Jonas Gardell om sin nya show: "Jag vill ge folk hopp i en deppig tid"

Jonas Gardell kommer in med andan i halsen, tom mage och lätt yrsel. Det är mycket för honom nu. Han har repeterat sin kommande show hela veckan, varit på kryssning, signerat sin senaste bok, gjort stand-up och ger nu intervjuer nästan hela dagen. Han sjunker ner framför mig med glasögon på näsan och beställer halstrad tonfisk. Ingen potatis. Han försöker skära ner på kolhydraterna.

Det är mycket för dig nu – podd varje vecka, ny bok, tv-serie i jul och ny show i januari. Hur orkar du?

– Ja just nu skulle jag behöva en dag ledigt, jag börjar få yrsel faktiskt. Men samtidigt är det ju roligt.

– Vi kör showen på Cirkus hela våren och i höst ska den gå upp på Lorensbergsteatern i Göteborg, under förutsättning att den går bra här förstås. Det vet man ju aldrig och jag har största respekt för sånt.

Men hittills har Jonas inte behövt ställa in en enda föreställning på 25 år. Förutom den i Örnsköldsvik där arrangören öppnade baren och folk blev stenpackade ganska omgående.

Nu kör han showen Queen Of Fucking Everything från den 24 januari. Namnet på showen uppstod när en ängslig journalist en gång undrade vad man skulle kalla Jonas som ju är en multikonstnär.

– Kära du, jag är the queen of fucking everything! sa jag och visste i samma sekund att det var det showen skulle heta. Och det gäller inte bara mig utan alla. Om någon frågar dig vem du tror du att du är, svara att the queen of fucking everything är här.

Sedan säger han argt:

– Men man kan inte skriva  ”queen of fucking everything” på facebook. Facebook tillåter att man blir mordhotad varje dag, men accepterar inte ett snällt litet ”fucking”. Det är absurt.

Han himlar med ögonen och sätter gaffeln i tonfisken som ideligen ”hämnas” genom att fastna mellan hans tänder. Beväpnad med tandpetare berättar Jonas vad han vill ge publiken med den kommande showen.

– Det kommer naturligtvis att bli både skratt och tårar men det är mycket som känns deppigt i vår tid nu så jag vill att folk ska bli glada och känna hopp. Vi har Trump som kan göra och säga vad som helst, klimathot och skogsbränder, facebook och twitter som svämmar över av hat, ungdomar som slår ihjäl uteliggare, sverigedemokrater som skränar och nazister som marscherar, landet är splittrat och vi har ju inte ens någon regering.

– Jag tänker, att det här är inte det Sverige jag känner. Jag har turnerat massor och vet att svenskarna är ganska trevliga och snälla.

Enligt uppgift har scenografin gått loss på miljontals kronor. Det är stor orkester, dansare och handmålad dekor som konstnären Martin Jakobsson målat i en hangar under 10 månaders tid.

– Jag vill att det ska vara på riktigt. Då kostar det, och ska få kosta.

Jonas känner in publiken och stämningen i varje föreställning och finkalibrerar efter den. Han upplever sig som väldigt mycket i nuet på scenen och har inga problem att improvisera om en situation uppstår. Det enda han är noga med är att inte ha närmast sörjande på första parkett.

– Alltså, jag vill ju gärna ha familj och vänner där men absolut inte närmare än rad tio. Jag behöver inte dem som stöd, jag klarar mig, men när jag är på scenen är jag ju en karaktär, en figur. Det gör att jag gärna har dem på lite avstånd.

Tidigare i höstas kom hans senaste bok ut, Till minne av en villkorslös kärlek. Den skulle egentligen ha handlat om utvecklingen av Sverige från 70-talet och framåt men den ”kapades” istället av Jonas excentriska mamma Ingegärd Rasmussen, i boken kallad Ritva.

– Jag är så rörd över hur boken har landat. Den har emottagits så väldigt fint och är ju ett kvinnoporträtt där kvinnan, min mamma, tillåts vara komplex, besvärlig, jobbig, självständig och fantastiskt på olika sätt. Det är en bok som mammor ger till sina döttrar och döttrar till sina mammor.

Boken tog Jonas sex år att skriva och han började fundera på den redan den 2 november 2012. Det var hans 49:onde födelsedag och även den dag som hans mamma dog på efter en längre tids sjukdom.

Jonas har under åren fått massor av priser för allt han åstadkommit, har tre hedersdoktorstitlar och är, utöver diverse arbetsprojekt, engagerad i en rad välgörenhetsprojekt. Flera gånger har välgörenhetsprojekten haft samarbete med Childhood, drottning Silvias eget hjärteprojekt för sexuellt utnyttjade barn.

– Jag har faktiskt aldrig träffat drottningen men ofta varit i kontakt med Childhood. Jag måste säga att jag är djupt imponerad av hur hon engagerar sig och med vilken medvetenhet det drivs. Som kunglighet skulle hon kunna driva vilket oförargligt projekt som helst. Drottningen är riktigt engagerad och gör det inte enkelt för sig, det är imponerande. Dessutom i ett ämne som inte heller är särskilt lätt att ta i, men det gör hon och med den äran.

– Däremot har jag träffat kronprinsessan Victoria flera gånger. Hon verkar väldigt klok och stabil.

– Kungen har jag inte träffat. Men jag har hört flera på sociala medier som tycker att jag börjar likna kungen nu när jag är lite äldre! Det tycker jag är lite roligt.

Jonas tar en paus, pratar vänligt med personalen, hämtar vatten och fortsätter matchen ”tandpetare-verses-tonfisk”. Utanför fönstret går folk påpälsade med shoppingpåsar i händerna. Julen är snart här, men det är advent som Jonas gillar mest.

– Jag är förtjust i pyntet och det börjar med advent. Vi har noga pyntritualer för vad som sker varje advent, hur allt byggs upp. Det ska växa till ett crescendo, som en bra teater.

– Mot julafton ser det närmast ut som i Fanny och Alexander hemma hos oss, säger Jonas och skrattar.

Jonas, maken Mark Levengood och deras två barn firar vartannat år hos dem och vartannat år hos barnens mammor. Och precis som i hans Torka aldrig tårar utan handskar så får alla vara med.

– Det blir inget jätteparty men vi brukar bli runt 15 personer. Vi läser julevangeliet tillsammans ur en jättestor familjebibel som jag tagit med från min uppväxt och ibland sjungs någon julpsalm. Då är det är ”christmas of fucking everything”, säger han med ett skratt.

Julklappar för egen del kan han dock klara sig utan. Maken är däremot löjligt road av paket. Särskilt de som är mycket snyggt inslagna. Och de ska helst blinka och låta, berättar Jonas.

– Jag brukar säga; ”bjud mig på middag” för jag vill inte ha fler grejer i huset som vi inte behöver. Medan Mark i princip inte vill ha nånting som han behöver.

Det blinkar till på hans mobiltelefon och Jonas ser segerviss ut.

– Ah, jag fick en dag ledigt nu! säger han och skiner upp för att sekunden senare mulna igen.

– Nej, jag glömde ju den där förbaskade podden, den gör vi ju en gång i veckan.

Han suckar och samlar ihop sina prylar, känner av yrseln igen, stressen.

– Det är mycket just nu, men det är kul. Jag försöker äta bra och motionerar varje morgon, crosstraining på vintern och stavgång på sommaren. Jag har lätt för att vara konsekvent och göra samma varje dag. Det är därför jag har varit ihop med Mark i 32 år nu.

Han berättar också det är hans styrka som förälder, att vara konsekvent. Och närvarande.

– Är man närvarande kan man vara faktiskt lite hur som helst. Barn kan anpassa sig. Men är du frånvarande så hjälper det inte hur fantastiskt du är, för du är inte där. Nu är barnen så pass stora att det vill att vi ska vara borta mer.

– Min mamma sa alltid att en förälders uppgift är att släppa taget om sina barn. Jag försöker träna på det nu. Vi kan inte leva våra liv genom barnens liv, vi måste fylla våra liv själva.

Foto: Johan Bergmark, TT