Magnus Uggla: "Fick mer närhet av hemhjälpen än av mamma"

Varför har du skrivit en självbiografi om hur man tar sig igenom en konsert?

– Det är så jävla tråkigt att gå på konsert, säger han och skrattar. Det är ju en enda lång väntan på att det ska börja eftersom många artister börjar en till två timmar senare än angiven tid. Sedan väntar man ju bara på att det ska sluta.

– Jag är extremt punktlig. Hur jag än kämpar kan jag inte komma försent.

Hur kommer det sig att du nu skriver en biografi?

– Jag har hittills aldrig under mitt 63-åriga liv tänkt tanken på att skriva en bok. Jag ogillar egentligen böcker starkt. Böcker blev min största konkurrent om mina föräldrars uppmärksamhet när jag var liten. De läste för jämnan när jag var barn. Själv var jag alldeles för rastlös. Och att skriva en egen bok hade troligtvis inte hänt om jag inte beslutat mig för att göra en ADHD-utredning för att komma tillrätta med min ständiga rastlöshet. Att tvingas berätta för en psykolog om sin barndom sätter igång en del tankar.

– När jag sedan fick en roll i My Fair Lady på Stadsteatern kom rastlösheten åter krypande under de långa repetitionstiderna. Vad skulle jag sysselsätta mig med hela dagarna? En morgon kom titeln på mina ännu oskrivna memoarer farandes, det kändes omöjligt att inte slå sig ner vid datorn och ge liv åt titeln.

Du berättar om både Ted Gärdestad, Povel Ramel och David Bowie i boken?

– Jag och Ted gick på samma teaterskola i ett år. Men han spelade mest piano i ett angränsande rum. David Bowie har ju vart en stor influens för mig som ung. Första skivan jag såg med honom ville jag inte ens ha gratis, han verkade ju skitdålig. Tre år senare på språkresa i England var det en kille som tjatade dagligen om att jag måste köpa Ziggy Stardust-skivan. Det var en musikalisk vändpunkt för mig. Och Povel Ramel, ja det var ju en familjär fjäder i hatten att jobba med Povel, eftersom han var mina föräldrars stora idol.

Du berättar om en hemhjälp i boken som betytt mycket för dig?

– Jag är född med hemhjälp där jag bodde på Östermalm. Mina föräldrar var båda stora karriärister men vår hemhjälp tog hand om mig. Hon var en riktig bullmamma och brydde sig på ett annat sätt än mina föräldrar. Jag fick aldrig uppleva den närheten hon gav från min egen mamma. Jag mådde ganska dåligt mellan det att jag var 3-14 år, men insåg att hon hade något som jag saknade.

 Hur var det att skriva boken tycker du?

– Det var betydligt jobbigare att skriva en bok än jag trodde. Att skriva en låt tar ju en halv A4 att göra, ett album tio A4-papper. Här skulle jag komma upp i flera hundra sidor! Så att jag lyckades plita ner 300 sidor av förvisso rätt ointressanta anekdoter från min uppväxt, ska därför ses som en bedrift.

”Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scen” kommer ut i mitten av september.

Foto: Johan Bergmark