Herman Lindqvist: ”Därför är Oscar II Sveriges meste kung”

Oscar II var vår mest konungslika kung. Ingen av våra monarker såg så kunglig ut och trivdes så bra i sin kungaroll. Han älskade full galauniform och att hålla tal – han skrev alla sina tal själv. Ödet ville att just han blev den siste unionskungen som var kung i både Sverige och Norge och att han var den absolut siste som lät kröna sig. Delvis på egen bekostnad.

Faktum är att han också är den ende av våra kungar som hade chansen att bli kung i fyra andra länder. Det var inte han som sökte tronerna – de erbjöds honom. Den första chansen kom då Oscar var i 30-årsåldern och nämndes som kronprins i Danmark. Kungen Fredrik VII hade inga barn inom äktenskapet, i skandinavismens höga vågor nämndes därför Oscars namn. Han tackade nej och föreslog storebroder Karl XV.

Det blev istället en dansk släkting på sidolinjen Kristian Schleswig-Holstein-Oldenburg- Glücksburg. Nästa chans var Grekland 1862- kungen, Otto I, var avsatt, Oscars namn nämndes. Det blev en dansk prins istället, Georg I. År 1863 utbröt ett våldsamt uppror i det av Ryssland ockuperade Polen. Frihetskämpar ville ha ett fritt Polen. Landet hade alltid varit valkungadöme, rebellerna ville ha prins Oscar av Sverige på den blivande polska tronen. Rebellerna slogs brutalt ner av ryssarna och man talade inte längre om en polsk kung. Tsaren i Moskva behöll sitt järngrepp. Oscar kunde andas ut. Det hade blivit en het stol.

Oscars sista chans till luftombyte kom sommaren 1870 då, efter många inrikespolitiska förvecklingar, Spaniens tron erbjöds honom. Han mötte en spansk talesman: ”Jag bockade och tackade, och så var den saken ur värden” skrev Oscar till den danske utrikesministern. Vald blev Amadeus I av Savojen. Han åkte ut bara två år senare, så det var ju tur att Oscar avstod. Nu kan man förstå att han efter alla dessa chanser själv ville bli krönt på riktigt i Sverige. Det blev redan 1873 både i Stockholm och Trondheim.