Herman Lindqvist: Kungen älskar maskerader – rollspelen på slottet
Så här har ni aldrig sett kung Carl Gustaf - för det är han, maskerad till Karl XII.
Det var under en skolavslutning på 1950-talet i Broms skola i Stockholm för lillprinsen Carl Gustaf. Det var på den tiden då Karl XII fortfarande var hjältekungen.
Kan ni i dag tänka er lille prins Oscar som Karl XII? Knappast. Historieskrivningen har gjort helt om för den kungen. (Fast jag är övertygad om att han kommer tillbaka.)
Rollspel på slottet
Man har alltid haft maskerader i kunglig miljö. Varje svensk som gått i skola har hört talas om Maskeradbalen där Gustav III blev skjuten. Vår egen kung har hela sitt liv varit en entusiastisk maskeradbesökare och maskeradarrangör. Kungens munderingar har ibland varit mycket påkostade och krävt stor fantasi och tankemöda.
Varför gör dom på detta viset? Varför är det mer rollspel på slotten än hos vanligt folk?
Det är en mycket lång tradition som kan förklaras med att livet i slotten var otroligt reglerat. Lägre i rang fick inte tilltala en person uppåt. Alla visste exakt var de skulle stå, sitta och hur de skulle gå. Tråkigast var det för kungen.
Det kunde aldrig bli spontana diskussioner och fria rörelser i rummet. På en maskerad däremot kan man tala fritt med vem man vill och låtsas att man inte vet vem det är. Enkelt folk blev fina herrar och herrarna blev herdar och mjölnare. Men oftast visste man vem som fanns bakom masken. Herdens kostym var statusmarkerande, av finaste tyg, och under den venetianske dominon och vita masken skymtade siden och sammet.
Kungligheter gömde sig bakom maskerna
Det anordnades maskerader mellan jul och påsk, karnevalstiden i den katolska kalendern. I Stockholm hölls de oftast på slottet i Börshuset på Operan eller på Stortorget. Mycket berömda var sommarmaskeraderna för allmänheten och hovet i Kungsträdgården i Stockholm. Där kunde medlemmar i kungafamiljen gömma sig bakom maskerna rejält. Det blev häftiga möten, kanske erotiskt laddade. Det förekom att man bytte kostym under kvällen, för att det skulle bli svårare att hitta varandra. Många gav därför sina vänner koder i förväg, t ex gester man skulle göra, meningar som skulle sägas för att man skulle hitta varandra. Av dagböcker och memoarer förstår man att de flesta tyckte det var oerhört roligt och spännande.
Något för vår tid?
Foto: TT
