Historien bakom kronprinsessans favoritdiadem

Man talar vanligtvis om ädelstenen i smycket: dess skönhet, dess färg och dess dyrbarhet. Men metallen som stenen sitter fäst i har också stor betydelse och bär på en historia för sig.
Madeleine

Ädelmetaller kallas ädla av precis samma anledning som ädelstenar. De har egenskaper som gör dem annorlunda och mer åtråvärda än andra metaller. Det handlar, precis som för ädelstenar, om skönhet, hållbarhet och sällsynthet. Rent kemiskt har ädelmetallerna även en högre smältgrad än andra metaller.

– Genom tiderna har det i smyckeskonsten främst varit guld som man fattat tycke för. Guldet har alltid älskats för sin vackra färg, sin glans och mjukheten i metallen som gör det lätt att smida vackra föremål och smycken, berättar Johanna Pietsch, smyckeexpert och vd för juvelhuset Engelbert.

När man under 1600-talet fann diamanten ville man dock använda en vit metall för att ta fram det vita och vackra i diamanten. Därför började man använda silver även till diamantsmycken.

– Under 1700-talet blev det dominerande att smycken skapades i silver med mängder av diamanter. Den här tiden kallas därför “de vita smyckenas tid”. Dessa smycken ses idag främst på auktioner, på museum eller på kungligheter och kännetecknas av det mörka silvret till de gnistrande diamanterna. Men man ska tänka på att när de skapades var ju silvret vitt. Eftersom dessa smycken är antika vill man sällan ljusa eller putsa upp dem eftersom man tycker om patinan, säger Johanna Pietsch.

Ett diadem i silver är det vackra Karl Johan-diademet, även kallat sexknappsdiademet. Diademet består av sex juvelrosetter från 1700-talet som gjordes om till diadem på 1970-talet. Den första att bära diademet var prinsessan Lilian. Drottningen har burit det en gång, men det bärs oftast av kronprinsessan och prinsessan Madeleine.

Guldet är och förblir dock mer exklusivt och dyrbart än silvret. Dessutom finns i betydligt mindre mängder.

Victoria

– Tänk bara på hur de vaskade fram guldkorn under guldrushen på 1800-talet. Och precis så kan det faktiskt fortfarande se ut, än i dag, på mindre ställen. En annan fördel med guldet, framförallt när det legeras till 18 karat, är att det blir väldigt hållbart och inte slits lika lätt som det mjuka silvret eller exempelvis rent 24 karats guld. Silvret är dessutom väldigt mjukt och därmed kan det vara svårt att göra tunna delikata fattningar för diamanter. Det är också därför som silversmyckena från 1700-talet och 1800-talet kan se en smula klumpiga ut, förklarar Johanna Pietsch.

Vid sekelskiftet 1900 insåg man att platinan var en fantastiskt fin metall att skapa smycken i. Skillnaden mellan platina och guld är att platina kräver minst 1500 grader för att kunna arbetas till smycken medan guld “bara” kräver 1000 grader.

– Platina är därmed ett svårt och krävande material att skapa smycken av. Men när man lyckas blir det oerhört raffinerat. I jämförelse med silvret blir platina inte heller mörkt med tiden. Platinan var dock dyr och därför började man på 1920-talet att blanda det gula guldet med olika vita metaller så som palladium eller silver för att skapa vitt guld. När sedan platina under andra världskriget förbjöds från att brukas till lyxkonsumtion fick vitguldet verkligen ett uppsving.

Prinsessan Sibyllas diadem är i platina och tillverkades 1904 av brittiska hovjuveleraren Garrards. Diademet kom till Sverige med prinsessan Margaret av Connaught då hon gifte sig med den svenske prinsen Gustaf Adolf 1905, som en bröllopsgåva från kronprinsessans föräldrar, hertigparet av Connaught. Att det kallas Sibyllas diadem beror på att prinsessan var förtjust i det och bar det vid flera tillfällen. Detta var det första av kungahusets smycken som drottningen bar, dagen före sin bröllopsdag. Smycket är gjort av briljanter och utformade som fem blomsterkransar. I vardera krans sitter en diamantkläpp och mellan varje krans sitter en diamantrosett med en blomma.

Av Johanna Lejon

Foto: Stella Pictures

Mer om svenska och internationella kungligheter, societet och kändisar från oss på Svensk Damtidning: