Marie-Louise Ekman om sorgen efter Gösta: ”Jag sörjer vårt prat”

Gösta Ekman själv sa att han var kändis ”redan som spermie”. Han var son till uppburne skådespelaren Hasse Ekman och sonson till den lika kände Gösta Ekman. Att han var känd som spermie är kanske en överdrift men sant är i alla fall att skådespelaren och regissören Gösta Ekman var folkkär i ordets rätta bemärkelse när han gick bort våren 2017 vid 77 års ålder. Med roller i allt från ”Jönssonligan” till en rad HasseåTage-produktioner och med figurer som ”Papphammar” utgjorde han ett stort stycke svensk nöjeshistoria.

Marie-Louise Ekmans anteckningar börjar 2011 när Gösta Ekman drabbats av cancer och vårdades på Huddinge. Anteckningar förda som ett sorts extraminne för dem båda och på läkarnas rekommendation. Den gången vann maken Gösta kampen mot sjukdomen och kunde efter flera månader återvända hem med förnyad kraft. Året efter regisserade han ”Främmande språk” på Dramaten.

Sommaren 2012, efter pärsen på sjukhuset, läste Marie-Louise upp anteckningarna för maken. Det var starkt och fick ta tid.

– Jag läste och han lyssnade. Det var hemskt jobbigt. Men det var själva vitsen, han ville att jag skulle läsa upp anteckningarna, säger Marie-Louise Ekman till Expressen.

Fem år efter operationen och sjukhusperioden skulle Gösta Ekman bli friskförklarad. Istället upptäckte läkarna att cancern kommit tillbaka. Den här gången gick sjukdomen inte att besegra.

Arbetet med boken har varit ett sätt att förlänga tiden med maken i ett gemensamt projekt. Ett sätt att hantera sorgen och saknaden och hålla honom levande ännu lite till. Marie–Louise Ekman berättar för Expressen om hur hon och Gösta pratade oavbrutet under hela sin tid tillsammans. En ständig dialog som hon saknar.

– Vi pratade hela tiden och jag saknar väldigt vårt prat. Vi hade ständig dialog, eller två monologer. Gösta skrattade och sa redan i början av vårt förhållande: ”Det är så roligt för vi pratar på samma gång, men vi tar också paus på samma gång”.

– Vi hade väldigt roligt och det var hela tiden spännande, år efter år. Det var någonting som fungerade overkligt bra mellan oss.

Av: Henrik Högström

Artikeln publicerades först på Hemmets.