Herman Lindqvist: Siste Bernadotten att visa politiska sympatier
I dessa politiskt turbulenta tider finns det säkert en och annan i hovet som känner lättnad över att kungen inte längre är inblandad. I den gamla konstitutionen var det kungen som efter rådläggning med talmannen och partiledarna skulle utse den blivande statsministern, som sedan svor sin ed inför kungen i konselj. Kung Carl Gustaf var nytillträdd monark vid riksdagsvalet 1973. Resultatet blev den så kallade lotteririksdagen då vänster och högerblocken båda fick 175 mandat. Olof Palme satt kvar som statsminister. Några månader senare började 1974 års författning att gälla och kungens roll som statsministermakare togs bort.
Kungafamiljen har givetvis också rösträtt som alla svenska medborgare, men de brukar inte rösta. De bör ju hålla sig ovanför partipolitiken.
Det hindrar inte att många kungligheter har visat klara politiska sympatier. Tydligast var det för hundra år sedan, då drottning Victoria och hennes krets gjorde vad de kunde för att hejda det demokratiska genombrottet.
Alla i familjen var ändå inte emot politiska reformer. Den som var tydligast på folkets sida var den så kallade målarprinsen, Eugen, son till Oscars II och bror till Gustaf V. Han hade studerat i Paris och visade tidigt stor talang. Det är han som inför landskapsmåleriet i den svenska konsten. Han stod politiskt långt till vänster om resten av familjen. Under andra världskriget deltog han i kampanjer för judiska och politiska flyktingar och han demonstrerade mot Hitler vid flera tillfällen.
Han understödde också August Strindbergs teaterprojekt då August hade ont om pengar. Pappa Oscar II avskydde Strindberg, som han kallade Sveriges ”mest omoraliske författare”. Eugen gick med i hyllningståg för Strindberg och deltog även i hans begravningståg. Av naturliga skäl kallades därför Eugen för den röde prinsen”. Han var den siste Bernadotten som så öppet visade sina politiska sympatier.