Herman Lindqvist: ”Victoria och Daniel, er historia är osannolikt sagolik”

Victorias och Daniels kärlekshistoria är som ett färdigskrivet filmmanus. Fast risken är att filmbolaget skulle säga att historien är för sagolik, för osannolik. Men som gammal krigskorrespondent och allmän äventyrare kan jag intyga att verkligheten ofta vida överträffar alla filmmanus.

Hur sannolikt är det att kronprinsessan av ett gammalt kungadöme, en ung dam som är släkt med alla Europas kungahus, att hon möter och blir förälskad i en trevlig men enkel yngling från en småstad på landsorten? Mötas kanske de kan, men sen blir det inget mera. Hindren verkar oöverstigliga. Historia, tradition, etikett och protokoll talar emot. Så har det alltid varit. Först de kungliga föräldrarna. De hade nog tänkt sig någon annan, men de inser omedelbart att här handlar det om äkta kärlek. De samtycker.

Så kommer nästa hinder.

Jo, ynglingen har en medfödd dödlig sjukdom. Han måste byta njure eller dö. Kungaparet kanske bleknar, men samtycker en gång till. Vid den tiden pågick mina och Victorias historiska samtal. Jag mötte folk i korridorerna som fnös, som stönade. De slog ifrån sig med händerna. ”Aldrig att vår kronprinsessa gifter sig med en sådan man!” Det gjorde hon.

”Kunglig Höghet, blir han i alla fall inte”, sa dom. Det blev han. Sommaren 2002 var de officiellt ett par. Förlovningen kom 2009 och bröllopet 2010. Precis som i sagan fick gossen vänta i sju år på sin prinsessa. Han klarade prövotiden galant. Media vände på varje sten i hans liv. Men de hittade ingenting att göra rubriker på. Han förblev lugn. Aldrig gav han en fotograf eller journalist fingret, fast han kanske velat ge en smocka. Han lät sig inte rubbas. Han stod pall.

Bröllopet blev exakt som i sagan, sagolikt. Att inte detta redan blivit en fantastisk film, är märkligt. Allt finns där.

Foto: TT