Det här är inte bara ett pitstopp och så bara nej nu är jag fine.
Nu vill inte jag vara med om det här men nu tar jag en exitbiljett.
Jag har tagit mig plats av tusentals människor som vill vara här.
Jag tycker du tar en lätt väg. Jag fattar att det är mycket som pågår.
Du är en människa som känner mycket känslor.
Du är extremt empatisk. Du byter läger.
Du tappar samhörigheten du hade.
Du känner dig ensam, du känner dig utsatt. Jag fattar det.
Och då är inte sanningen att jag behöver åka hem.
Den känslan har jag inte nu. Har jag verkligen inte.
Det är ju för att du bygger din egen sanning.
Det är för att du bygger din egen sanning att det här är rätt väg att gå.
Då finns det inget annat.
Det är därför du säger till mig att jag kommer fram till ett beslut.
Och jag säger att du vågar inte brösta det som händer inom dig.
Så jag vill inte att du skojar upp.
Jag tror inte att du kommer att ångra dig så in i helvete.
Jag tycker att du ska bräsa och brösta det här
och bara känna att fy fan vad grym jag är.
Eller så tar du den lätta vägen ut men det funkar ju inte riktigt så.
Jag ska tänka mer. Känna mer.
Kan du göra det?
Tack.