Karl XII:s död – mord eller otur på slagfältet?

Det var en kall ruggig novemberkväll, den 30 november 1718. Det stora nordiska kriget hade pågått i 18 år. Mycket sorgligt hade hänt, men också framgång och jubel. Ingen kunde ana att en enda kula om en liten stund skulle få hela det stora krigsmaskineriet att stanna upp och Sveriges historia ta en helt ny vändning.

Karl XII kommer ner mot löpgraven vid Fredrikstens fästning i Norge. Detta var Norges nyckel. Strategerna brukade säga att den som intog fästningen hade Norge i sin hand. Karl XII hade kommit med all den teknik och kunskap som behövdes för en framgångsrik erövring.

Sakta grävde sig svenska soldater fram i löpgravar mot fästningen. Efter kvällsmaten och aftonsången kom kungen med en stadig käpp av gran i handen mot den nyaste löpgraven. För att bättre kunna följa grävningsarbetet klättrade kungen upp mot bröstvärnet i den gamla linjen.

För att stå stadigt sparkade han in två fotfästen i väggen, placerade bägge armbågarna på krönets kant och fick då huvudet ovanför bröstvärnet. Novembermörkret lystes upp av brinnande beckkransar på fästningen och då och då av det skarpa ljuset från ljusbomber.

Skottlossning pågick hela kvällen, både från fästningen och en position 600 meter till vänster om kungen. Man sköt med musköter och artilleri. Kulorna ven över de svenska löpgravarna. Det var en kall natt och kungen hade sin kappa svept om sig.

Nu var klockan mellan 21 och 22 på kvällen den 30 november 1718. Överste Maigret, den franske belägringsexperten stod nedanför kungen och ropade åt honom att vara försiktig. “Var inte rädd”, svarade kungen där uppe. Det var det sista han sa i livet.

Plötsligt sjönk Karl XII:s huvud ner. Han hade fått en kula i tinningen. Det hördes en rossling och kungens fötter gled ur fotstöden. Kungen blev 36 år gammal. Ingen av dem som stod nedanför hade hört något vapen avskjutas på nära håll. Kulorna som ven över huvudena på dem var alla norska.

Karl XII:s plötsliga död utlöste en serie snabba reaktioner. Två personer hade största nytta om kungens död – men bara en av dem kunde bli hans efterträdare. Huvudkandidat till tronen var kungens svåger, generalissimus Fredrik av Hessen. Han var också den som reagerade snabbast.

Fredrik satt i högkvarteret sju kilometer från fästningen som om han väntade på att något skulle hända. Det är oklart varför hans sekreterare André Sicre befann sig i löpgraven denna sena novemberkväll. Men där var han. Och nu kom han tillbaka i full galopp till sin chef med kungens genomskjutna hatt i handen.

Fredrik sände honom genast vidare till Stockholm för att underrätta Karl XII:s syster Ulrika Eleonora och riksråden. Resan gjordes på snabbaste möjliga tid, dag och natt. Det tog fem dagar. Fredriks konkurrent om tronen var kungens 18-årige systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, som också befann sig i närheten.

En stor grupp av officerarna och förvaltningen stödde honom som tronpretendent. Han lär också ha varit den barnlöse kungens egen favorit som efterträdare. Då han fick nyheten om sin morbrors död bröt han ihop fullständigt. Kungen var inte bara morbror, han var den unge prinsens idol och läromästare.

Han drog sig tillbaka och ville inte prata med någon på flera dagar. Därmed förlorade han Sveriges krona. Någon timme efter det att Fredriks sekreterare kom fram till Stockholm var Ulrika Eleonora underrättad. Hon fick se broderns hatt med mörka blodfläckar och var nära att svimma.

Men hon fann sig snabbt och drog fram ett papper ur skrivbordet där det punkt för punkt stod vad hon behövde göra i en situation som denna. Allt var förberett. Det bevisar inte att kungen var mördad, utan var en förståelig förberedelse med tanke på alla de krig och alla de skyttegravar som kungen varit i de senaste 18 åren av sitt liv.

Karl XII hade också sårats flera gånger, vilket skrämde upp familj och riksråd. Ulrika Eleonora gav order om att alla landets kyrkklockor skulle ringa en timme varje dag fram till begravningsdagen, den 26 februari 1719. Alla ämbetsmän och kronans anställda måste bära sorgkläder till nyåret 1720.

Fredrik sammankallade generalerna i Norge och avslutade kriget. Han delade upp krigskassan mellan de högsta officerarna, ett sätt att köpa deras lojalitet i maktkampen, samt gav order om allmänt återtåg. Det blev fullkomligt kaos i armén då alla fick ta sig hem bäst de kunde.

Det dog fler soldater under den reträtten än under hela det norska kriget. Ulrika Eleonora agerade mycket snabbt. Utan att författningen tillät det utropades hon till regent, för att ett år senare överlåta kronan åt sin man – Fredrik I.

Men vad var det då som egentligen hände den 30 november 1718? I 300 år har debatten pågått. Det finns två möjligheter. Antingen träffades kungen av ett slumpskott, det sköts mycket den där kvällen. Eller så blev han mördad.

Legender och myter om att han inte alls blivit skjuten utan bara dragit sig undan för att slå sig ner i Amerika och liknande historier som cirkulerar kan man lämna därhän, trots att personer i Skåne svor på att de sett honom komma ridande.

Det finns flera som har erkänt att det var de som sköt kungen. Alltifrån en norsk soldat, som väl hade rätt till det, till flera svenskar och Fredriks franske sekreterare Sicre, som efter några år fick ett mentalt sammanbrott. En dag då han låg svårt febersjuk i Stockholm öppnade han ett fönster och vrålade ut över Gamla stan att det var han som mördade Karl XII.

Han hjälptes tillbaka till sängen och fick lugnande medel. Då han blev frisk tog han tillbaka allting. En tid senare fick Sicre inte mindre än 55 fina hästar i gåva av Fredrik I, som belöning för någonting. Voltaire, som skrev en världsberömd biografi om Karl XII och talade med många vittnen, bland dem Sicre, trodde att han var oskyldig. Inte ens kungens systerson Karl Fredrik av Holstein-Gottorp ville peka ut Sicre.

Mordteorin har många anhängare. Man menar att kungen inte var särskilt populär efter alla krig, misslyckanden, lidanden och umbäranden för hela svenska folket. Det var nog många som hade velat skjuta kungen och säkert fler som planerade ett attentat.

Även Karl XII fick sina varningsbrev. Det sista kom samma morgon han blev skjuten. Det var från en präst vid namn Brenner som varnade för en sammansvärjning. Många misstankar föll på den skrupelfrie och maktlystne Fredrik. Han, som annars inte var känd för raskt agerande, verkade ha allting väldigt väl förberett när kungen dog.

Karl XII:s kista i Riddarholmskyrkan i Stockholm har öppnats fyra gånger. Kraniet har undersökts, röntgats och fotograferats från alla håll. Kulhålen har uppmätts så många gånger att såren inte längre är som de var från början. Det har utförts otaliga ballistiska provtagningar vid fästningen.

Man har skjutit genom filthattar med alla tänkbara sorters ammunition. Tjocka böcker har skrivits med kartor och diagram över kalibrar och kulbanor för vapen inom svenska och norska arméerna vid denna tid. Man har ritat kartor och man har till och med fotograferat området med värmekameror. Huvudproblemet är att ingen idag vet exakt var kungen stod eller hur löpgraven gick. Allt är utplånat, det finns inga spår.

Många av dem som var på platsen har skrivit, ofta motstridiga vittnesmål, som i de flesta fall är nedtecknade många år efteråt. Akademiska karriärer har satts på spel. Forskare har dragit varandras namn och rykte i vanära. Historiker har blivit dödsfiender för resten av livet.

Den stora debatten kom 1938 då Albert Sandklef, Carl Fredrik Palmstierna, Nils Strömbom och Sam Clason gav ut boken Karl XII:s död, där teorin om kulknappen lades fram. Knappen finns idag på Hallands museum i Varberg, bakom tjockt glas, magiskt upplyst och sakta snurrande.

Tusentals svenska soldater såg hur kungen i 18 år rörde sig obehindrat genom vilken strid som helst. Människor stupade till höger och vänster om honom, men han gick alltid oberörd och oskadad rakt fram. Av de tusentals projektiler som surrade kring honom hade bara fyra träffat, men inte gett livshotande skador.

Ryktet spreds att kungen var “hård mot skott”. Han var förtrollad helt enkelt. Det enda som biter på en sådan man är en specialgjord kula tillverkad av till exempel metall från en kyrkklocka eller av ett föremål från personen själv, som en metallknapp.

Kulan som idag finns i Varberg är tillverkad av en uniformsknapp av orientaliskt ursprung, men som också användes i polska och ryska uniformer. I Varberg fanns i många generationer en muntlig tradition om soldat Nordstierna som antingen själv sköt kungen eller såg kungen bli skjuten och plockade upp kulan från marken.

Berättelsen slutar med att soldaten, som var från Älvsborgs regemente, med tiden fick dåligt samvete av knappen. Den gav honom ingen ro, han fick sömnrubbningar och själanöd. På sockenprästens inrådan kastade soldaten bort knappen. Två hundra år senare gick en bonde och öste ut grus från ett grustag i närheten.

Plötsligt upptäcker han ett glänsande metallföremål, kulknappen, och efter att ha studerat den noga påminner han sig den levande legenden i bygden om kungens kulknapp. Han lägger den i sin stuga. Åtta år senare tar han med sig knappen till Albert Sandklef på Varbergs museum.

Bonden berättar vad han vet, och vad han tror. Sandklef, som var uppvuxen med legenden om soldaten och kulknappen undersöker saken närmare och finner att det funnits ett soldattorp där knappen kan ha kastats och att soldaten som bott där var med i norska kriget.

Två saker talar för att knappen faktiskt kan vara kulan som dödade kungen. Den har rätt kaliber, och den är ovanlig. Kungen och andra i armén återanvände ofta knappar från fiendens uniformer. Samma morgon Karl XII blev skjuten bytte han uniformer. Det var inte omöjligt för en listig attentatsman att komma över en knapp från de avlagda plaggen.

Mördaren smög ner i löpgravarna, såg kungens huvud sticka upp och avfyrade sitt vapen. Kulan flög igenom skallen på kungen och landade mjukt utan att skrapas mot något. Där råkade soldaten Nordstierna ha befunnit sig. Han stoppade knappen i fickan och gick hem till Öxnevalla.

För Albert Sandklef var historien glasklar. Kulknappen i Varberg är den som dödade Karl XII! Naturligtvis har debattens vågor gått höga. Det senaste beviset skulle vara en DNA-analys. Men den gav inget resultat vilket inte borde förvåna någon – det kan knappats ha funnits en metallknapp i Sveriges land som dels hade tummats på av så många nyfikna och häpna grannar, dels var så noga putsad av en ordentlig bondhustru innan den överlämnades till de höga herrarna i Varberg.

Nya böcker kommer med nya teorier. Ingen har mer bevis än någon annan. Bland de mer fantasifulla förklaringarna är nog historien om karolinen som hade det lämpliga namnet Düster. Han är det enda riktigt kända fallet där en person utgett sig för att vara Karl XII. Düster var en finlandssvensk karolin, som påstod att han var kungen och hade rymt från Bender.

Den som stupade i Norge ska ha varit en drabant. Karolinen fick en grupp anhängare som följde honom. Han ville göra uppror i Dalarna så han skickade en vän dit med ett upprorsbrev. Dalkarlarna var skeptiska. Ingen ville tåga mot Stockholm, istället greps karolinen Düster.

Han slutade sina dagar i allvarligt tillstånd på Danvikens hospital. Det finns ett porträtt på honom på Gripsholms slott där han håller i upprorsbrevet till Dalarna. Mysteriet kring hur Karl XII stupade kommer knappast någonsin att kunna redas ut. Mordmisstankarna är mycket starka, Fredrik I och Sicre är huvudmisstänkta.

Ändå är kanske sanningen så banal att denne store krigarkung, som stuckit upp huvudet så många gånger och i så täta kulregn i 18 år, helt enkelt stuckit upp sitt huvud en gång för mycket, för sista gången den 30 november 1718 mellan klockan 21 och 22.

Han var inte hård mot skott, trots allt. Den kvällen visslade bevisligen muskötkulor och kartuscher, druvhagel och mycket annat i korseld över de svenska löpgravarna. En av dem träffade det enda levande som stack upp just den kvällen. Så enkelt var det nog.

Foto: TT, Livrustkammaren, Nationalmuseum