn. ”Det är härligare att fiska med någon annan än att fiska själv”. Exakt så ska han ha sagt när han tog fram ringen, gjord i platina med diamanter och safirer. Ringen var en kopia av en ring som mamma Jackie hade burit. En gåva från hennes partner Maurice Tampelsman. Ringen kallades för swimming ring. Anledningen? Den satt tight och Jackie behövde därför inte ta av sig den då hon badade.

Tre veckor tog det för Carolyn att svara. Men det blev ett ja. Dröjsmålet var egentligen inte konstigt. Hon ville vara säker på sin sak. Hon visste att hon skulle få göra uppoffringar för att bli Johns fru. En av dessa uppoffringar var, givetvis, det egna privatlivet. När hon väl sagt ja till John sa hon också ja till att ingå i Amerikas mest kända familj, Amerikas egen kungafamilj. Men hon kunde inte ana exakt hur svårt det hela skulle komma att bli.

I september 1996 stod bröllopet. Pressen hade ingen aning. Det hela var mycket privat, litet. Vigseln hölls i First African Baptist Church på Cumberland Island.

Den 21 september, klockan 16:00, blev Carolyn Bessette en del av klanen Kennedy. Hon bar en slipklänning skapad Narciso Rodriguez. Klänningen, enkel och sparsmakad men så elegant och rätt, har blivit stilbildande för mängder av brudar. Men att välja just den var ingen lätt sak. Carolyn valde mellan en klänning från Calvin Klein, en från nära vännen Gordon Henderson och så Rodriguez då. Gordon Henderson fick istället uppdraget att skapa Johns bröllopskläder.

Nyheten och bröllopet prydde förstasidor världen över. Narrativet var en slags askungehistoria. Mannen som kunde fått vem han än ville hade valt en vanlig flicka, en kvinna av folket. En kvinna utan berömmelse, rikedom. Medierna älskade historien – och de älskade Carolyn allra mest.

Efter bröllopet, och smekmånaden, var paret tillbaka i New York, i bostaden i Tribeca. Pressen var galna. Utanför porten väntade otaliga paparazzifortografer. Carolyn var livrädd. John tog sitt ansvar. Han klev ut och bad fotograferna att sansa sig. Han ville att de skulle backa, att det skulle ge Carolyn chansen att anpassa sig till sin nya roll som kändis.

– Det här är en stor förändring för vem som helst, sa han till den samlade paparazzikåren.

– För en privat medborgare, är det en ännu större förändring. Ge henne lite utrymme, det skulle uppskattas.

John talade för döva öron. Bevakningen av Carolyn eskalerade. Women’s Wear Dailys redaktör, Patrick McCarthy, krönte Carolyn en modern stilikon, arvtagare till Jackie O, hennes avlidne svärmor. Anna Wintour på Vogue och Liz Tilberis vid Harper’s Bazaar slogs om att få Carolyn att posera för sina respektive magasins omslag. Ralph Lauren försökte anställa Carolyn som sin personliga musa.

– Varje gång du designar något eller skapar något – tänk på Carolyn Bessette, sa han till sina anställda.

John älskade rampljuset, han hade levt i det i hela sitt liv. Carolyn var betydligt mer ovan. När en fotograf närmade sig henne på gatan slog hon ner blicken och drog upp axlarna.

– Hon ser ut som ringaren i Notre Dame, sa Calvin Klein.

Och ja, på många foton ser hon verkligen jagad ut.

Carolyn började avsky att vara påpassad. Hon flyttade in hos vännen Gordon Henderson i West Village för att slippa fotograferna utanför hemmet på North Moore Street.

Carolyn var pressad. Hon ville att John skulle ägna mer tid åt henne. Åt dem. Hon ville att han skulle komma när hon ropade. De gjorde han inte. Han fortsatte att leva som den ungkarl han en gång var. Hon började misstänka att han hade andra kvinnor.

Och enligt uppgift var även hon otrogen, med exet, Calvin Klein-modellen och Baywatch-skådisen Michael Bergin. Carolyn sades även festa hårt. Kokain var, enligt uppgift, favoritdrogen.

– Carolyn och jag gick ut och tog en middag en kväll när John låg sjuk hemma i influensa, har en källa, som jobbade med John på magasinet George, berättat för Vanity Fair.

– Carolyn gick till toaletten minst sex gånger och kom tillbaka till bordet med vita ringar runt näsborrarna. Vi gick från bar till bar, och hon ville komma över till min lägenhet, men jag sa nej, för jag visste att det skulle bli så sent. Först vid tre på natten kom hon hem till sig och John.

Nästa morgon kom John in på kontoret och frågade kollegan om varför hen hållit Carolyn ute så länge. ”En bättre fråga, John, är varför din fru inte ville gå hem?”, ska kollegan ha svarat.

Bråken mellan Carolyn och John var många, och vilda. Våldsamma. Äktenskapet var minst sagt turbulent. Trots det ville John fortsätta. Han ville ha barn med Carolyn, helst en son. Han hade till och med valt ut ett namn: Flynn.

Carolyns agenda var dock en annan. ”Jag hatar att leva så här. Det är som ett akvarium. John kanske är bekväm i detta men det är inte jag. Hur skulle jag kunna föda ett barn till den här världen”, ska hon ha sagt.

Hon ville att Michael Bergin skulle rädda henne från allt. John, å sin sida, kunde inte se klart. Han var besatt av Carolyn. Kanske för att han såg så mycket av sin egen mor i henne: hon var elegant, en stilikon för sin tid. Hon var mystisk, otillgänglig. Helt olik alla tidigare kvinnor han dejtat, kvinnor som kastat sig i armarna på honom. Att Carolyn ofta var kontrollerande såg han som ett ömhetsbevis. Men till slut blev det för mycket. I mars 1999 började paret i äktenskapsterapi.

Fyra månader senare, omkring den 12 juli 1999, stormade Carolyn ut ur terapirummet. Ämnet för dagen? Hennes drogbruk. Efter det besöket sov paret inte längre i samma säng – eller rum för den delen. John lämnade loftet och checkade in på Stanhope Hotel.

Den 14 juli 1999 gjorde John entré i Stanhopes matsal. Han skulle möta sin hustru Carolyn, och hennes syster Lauren, som hade tagit på sig rollen som medlare mellan paret, vars relation hade utvecklats till en minst sagt frostig historia.

Till slut kunde man enas om åtminstone en sak: Carolyn och John skulle, tillsammans, åka till Hyannis Port för att gå på Johns kusin Rory Kennedys bröllop den 17 juli. De skulle flyga dit tillsammans, alla tre, Lauren hade planer på Martha’s Vineyard och skulle bli avsläppt på vägen. John skulle flyga dem dit. I sitt plan, ett Piper Saratoga.

”Vi ses på flygplatsen den 16 juli”, enades trion.

Klockan är nästan 20 på kvällen när en blond, elegant, kvinna svarar i telefon på ett pedikyrställe på Manhattan. Hon får naglarna gjorda inför sin makes kusins bröllop.

– VAD?, säger hon irriterat och fortsätter

– Jag SA ju att jag gör en pedikyr. Jag är på väg! Ju längre jag pratar med dig desto längre kommer det ta för mig att bli klar och komma till flygplatsen.

Hon lägger på luren. Tre gånger får pedikyren göras om innan Carolyn Kennedy äntligen är nöjd. Naglarna måste vara perfekta. De måste passa till crepeklänningen från Rive Gauche. Det är mörkt ute när hon slutligen är klart. New York-luften är varm, fuktig. Det är dimmigt och sikten är inget vidare. Hon åker till flygplatsen, Essex County Airport, Caldwell, New Jersey och möter upp sin man och syster. De sätter sig i planet, lyfter. Klockan är 20:39.

Carolyn hatar att åka med sin make. Han, i sin tur, älskar att vara i luften. Där är han fri. Utan problem. När han svävar glömmer han all press. All stress. Han är en kicksökare och att ensam styra ett plan ger den ultimata ruschen. Han är säker i sin Piper Saratoga. Han känner kontroll, en kontroll han inte känt på veckor. Kanske månader. Men sikten är dålig. Något går snett. Dimman är överallt. Det är mörkt. Instrumenten på kontrollpanelen säger en sak, hans eget sinne och kroppens reflexer en annan. Allt är kaos.

21:41 störtar planet i Atlanten. Alla tre passagerare omkommer omedelbart. Fem dagar senare hittar man vraket – och kropparna.

På morgonen den 22 juli ströddes paret Kennedys aska i havet utanför Martha’s Vineyards kust.

Foto: TT