Jonas Gardell om nya boken, kärleken till Mark Levengood och kritiken mot Amanda Lind

Jonas Gardell har missbrukat sin röst.

Efter snart två år av isolering får författaren, artisten, komikern och debattören återigen träffa andra människor – först när han nu ska marknadsföra sin nya bok Ett lyckligare år och senare i höst när han, förhoppningsvis, återigen ska få möta publiken när showen Queen of fucking everything till slut ska tas i mål.

Han är som en kalv på grönbete. Därför tar han en kopp te till innan vårt samtal börjar.

– Jag har inte fått använda rösten på ett och ett halvt år under pandemin. Nu har jag gett intervjuer och det är precis som när man står på scenen för första gången på länge, man missbrukar rösten lite. Jag är helt enkelt lite ovan att använda den, jag har suttit hemma och skrivit. Jag har varit väldigt isolerad, säger han.

Jonas Gardell har dock inte varit tyst på alla sätt. Under coronapandemin har han svingat friskt i debatten och bland annat krävt kulturminister Amanda Linds avgång.

Det är också en av förklaringarna till att han isolerat sig.

– Eftersom jag har haft så hög svansföring i debatten så ville jag inte fångas på bild med Lena Ph och champagne. Jag har heller inte haft covid för jag har varit hemma, Mark däremot fick det ju naturligtvis för han är mer social, berättar Jonas Gardell.

– Han lyckades förstå att han utsatts för risk så han ringde och sa att "jag är på kontoret och kommer inte hem". Så han var där och så fick han covid på femte dagen. Han var borta över jul och nyår, stackaren. Jag och ungarna stod utanför hans kontorsfönster och sjöng julsånger.

Under pandemin har Jonas Gardells kritik främst handlat om oförståelsen för hur kultur- och nöjesindustrin fungerar och hur den drabbas.

– Det har handlat om att få Sverige, som är ett gammalt industriland, att förstå att vi inom nöjes- och kulturindustrin omsätter mycket mer än fordonsindustrin. Om verkstadsindustrin bara skulle få lägga ner, "stäng alla fabriker nu", skulle det blir ramaskri. Det skulle aldrig hända i det här landet, men med oss gick det, säger han.

– Och det kanske var nödvändigt, det är ju ingen som vill smitta någon, men det var också nödvändigt för mig att säga att ni tror att det bara handlar om artisterna men det är också teknikerna, snickarna, målarna, chaufförerna, dansarna, musikerna, de som arbetar på kontoren. Det är flera hundratusen som har sitt jobb av det här.

Han är noga med att påpeka att han själv är en "rich bitch" och inte har varit hotad rent ekonomiskt.

– Mitt engagemang var ju "titta, så här ser det ut – vi måste få ut stöd till teknikerna".

Därför skrev han den omtalade "Avgå Amanda Lind"-artikeln i Expressen.

– Jag är väldigt noga med att inte gå till personangrepp men att säga "avgå Amanda Lind, du kan inte ditt jobb" är inte ett personangrepp. Det är att säga att du inte kan ditt jobb. Vi kan definiera vilka arbetsuppgifter du ska ha och gör du dem inte då gör du inte ditt jobb. Det är inte konstigt, säger Jonas Gardell.

LÄS MER: Suzanne Axell om flyttplanerna med sambon Jörgen

– Men Amanda och jag har träffats och det var mycket trevligt. Vi träffades på en Pridemåndag på Mälarpaviljongen där jag skulle säga några ord och hon också. Det kändes att hon blev lite såhär "vad ska jag göra nu" för jag skulle sitta bredvid henne. Jag gick fram och sa "tjena, hej" för hon är inte min fiende, vi har tyckt olika. Tyvärr tyckte jag inte att hon gjorde sitt jobb men sedan dess tycker jag att hon verkligen har försökt lära sig. Så jag tycker att Amanda Lind i dag är mycket tydligare och verkar mer påläst. Vi bytte till och med telefonnummer.

Och snart står alltså Jonas Gardell förhoppningsvis på scenen igen.

– Jag, liksom alla, längtar efter att få komma tillbaka och sätta igång samhället nu. De eviga leriga promenaderna... vi var tappra och och vi var duktiga, jag tycker att vi allihop borde få medalj från kungen för att vi har varit så duktiga och jag längtar verkligen efter att få stå på scenen igen. Du vet, jag har den här fantasin om första kvällen – fullt i salongen, ljuset går ned, spotten på och jag går in och får en entréapplåd. Vi kommer att vara glada då, publiken kommer att vara glad och jag kommer att vara glad och jag ska fan vara roligare än någonsin.

Men först ges Ett lyckligare år ut. En dokumentär roman som binder samman Uppsalastudenterna Pontus och Hermans omöjliga kärlekshistoria under andra halvan av 1800-talet med berättelsen om de unga homosexuella i Gay Power Club 1 (ettan lade de till för att de räknade med många efterföljare, men det blev inga fler Gay Power-klubbar) i Örebro i början av 1970-talet som anordnade den första homosexuella demonstrationen i Sverige.

– Jag hade en idé om att skriva en stor roman om utvecklingen, de första pionjärerna, och jag blev så otroligt fascinerad av Pontus Wikner som hade den här romansen med Herman. I mitt huvud var det som en Jane Austen-kärleksroman mellan de här pojkarna, säger Jonas Gardell.

– Och så deras oförmåga, de saknar ju ord för vad de upplever. Varje gång de kommer riktigt nära så... det går ju inte. Tills de äntligen får varandra en kort, kort stund.

Filosofen Pontus Wikners egna känslor och tankar kring homosexualitet samlade han i verket Psykologiska självbekännelser. I sitt testamente krävde han att texten skulle läggas i en förseglad blecklåda som skulle förvaras i biblioteket på Uppsala universitet i minst 50 år innan den lästes.

– Han skriver att det är för att skydda sin fru och sina barn. Men sedan förstod jag att det inte bara handlade om det utan också om att skydda texten. Hade de hittat texten bland hans kvarlåtenskap hade den bränts omedelbart, säger Jonas Gardell.

– Pontus skriver ju för en framtid som han drömmer om ska komma. Det är det enda han har. Han har inget hopp, han har levt ett ohyggligt olyckligt och plågat liv, men skriver att om någon hade talat till mig när jag var ung som jag talar i den här texten så skulle mitt liv ha varit helt annorlunda. Han drömmer om att få vara öppen, han drömmer om att få vara sann.

Pontus Wikner dör 1888 och det kommer att dröja mer än 50 år innan blecklådan öppnas. Först 1971 ges Psykologiska självbekännelser ut – samma år som EM Forsters Maurice, som skrevs 1913 och brukar räknas som den första homosexuella kärleksromanen, till slut ges ut postumt.

Forster valde att tillägna romanen "ett lyckligare år".

LÄS MER: Benjamin Ingrosso visar upp sin topprenoverade lägenhet

Av en slump är det också 1971 som Ronny, Vanja, Kerstin och de andra i Gay Power Club 1 i Örebro genomför sin demonstation.

– Så är det då 1971 som är det lyckligare året? Eller väntar vi fortfarande på det? Är det nu? Nej, det skulle jag inte tro att en afghansk kvinna med universitetsutbildning skulle säga, att nu är det lyckligare året, säger Jonas Gardell.

– Men det finns en uppmaning i titeln. Lever vi ett lyckligare år? Har folk möjlighet till lycka i dag? Och om de inte har det, vad kan vi göra för att möjliggöra lycka för människor?

Jonas Gardell ser det som sitt uppdrag att skriva in de homosexuella i historien. Hans mål är att de aldrig ska bli osynliggjorda igen.

– Samtidigt är det så kort tid som vi har förstått att vår historia är värd att berätta, för själva förutsättningen för homosexuella har varit att man har gömt sig. Man har i skydd av mörkret smugit till parken eller pissoaren. Man har bränt allt som kan vara avslöjande och vi har raderats ur historien.

Han vill visa hur ensamma människor har varit. För att ingen någonsin ska behöva vara så ensam igen.

– Den avgörande bilden för det finns i boken, där jag skildrar RFSL Umeå som har fester i en liten lokal på innergården till Hotell Margareta och får reda på av personalen att till varje fest är det några som hyr rum och ber om att få utsikt mot innergården. De vet inte vilka de här människorna är, de kommer aldrig på festerna. I dag är de döda och de har dött i sin självutplåning, osynliga, och vi kommer aldrig att få reda på vilka de var, säger Jonas Gardell.

– Människor som tyckte att det var värt att åka 50 mil för att en enda kväll få stå gömd bakom en gardin och genom ett fönster kanske få se en annan homosexuell på avstånd. Det är för mig en sådan fruktansvärd bild av hur frätande och förintande ensamheten har varit. Och är. För vi är inte framme än.

I Sverige i dag är det lätt att tänka att det är hyfsat lätt att vara homosexuell. Enligt Jonas Gardell skapar det en historielöshet.

– De flesta av oss har väldigt kort minne. Vi kommer inte ihåg att jag och Mark bara har fått vara gifta sedan 2009. När Mark och jag skaffade barn fungerade det av olika skäl inte när vi försökte på vanligt vis så vi fick göra IVF och det var olagligt för homosexuella. Lagen var skriven så att läkaren var tvungen att säga nej om han kunde befara homosexualitet. Befara! Det här är modern tid och vi har redan glömt det, säger han.

– Jag blir galen när folk skriver på sociala medier och är upprörda över det som händer i Ungern, liksom "det är väl självklart att man ska få älska den man vill". Det är inte alls självklart, du hade inte ens skrivit det för tio år sedan och du har troligen inte gjort någonting för att det ska bli så heller.

Han påminner om att liknande lagar som den som införts i Ungern funnits i andra länder för bara några år sedan.

– Det var likadant i Finland fram till 1999. Marks första tv-serier höll inte på att få göras för det var så här "är inte det här positivt om homosexuella". Man fick inte uttala sig positivt i Finland fram till 1999. I England gällde den lagen till 2002. I USA var det förbjudet med homosexualitet i 15 stater fram till 2003.

– Det jag försöker säga med det är att man ska nedslås. Man ska lära sig av sin historia, och frihetskamp lönar sig. Men säg inte att det är självklart när det inte är självklart. Om du inte tar över efter oss andra kommer det vi vunnit att gå förlorat. Så som det har gått förlorat i Afghanistan, som i Ungern, Ryssland och Polen.

När Ronny, Vanja, Kerstin och de andra genomförde sin demonstation 1971 tyckte de efteråt att den var ett misslyckande. Det berättade de när Jonas Gardell intervjuade dem under arbetet med Ett lyckligare år.

– De kände sig ensammare än någonsin efter sin demonstration med bara tolv personer där de hade gått tysta, för de vågade inte ropa slagord, på trottoaren, för de vågade inte gå på gatan trots att de hade tillstånd, säger han.

– Men utan dem skulle vi inte i dag ha gått 500 000 på Stockholms gator under Pride. Jag sa till Vanja "men förstår ni inte att ni är början och utan början är vi ingenting".

Jonas Gardell har inget emot om man blir upprörd av hans bok, när man förstår hur det var i Sverige för bara 50 år sedan. Men helst vill han att man ska eggas.

– De var bara några ungdomar, de hade inte gått några kurser om hur man genomför demonstrationer, de ville bara dansa och få vara lyckliga. För mig är det uppmuntrande att det räcker med några få som verkligen ger sig fan på att göra skillnad, säger han.

Om förändring var möjlig i Sverige är den också möjlig på andra platser.

– Förändring är möjligt. Det är jätteviktigt för mig och det är väldigt uppmuntrande med den här demonstrationen och vad den leder till. Å andra sidan, ta för fan inte det här för givet nu, säger Jonas Gardell.

Foto: TT