Ari Behns pappa berättar om den fruktansvärda upptäckten:

För ett år sedan försattes hela det norska kungahuset i sorg efter att de fått besked om att Ari Behn, ex-man till prinsessan Märtha Louise och pappa till hennes tre barn, hade tagit sitt liv.

I en intervju inför dödsdagen, den 25 december, med norska Se og Hör har hans föräldrar Marianne Behn, 66, och Olav Björshol, 67, talat ut om händelsen, något som de beskriver som ”livets mörkaste ögonblick”. I intervjun berättar Olav hur det gick till den ödesdigra juldag för ett år sedan då han hittade sin son avliden.

De hade spenderat julafton tillsammans, allt hade varit lugnt även om Ari inte var i sin allra bästa form, så sent som en vecka innan hade han behövt uppsöka sjukhus med symptom på sjukdomen ME.

– Han gick till sängs klockan 11 och sov lugnt hela natten. Vi hade en lugn morgon och efter ett tag sa jag till Ari att det kanske var dags för oss att göra oss redo. Vi skulle åka vidare till Marianne och familjen, säger Olav.

– Vi var beredda på att han skulle vara skör och vi ville göra det så trevligt som möjligt för honom. Vi räknade med att han skulle behöva extra omtanke och närvaro från oss, fyller Marianne i.

Ari hade gått till badrummet för att göra sig iordning, men batteriet i rakapparaten var slut och Olav gick för att hämta laddningssladden. När han kom tillbaka var Ari borta, han hade gått till sin studio i huset. Olav knackade på men Ari sa att han bara behövde vila en stund.

– Vi pratade lite fram och tillbaka. Sedan frågade han mig om jag inte bara kunde sätta på en film, så vi kunde gå när han hade slappnat av lite, säger Olav.

Det drog ut på tiden och hemma hos Olav och Marianne började släkten bli otålig. Olav bestämde sig för att gå in i ateljén, och den synen kommer följa honom resten av livet.

– Jag fick lägga lite tid på att komma in, eftersom dörren var låst. Jag tänkte inte att han hade tagit sitt liv, säger Olav, uppenbart berörd.

– Jag trodde att jag nu upplever det som miljontals människor har upplevt före mig, i krigszoner. Jag kände bara en utvidgning av medvetandet, där jag kände mig nära dem som upplever att förlora sina vänner under kriget, och jag tänkte på hur grymt det måste vara, fortsätter Olav.