Herman Lindqvist: Rysskräcken sitter kvar än i dag – de tog allt
Många befinner sig just nu i lugn och ro på semester någonstans längs den svenska Östersjökusten. Föreställ er då hur det var den 11 juli 1719. Tidigt i gryningen kunde öborna höra ett märkligt rytmisk ljud ljud över vattnet. Det var tusentals åror som bröt vattenlinjen. Ur dimmorna över Ålands hav gled plötsligt en flera kilometer bred formation upp bestående av 123 galärer och drygt hundra skärgårdsbåtar med 25 000 soldater ombord. Bakom dem rörde sig ryska örlogsskepp med laddade kanoner. Det var den ryska skärgårdsflottan som kom för att tvinga Sverige till fred.
Herman Lindqvist: "Hela ön började brinna"
Vid svenska kustförband avlossades varningsskott och de tio meter höga vårdkasarna uppe på höjderna tändes en efter en för att varna befolkningen inatt land, där panik spred sig. Öar och samhällen tömdes snabbt. Vid Söderarm i Stockholms norra skärgård siktades de första galärerna, som var en helt ny fartygstyp. De kunde ta sig fram över grunda och trånga vatten. De hade två master och ca 200 man vid årorna. Många fartyg förde med sig hästar och kosacker som kunde sättas i land och dra fram i blixtsnabba räder. Snart verkade hela ön brinna. Hästar och boskap drevs ner mot kusten och de väntande fartygen. Samtidigt fick den skärrade regeringen i Stockholm rapporter om att danska trupper samtidigt ryckte in från Norge mot Strömstad och in i Värmland.
Sverige regent var Karl XII:s syster Ulrika Eleonora. Det var hennes man Fredrik av Hessen, som ledde det svenska försvaret. Han beslöt att offra kustbanden och koncentrera allt försvar till Stockholmsområdet. Brandröken steg över horisonten och nådde snart Stockholm där en isande skräck spred sig. Söderut brändes helt eller delvis städerna Södertälje, Trosa, Norrköping och Nyköping. Norrut förstördes Östhammar, Öregrund och flera av de stora bruken i Uppland, som Forsmark och Lövstad.
Året innan hade Karl XII stupat i Norge, Ryssland hade ockuperat hela det svenska Finland och våra besiktningar i Baltikum, men svenska regeringen ville inte inleda fredsförhandlingar. Riksråden hoppades på hjälp av den brittiska flottan. Ingen undsättning kom. Ulrika Eleonora abdikerade, hennes make Fredrik av Hessen valdes till kung, Fredrik I. Året efteråt kom ryska flottan tillbaka i en ännu värre attack. På en månad förstördes Söderhamn, Hudiksvall, Sundsvall, Härnösand och Piteå. Ett stort antal gårdar bränns ner och nio bruk förstördes. Tiotusentals svenskar förlorade sina hem, hästar och boskap fördes bort. Många städer hade även förstörts längs den finska kusten, hela Åland var folktomt.
Herman Lindqvist: "Ryssarna fick allt de ville ha"
Då inledds fredsförhandlingar i den lilla staden Nystad, nära Åbo. Ryssarna fick allt de ville ha: Hela Ingermanland, staden Viborg södra delen av Kexholms län. Hela det ockuperade Estland, öarna Ösel och Dagö, hela svenska Livland. Stormakten Sverige var nu knäckt ekonomiskt och militärt. I freden bestämdes att Sverige aldrig skulle få ändra något i sin författning utan Rysslands godkännande. Den starka kungamakten fick aldrig återinförs. Sverige var nu helt beroende av Rysslands goda vilja. Längs den svenska kusten och på öarna i skärgården levde i många generationer framåt berättelserna om de ryska härjningarna. Legender spreds, många var sanna andra blev med tiden alltmer förbättrade.
Men det är sant att 6000 ryska trupper som skulle anfalla Stockholm aldrig lyckades ta sig över Baggenfjärden. De stoppades av Karolinerveteranen Baltzar von Dahlheim vid Stäket dit Södermanlands regemente under överste Rutger Fuchs anlände i språngmarsch i sista minuten. Ryssarna tvingades dra sig tillbaka. Stockholm, som inte sett utländska trupper sedan Gustav Vasas dagar räddades. Men rysskräcken skulle sitta kvar fram till vår tid.
