Paret Ahndoril: "Fantastiskt att få bryta ensamheten"

Hur känns det här Alexandra Ahndoril, sjunde thrillern om Joona Linna ute i höst?

– Vi har haft en fullständigt omtumlande skrivprocess, jag och Alexander.

De är gifta, heter nästan samma sak, gör allt ihop och kommer i höst ut med sin sjunde gemensamma bok. Tajta författarparet Alexandra och Alexander Ahndoril har skrämt slag på svenska folket i nästan tio år med böckerna om polisen Joona Linna.

– I den här boken står Joona Linna och hans kollega Saga Bauer i centrum för den känslomässiga resan, berättar Alexander.

– Vi kan väl säga så här, Linna trodde att mardrömmen tar slut, men det är nu den börjar, säger Alexandra.

Hur mår Joona Linna – får han aldrig någon ro?

– Han mår ganska bra Linna, han har kommit ut ur fängelset och börjar knytas till polisen igen, berättar Alexander.

– Han har en ny relation, inflikar Alexandra. Det är ju det som är så intressant när man skriver böcker, att karaktärerna blir som ens vänner.

– Ja, vi tycker väldigt mycket om dem, även om vi är som en allenarådande gud som knuffar karaktärerna mot stupet, säger Alexander. Det är ju en serie, och att som författare plötsligt få 5 000–6 000 sidor på sig, det blir ju även som en långsam resa i deras liv.

– Men en underbar resa, flikar hon in.

Hur är det att skriva ihop?

– Vi skrev båda ensamma innan. För oss var det fantastiskt att få bryta den ensamheten, säger Alexandra.

Men i början bråkade de om allt. Båda hade sin prestige, sin språkstil, och de kunde inte alls samsas om språktonen. Både manusförsök till barnbok och teatern slängdes i papperskorgen.

Det var inte förrän de hittade på en pseudonym med personlig karaktär som deras gemensamma författarskap började flyta. Lars Kepler har skägg, dricker te, har en sorglig bakgrund, är mycket påläst och skriver allt i presens. Keplerspråket kom naturligt för dem båda, då lossnade allt. Nu har det resulterat i denna sjunde gemensamma bok, Lazarus.

Hur går processen till?

– Vi talar inte så mycket om berättelsen medan vi skriver. Man älskar sin slutna värld när man är ett med berättelsen.

Inspirationen kommer från saker runtomkring dem, det är viktigt att ha tentaklerna ute, beskriver Alexandra.

– Som författare måste man alltid ha en känslighet för världen och sig själv. Man får använda sig av sin verklighet och sin värld, sina erfarenheter, berättelser och drömmar och alla intryck efter människor man mött.

Blir det alltid som ni planerat?

– Det vet ju alla författare att när man väl skriver så gör alla karaktärerna lite som de själva vill. Men när de själva börjar leva, det är då det börjar jazza, säger han.

Foto: Throon Ullberg