Mikael Niemi: "Jag höll författardrömmen hemlig för alla"

01 sep, 2018, 15:00

AvErika Svernström

Han springer flera mil i veckan, odlar sina egna grönsaker och lagar älgrätterna så varierat han kan. Dessutom spelar han Hendrix på elguran och sjunger i Pajals kyrkokör. Men mest av allt skriver han. Nu är Mikael Niemis bok Koka Björn nominerad till Årets Bok.

Annons

Han har träningsvärk efter gårdagens runda med motorsågen och funderar på vad han ska göra för älgköttsvariant i kväll. För Mikael Niemis frysbox är fortfarande välfylld från 2017 års jaktsäsong. Det var också då hans mycket finstämda kriminalroman Koka Björn kom ut. Nu är den nominerad till Årets Bok.

– Ja det var verkligen roligt och oväntat. Det är ett så fint sällskap där alla författarna kämpat på. Men nomineringen är det fina, vem som till slut vinner är inte lika viktigt.

Koka Björn utspelar sig runt 1850 och rör sig kring Mikaels egna barndomstrakter. Det var här predikanten Lars Levi Laestadius levde Norrlands störste botaniker och föregångaren till Laestadianismen.

– Landskapet här är ju samma natur som han gick i. Skogarna finns kvar, midnattssolen, myggen, forsen, älgarna och renarna. Så med lite fantasi kan man väcka honom till liv.

Annons

Prästgården låg ett stenkast från Mikaels barndomshem där han och de andra barnen spelade fotboll och fascinerades av Levi-statyns bistra uppsyn. Idag ligger predikanten begravd på samma kyrkogård som Mikaels föräldrar.

– Jag tittar till honom när jag lägger blommor på mammas och pappas grav, berätter han.

Kriminalromanen Koka Björn är en mustig historia som kom ut förra året och nu är nominerad till Årets bok.

Redan som liten, blyg pojke var Mikael säker på vad han ville bli. Han hade inget bollsinne men livlig fantasi och älskade att läsa. I föräldrahemmet fanns bokhyllor fyllda med böcker vilket inte var så vanligt i byn. Både mamma och pappa, lärare och polis, fuskade inom skrivande och knattrade fram artiklar, insändare och sportreferat på skrivmaskinen. När Mikael fick låna den tog sagor och dikter form och på skrivmaskinspappret liknande det nästan boksidor.

Annons

– Även om jag ibland ville vara bättre på brännboll än bokstäver gav skrivandet ett självförtroende i de osäkra tonåren. Det fanns något som jag faktiskt var bra på.

Men att ha författardrömmar i Pajala, bland arbetarfamiljer och karlakarlar, var inget man kunde yppa.

– Nej nej, det höll jag hemligt. Jag visste att det skulle låta knasigt och skrytigt – det fanns ju inga författare i Pajala. Visst var berättarkonsten ganska utbredd runt lägereldarna och köksborden, men att skriva?

Så han följde strömmen, gick teknisk linje med el-teleinriktning men hann inte arbeta en dag med det. En vinst i en novelltävling på lokalradion fick honom att bestämma sig. Han skrev och skrev, tog ströjobb på verkstad, skrev, vikarierade som lärare, skrev, var elevassistent, skrev och hamnade till slut på ett bokförlag.

– Det var en jättefin erfarenhet. Jag fick göra korrektur, läsa manus, ta fram böcker och lärde mig massor.

Annons

Som 28-åring fick han ut sin första bok, ”Näsblod under högmässan” och tio år senare slog han igenom med dunder och brak med ”Populärmusik från Vittula” som blev både film och såldes i 33 länder. Och skrivandet är lustfullt för Mikael.

– Jag är lyckligt lottad som kan försörja mig på det jag älskar mest. Men att skriva en roman är som att jonglera med tjugo bollar i luften. Jag blir aldrig riktigt nöjd och tänker ofta ojoj vad mycket jag har kvar att lära.

Nåja. Hittills har det räckt för både Augustpriset, Årets Bok, VI:s litteraturpris och Piratenpriset för att nämna något. Dessutom sitter han knappast och rullar tummarna mellan mygginvasioner och jaktspatronsinköp.

Varannan dag springer han någon mil i bygden, har avverkat tio Vasalopp, knäckt en handfull maraton och har både hund och skogsmarker som kräver sitt. Motorsågen är en är vän, elgitarren likaså. Den och Jimi Hendrix drar han på högsta volymen hemma när han inte sjunger bas i Pajalas kyrkokör.

Annons

Dessutom odlas det friskt på tomten och i växthuset, trots att det är växtzon sju där varken plommon eller björnbär växer. Grönsakerna hamnar i köket, där trivs Mikael.

– Jag försöker variera älgkött och lagar japanskt eller kinesiskt, jag röker det, gör grillspett eller souvas på det.

Jakten är också ett måste. Förutom kött, och en känslighet på ena örat efter ett alldeles för nära skott, har den alltid gett stor gemensamhet med de andra i bygden.

– Det är en underbar kombo av tristess och adrenalin som ger bra mat utan djurtransporter. I de flesta fall dör älgen förvånat mitt i en bladtugga. Att jaga här är av hävd överlevnad. Vete och råg kan inte växa här, då blir det jakt och fiske i älven.

Torneälv ja. Den är lite av en arketyp för honom och det som ständigt återkommer i hans böcker.

– I en bok bestämde jag mig, ”jag ska fan inte ha med nåt om älven”. Men redan i nästa manus var den tillbaka, skrattar han. Man influeras ju av det som är runt en. Jag har många bokscener utomhus, men bor man här uppe så är man mycket ute.

Annons

Just nu är han supernöjd med ungtallarna han fällde i går. Det ska bli ett jakttorn.

– Bokmanus är ju så abstrakt. Jag blir alldeles varm i hjärtat när min dotter och fru stickar och gör saker som blir något. Det är då jag går ut och tittar på mitt jakttorn. När jag gonat mig i självbelåtelse en stund går jag in och skriver lite igen.