Populärt: Drottning SilviaKronprinsessan VictoriaPrins DanielPrinsessan MadeleinePrinsessan Sofia

Margot Wallström: "Jag ror båten - och min man fiskar"

10 sep, 2017, 12:00 
AvAnna von Koch
Utrikesminister Margot Wallström avgår. – Jag gör det för att jag vill vara mer med min man, mina barn och mina barnbarn, säger hon i en intervju med Dagens Nyheter.För en tid sedan träffade Svensk Damtidning henne för ett spännande samtal. Läs intervjun nedan.
Annons

När Svensk Damtidning möter utrikesminister Margot Wallström, 62, över en kopp kaffe i ett pampigt gammalt rum på UD i Stockholm står ännu sommaren i full blom och Margot bara längtar efter att få åka upp till sin stuga i Norrlands inland. Den ligger vackert inbäddad i ödemarken mellan Arvidsjaur och Arjeplog och där ska Margot försöka vara så ledig en utrikesminister kan vara.

– Jag gör så lite som möjligt. Jag bara går och skrotar, lyssnar på tystnaden och sover som en stock. Och så gör jag praktiska saker som att måla om, baka kanelbullar eller laga mat. Jag brukar leta reda på gamla recept och laga efter det, säger hon.

Håll dig uppdaterad med vårt nyhetsbrev och få kungliga nyheter från hela världen!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom kungligt och nöje, repotage och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

Ja tack. Jag vill ta emot marknadsföring från Aller Media i form av nyhetsbrev och specifika erbjudanden baserade på profilering. För mer information se Aller Medias integritetspolicy.

I den omkringliggande skogen plockar hon hjortron, som hon sedan gör sylt och parfait av och när jag blir imponerad över hennes multitasking, säger hon skrattandes att hon kan det eftersom hon är så gammal. Maken Håkan, 68, fiskar gärna gädda och abborre i sjön, men det är Margot alldeles för otålig för.

Annons

– Men jag kan ro båten, så får han fiska, säger hon och ler.

Håkan träffade hon sommaren 1979 på en logdans i utanför Karlstad. Margot var 25 år och skulle senare på hösten få en plats i riksdagen. Hon spanade in en smal, stilig man i blå munkjacka och hon bjöd upp.

– Det var väldigt romantiskt, ler Margot.

Håkan visade sig vara ett riktigt bra kap. Han har varit Margots trygga klippa, som skött mycket av markservice och barn, när hon flängt och jobbat över hela världen.

– Vi är extremt olika. Det betyder att man har sina duster men också att det blir mer spännande så. Fru Eld och Herr Vatten, har en kompis kallat oss. Håkan är noggrann, har stort tålamod och tänker efter före. Jag är mer utåtriktad, entusiastisk och glömmer lättare detaljerna.

Annons

– Jag hade aldrig kunnat leva med en person som är som jag och vi har nog båda lärt oss mycket av vårt äktenskap, säger hon.

Framförallt har de hållit ihop i vått och torrt. När sonen Jonas föddes i april 1992 var det extra tufft. Margot, som var 37, hade mått prima under graviditeten, och förlossningen gick bra. Men Jonas fick svårt att andas direkt när han kom ut. Han hade ett diafragma bråck som gjort att andra organ – lungorna, och hjärtat – inte utvecklats som de skulle. Efter tre dagar somnade han in. Sjukhusprästen gav Margot och Håkan ett bra råd som de följde. Han sa: Gör allt själva. Steg för steg. Ring och anmäl dödsfallet och så vidare. Gör allt, minsta lilla, som ni kan; gör det för honom! De fick ta med sig Jonas hem och den sjuårige storebrodern Viktor fick se babyn, se att han var död.

– Det tror jag är viktigt för ett barn, så att de inte får fantasier sen – att man begravt någon som i själva verket levde.

Annons

Jonas är begravd i samma grav som Håkans föräldrar på Ham­marö i Värmland, där Margot och Håkan bor. De besöker ofta graven och det går inte en dag utan att Margot tänker på honom.

– Jag har alltid en sida vänd mot det där. Jag kan plocka fram det och känna hur hemskt det var. Det är annat om en människa är gam­mal och sjuk, men det där är fel. Margot tystnar. – Ibland går det att prata om, just nu ska vi inte göra det.

Så samlar hon sig.

– Min man brukar säga något klokt, att det är nästan lika hög­tidligt när en människa dör som när en människa föds, man ska tänka på det. Man blir en mognare människa av sådana erfarenheter, men man önskar ibland att man hade varit utan dem.

Det viktigaste för Margot under den tiden var att människor hörde av sig.

– Man ska inte vara rädd för att säga något, det kan aldrig bli fel. Man kan bara säga ”oj, vad jag tänkt på dig eller jag vet inte vad jag ska säga”, men det är bättre

Annons

att någon bara säger något, säger Margot och fortsätter: – Jag kommer ihåg att Mona Sahlin hörde av sig direkt, för hon hade också varit med om det, och det betydde otroligt mycket. Det ska hon ha all heder av.

Margot och Håkan svet­sades samman av sorgen och lyckan var stor när sonen Erik föddes frisk året därpå. Nu är sönerna vuxna och Mar­got och Håkan har även fått barnbarnen Henry, 4, och Hilda, 2. Margot önskar att hon kunde vara en mer närvarande farmor än hennes hektiska jobb tillåter, men när hon träffar dem läser hon gärna för dem.

Böcker har alltid betytt mycket Margot. Hon var ett lillgammalt barn, som lärde sig läsa långt innan hon började skolan. Läste tidigt tunga klassiker och växte mer eller mindre upp på bibliote­ket i den lilla orten Kåge i Väster­botten. Läser mycket gör hon fortfar­ande.

– Om jag inte fick läsa skönlit­teratur och poesi vet jag inte hur jag skulle ha klarat mig. Det är livsviktigt för mig, säger hon.

Annons

Hennes pappa Manfred Wall­ström var sågverksarbetare och hennes mamma Lydia Wallström var sömmerska. De uppmuntrade sin dotter att läsa och ville att hon och de andra fyra barnen skulle få en bättre utbildning än de själva hade fått. Margot älskade skolan, spe­ciellt när fröken Boman spelade psalmer på orgeln i klassrummet. Drömyrket var givet.

– Jag ville bli lärare, men det blev ganska bra ändå säger Margot och skrattar.

Hon beskriver sin barndom som trygg och kärleksfull. Det var inget överflöd någon­sin, det var ju precis tvärtom, ganska knapert. Men vi fick vill­korslös kärlek och ständig upp­muntran. Det fanns ingen politisk eller facklig erfarenhet i hemmet, men när en granne frågade om hon ville starta en lokal SSU­-klubb i Kåge hakade hon på. Margot var en påstridig, mål­medveten och envis tonåring som demonstrerade och såg till att saker blev gjorda.

– Jag var nog lite påstridig och otålig. Men jag är en doer och jag vill att något ska hända.

Just den där glöden syns i Mar­gots varma blick och jag tror henne. Skillnaden är bara att nu kan hon göra skillnad på riktigt.

Foto: IBL

Annons