Det har snart gått 30 år sedan den här tragiska natten i Paris när Diana omkom.
Men hon är fortsatt lika stor i dag som då. Och vad beror det här på?
Diana är ju en ikon.
En prinsessa som är en levande legenda.
Jag skulle vilja säga att det är hon och Grace Kelly som hela världen älskar.
Men i synnerhet prinsessa Diana.
Jag brukar säga att alla som har några år på nacken vet vad man gjorde den där natten-
eller den där morgonen när man fick beskedet att prinsessa Diana-
hade omkommit tunneln i Paris, den där bilolyckan.
Det var ju en händelse som skakade om precis hela världen.
Känslan man får är att man har fått en sån här uppmärksamhet.
Känslan man får är ju att kungafamiljen själva kanske inte förstod-
att det här skulle bli stort, men inte i den omfattningen som det kommer att bli.
Problemet var ju att de hade ju redan där och då distanserat sig från Diana-
av en rad anledningar. Framför allt den här bittra fajten som var mellan henne och Charles-
som var hemska och den här uppslitande skilsmässan-
och barnens slets mellan Charles och Diana.
Det här tog ju drottningen en hel del tid att förändra.
Det här tog drottningen Charles-parti såklart.
Där och då hade man sagt att vi ska hålla distans till henne.
Nej, man underskattade kärleken, folkets kärlek till prinsessa Diana fullständigt.
Man förstod inte vilken magnitud det skulle bli när hon gick bort-
och hur en hel värld skulle sörja henne.
Man tittar aktuellt nu på att det här är nånting som man har dramatiserat-
i senaste säsongen av The Crown, där man verkligen får se vad det fick för betydelse.
Det här steget att man valde att göra det.
Ja, och det är ju så att genom åren härifrån, typ 1997-
så har det gjorts dokumentärer, det har gjorts filmer.
Precis som du säger nu att The Crown sista säsongen här på Netflix visar det också.
Det visar ju hur det har satt spår i historien, hela den här händelsen.
Jag kommer ihåg själv att jag nåddes av budet efter att jag hade varit på en kräftskiva-
och kom hem till min dåvarande lägenhet i Stockholm-
och satte på tvn vid kanske kvart i fem, fem på morgonen-
och det bara gick i underkant här på BBC, Princess Di has died.
Och det var ju en chock.
Och jag jobbade då på en kändestigning i Sverige.
Plötsligt riktades fokus mot paparazzifotograferna-
som man menade på hade mördat Diana.
Så på eftermiddagen minns jag hur vi var tvungna att veva upp markiserna-
nere vid redaktionen på Linnégatan som visar att vi satt där-
därför att folk hade börjat samlas utanför och börjat kasta ägg mot fasaden.
Även här i Sverige?
Ja, även här i Sverige.
För man var helt galna på kändestigningarna som menade på att-
det var kändestigningarna som födde de här paparazzifotograferna-
och det var paparazzifotograferna som i sin tur hade dödat Diana.
Så det här blev ju en kedjeredaktion även här i Sverige.
Och det visade ju hur allvarligt folk tog på detta.
Hon var världens mest fotograferade kvinna vid den här tiden.
Fotograferna följde henne hack i häl-
men hon använde också media och fotografer till sin fördel.
För fram till hennes död så pågick det ju verkligen ett frontkrig-
mellan henne och dåvarande Prince Charles.
Man ville att det skulle skrivas allra bäst om en själv.
Diana ville ha den typen av publikationer och lik, så ville Charles ha det.
Man ville ju vara den person som framställde sig bäst i media.
Ja, och den tror jag inte har kommit fram riktigt.
Och jag tror inte att svenska folk framför allt inte har insett det-
att hon använde det i sitt eget syfte för att kunna plantera saker.
Hon hade ju några utvalda redaktörer.
Och det var likadant med fotograferna där som var avlönare av de här redaktörerna-
där de kunde säga, okej, nu är hon där, åk dit, ta bilder-
för att hon ville att det skulle komma ut bilder i det sammanhanget.
Britska kungafamiljen underskattade ju lite hennes storhet.
Hon hade ju en helt annan kontakt med människorna.
Ja, hon var ju verkligen folkets prinsessa om man ska använda en klyscha.
Hon stod med ett ben i mullan och ett ben i kungahuset.
Och det var ju det folk älskade med henne.
Hon hade de här landminorna, den kampanjen.
Och hon verkligen var ute bland vanliga människor-
vilket, det var helt nytt i brittiska kungafamiljen.
Det gjorde man ju absolut inte.
Jag försöker bara hänga upp ett problem som sker runt om i världen.
Det är allt.
Och det var ju därför folk älskade henne.
Hon gick runt och hälsade på folk på ställen hon kom och alltihopa.
Hon tog ju människorna också.
Det var kramar, det var handslag.
Hade det varit idag hade hon absolut varit en kunglighet-
som hade ställt upp på selfies.
Hon var ju så mycket närmre folket-
särskilt om man jämför med drottning Elisabeth-
som endast kanske tittade någon i ögonen.
Det fanns ju inte på tal att hon skulle ha tagit en annan människa.
Och också hur hon var med frispråk i media, i pressen-
som också blev ofta ett problem för kungafamiljen.
Hon sa ju vad hon tyckte och tänkte.
Hon ville ju också riva muren mellan det mänskliga och det kungliga-
på ett helt annat sätt.
Att komma in i ett rum och se den minsta lilla människan-
och få den minsta lilla människan att skina upp och känna sig att-
wow, jag är sedd, jag betyder någonting.
Medan Charles var den snorka som bara gick förbi.
Vi har ju de här olika personligheterna i kungahusen.
Du kan ju titta på norska kungahuset, danska kungahuset.
Vi hittar ju de här personerna överallt.
Där du har den som är den folkliga, den som är down to earth-
som står med båda fötterna på två ställen.
Och det var ju Diana, det var ju hennes signum, skulle jag vilja säga.
Och hennes styrka.
Men det gör ju också att de här mötena som Diana hade med folk-
de kändes ju också och upplevdes väldigt genuina.
Och det är just det där, när hon då försvann och ryckte sig ifrån om världen-
så skapade ju det enormt starka reaktioner.
Och också då hur rikska kungafamiljen till en början valde att hantera det.
Det fick ju oerhörda konsekvenser.
Man pratade ju om att det kunde komma att bli brittiska monarkins fall-
om man inte hade valt att göra som man faktiskt gjorde.
Men där fick ju drottningen också väldigt starka påtryckningar.
Och jag ryser än idag när jag tänker på den där bilden, filmen-
när väl drottningen äntligen tar sig från slottet in till centrala London-
och går och tittar på de här blomsterarrangemangen.
Exakt samma sak som skedde nu när drottningen själv gick ur tiden-
och Charles kom med Camilla och barnen och gick och tittade på blommorna-
utanför slottet. Jag ryser när jag tänker på det.
Och det var ju så här att dåvarande premiärministern Tony Blair-
hade ju bara varit på sin post i kanske ett par månader.
Han blev ju senare tio år premiärminister.
Det var ju han som fick dem, framför allt drottningen, att förstå-
att ni måste visa upp er.
Ni måste prata. Ni måste säga nånting.
För från början har de bestämt sig. Nej, hon tillhör inte kungafamiljen.
Hon har en prinsessstitter, men hon tillhör inte kungafamiljen längre.
Det här har vi ingenting med att göra. De hade tänkt att tysta ner det.
Men de underskattade ju fullständigt den sorgen som fanns bland folket.
Bara det att man tog beslutet att hon skulle få en stadsbegrävning-
var ju oerhört stort och också helt rätt beslut.
Att man beslutade att drottningen skulle ställa sig på Buckingham Palace-
och tala så man såg hela den här folkmassan, det här blomhavet.
Alltså, hade de inte gjort det, vad hade hänt?
Det hade blivit katastrof.
Precis som du säger så hade monarkin kunnat vara hotad-
för att det hade kunnat bli ett totalt upplopp.
Folk hade gjort uppror, helt enkelt.
Men man räddar ju det när drottningen talar till nationen.
När hon säger, jag talar till er idag som eran drottning och även som farmor.
Och särskilt för hennes devotion till sina två barn.
Den här veckan på Balmoral har vi alla försökt hjälpa William och Harry-
att komma till en enda gång av den avvånande förlusten-
som de och resten av oss har haft.
Men det där har man ju som monark, det är ens främsta uppgift-
att vara den här, stå stark, vara en enad samlad kraft.
Det var ju det det brittiska folket och hela världen saknade efter det enas död.
Det var helt knäppt tyst ifrån det brittiska hovet.
De gömde sig nästan till på Balmoral i Skottland där även sönerna var tillsammans med familjen.
Och alla ifrågasatte ju så här, var är våran drottning?
Varför är inte hon i London? Varför tar hon inte del av det här?
Varför visar hon inte sin sorg?
Så att där och då var det här ett otroligt viktigt steg.
Jag har ju varit många gånger vid Dianas barndomshem, Ofdorp som det heter, utanför London.
Och där ligger hon ju begravd bakom huset.
Lite så här halmakabert, men ändå till mausoleum.
Och sen ut i den här lilla sjön som finns, där är hennes gravplats.
Man ser stenen och allting och så vidare.
Där har hon sin sista vila och där finns ett litet kapell också inne i det här stora godset.
Och där samlas de varje år på dödsdagen.
Och då pratade jag med faktiskt en av de som var chaufförerna den här dagen
och körde folk från begravning till begravningen
och som låg bakom hela det här begravningsföljet.
Dianas kista färdades ju från London upp till hennes barndomshem.
Och det är en resa i normala fall på 45 minuter ish om man kör normalt.
Det här tog ju flera timmar, för att på varje viadukt berättade den här mannen som åkte bakom
så stod folk och kastade ner blommor på bilen.
Så bilen var tvungen att stanna typ för ett tredje minut, för den såg ingenting.
Blommor över hela rutan. Stanna och ta bort blommorna
och samla upp blommorna till en efterföljande bil.
För hela vägen till hennes barndomshem var kantat av hundratusentals människor
som stod och kastade blommor för att visa sin sorg och sitt respekt för Diana.
Men också för hennes söner, tänker jag. De var så pass små och behövde begrava sin egen mor.
Man ser när de gick i den här processionen efter hennes kyrka.
Prins Harrys handskrivna kuvert där det står Mami.
Det är så otroligt mycket känslor. Många minns den här dagen med oerhört sorg.
Men fortfarande 30 år senare så pratar vi fortfarande om Diana.
Hon är fortfarande än idag en stilförebild, en stilikon.
Man pratar fortfarande om hur man vill ta efter hennes mode.
Vissa väskor designas efter henne. Hon är fortfarande ett så stort kantavsemne.
Jag märker varje gång vi på Svenskt Damtidning gör några specialnummer om Diana.
Hur otroligt populär hon är. Folk vill än idag läsa om hennes stilresa.
Läsa om hur hon gick bort. Hur hon var som prinsessa och så vidare.
Det är där vi har lite av hennes storhet, skulle jag vilja säga.
Om vi sitter här om 20 år...
Då är vi bara snyggare.
Då kommer vi förmodligen att prata om henne ännu mer och på ett ännu större sätt.
Det kommer att gjordas ännu fler filmer och dokumentärer och ännu fler böcker.
Men kanske också hennes son, Prince William, som ändå ska bli kung.
Det är också en ytterligare aspekt. Att nu Dianas son tar över tronen.
Det blir ytterligare en grej när vi får in Diana och ser på henne minst tillbaka.
När jag bara tänker tanken. Den dagen William blir kung av Storbritannien.
Han är en avbild av sin mamma.
i utseende. Det är läskigt att se honom, se Diana i samma ålder och se William.
Det är bara så här, wow, det är samma person. Alltså, men det är en man och en kvinna.
Att se, asså jag börjar lite så här, oh. För att, den dagen vi ser honom sitta på den här tronen
som Charles gjorde nu när han kröntes. Att se William där och veta att Diana hade kunnat vara med
här och nu, men att hon är borta för länge sen. Asså jag blir helt rörd, wow.
Så man smårar med att vi aldrig kommer att sluta prata om Diana, utan det är någonting som bara kommer att växa och bli större och större.
Absolut. Så om ni hänger kvar här så ses vi om 20 år och då kommer vi prata om Diana igen, eller hur Sara?
Absolut. Bra, tack. Tack.