Herman Lindqvist: ”Då var Victorias nappar borta för alltid”

Kronprinsessan berättade en gång för mig om sitt livs första riktigt skakande upplevelse. En händelse som hon aldrig kan glömma. Då kunde bara Nenne trösta.

Det var en vacker sommardag. Kungafamiljen var ute med kung Carl Gustafs motorbåt.

Victoria berättar: ”Mamma och pappa hade länge funderat på hur de skulle vänja mig av med nappen. Jag hade många nappar, en i munnen och gärna en i varje hand. Jag sög på min napp och kanske pratade de vuxna om att fisken inte nappade den dagen, för jag frågade: ’Har fisken napp?’ ’Nej’, svarade de. ’Det är synd om fiskarna. Kan du inte ge dem dina nappar?’ Jovisst, jag slängde i allihop. Allt för att fiskarna skulle bli glada. Ganska snart ångrade jag mig. Vid sängdags var det katastrof. Jag var så förtvivlad och arg på mina föräldrar att jag vägrade sova där mamma och pappa sov. Jag krävde att få gå till Nenne. Bara hon var snäll.”

Till slut tvingades kung Carl Gustaf att bära den gråtande kronprinsessan liggande i en blå resesäng i nattens mörker genom ekande korridorer från den ena delen av slottet till den andra där Nenne sov. Allt blev lugnt igen.

Bara slottets 80-tal klockor surrade, klingade och plingade för att vid midnatt alla på en gång slå sina tolv slag. En ny dag randades, men napparna var borta för alltid, berättade Victoria.