Herman Lindqvist: ”Förr var det döden att smäda konungen”

För inte så länge sedan kunde den som smädade och hånade kungen dömas till halshuggning i Sverige. Majestätsbrott hette det. Mildaste straff var under tidigare sekel tortyr och landsförvisning, oftare stegel och hjul.

År 1864 mildrades lagen, det blev inga fler dödsdomar istället hårt fängelse. Sedan 1948 finns inte majestätsbrott längre, då blev det lika riskfritt att smäda kungliga personer som att håna kändisar av annat slag. Det är dessvärre nästan omöjligt att vinna sådana processer om den drabbade går till domstol.

I vårt land får man ganska fritt säga vad man vill om vem som helst. Åsikts- och tryckfrihet, heter det. Även om det svider. Sverige är dessutom ett av få länder i världen där man får bränna egna och andras flaggor eller använda dem som dörrmattor. Det finns dessvärre inga lagar som styr hyfs och gott uppförande. För drygt hundra år sedan var det betydligt mer riskfyllt att angripa kungen.

Under storstrejken 1909 dömdes två socialdemokratiska aktivister till straffarbete för majestätsförbrytelser. En fick ett år och sex månaders fängelse bara för att han påstått att kungen, Gustav V, stod på arbetsgivarnas sida under strejken.

Den siste som dömdes till halshuggning för majestätsbrott var publicisten Anders Lindberg, som bekämpade kungliga teatermonopolen. Han dömdes till döden 1834, men Carl XIV Johan benådades honom till tre års fängelse. Några år senare fick publicisten Magnus Jacob Crusenstolpe tre års fängelse för sina angrepp mot kungen och hovet i en rad satiriska skrifter. Domen mot honom ledde till blodiga kravaller med dödsfall i Stockholm. Karl XIV Johan var då gammal och trött och kunde inte längre förhindra liberalismens genombrott.

Sedan 1948 är det således fritt fram att skända och håna rikets statschef och hela hans hus. Dessvärre har de angripna ingen möjlighet att gå i svaromål.

Foto: TT