Katastrofen som ändrade kungafamiljen för alltid

Det var den 26 januari 1947. Medan söndagsskymningen föll hemma på Haga satt prinsessan Sibylla och barnen och väntade på att prins Gustaf Adolf skulle komma hem.

Prinsessan Birgitta tjatade, hon ville följa med chauffören till flygplatsen för att hämta pappa. Sibylla sa nej. Birgitta tjurade.

Så kallades mamma iväg. Det var telefon. De såg henne inte mer den dagen, men de äldsta flickorna förstod ändå att något ovanligt måste ha hänt.

Så beskriver journalisten Per Svensson i boken ”Han som aldrig fick bli kung” den där ödesmättade dagen för över 70 år sedan när kungens pappa arvprins Gustaf Adolf omkom i flygolyckan på Kastrups flygplats i Danmark.

Fem små barn förlorade sin pappa och prinsessan Sibylla blev riksänka vid 38 års ålder.

– Det var som om golvet rämnade under mina fötter. Jag hade velat skrika ut min ensamhet, berättade hon 18 år senare i Veckojournalen.

Prins Gustaf Adolf hade rest till Holland fem dagar tidigare för att jaga vildsvin och hjort efter att först ha firat prinsessan Birgittas tioårsdag med maskerad på slottet. Han älskade att jaga och fick ett par fina dagar med den holländske prinsen Bernhard i jaktmarkerna kring slottet Het Loo i Gelderland i mellersta Holland. Själv fällde han fyra vildsvin.

Han kunde vara nöjd när han lutade sig tillbaka i sätet på den två-motoriga DC3:an från KLM som lyfte från Amsterdam mot Bromma. De mellanlandade på Kastrup där fler passagerare steg på, bland andra den amerikanska sångerskan Grace Moore, den danska artisten Gerda Neumann och den fyraårige lilla pojken Bert Sorbon.

Det blåste kraftigt på flygplatsen och därför blockerade man planets roder. De skulle plockas bort inför starten, men den kil som fixerade det baktre höjdrodret glömdes kvar.

Planet taxade ut vid halvfyratiden på eftermiddagen. Allt såg till en början normalt ut för den 55-årige rutinerade piloten Gerrit Johannis Geysendorffer. Men så fort planet lyft och började stiga stegrade det sig och stod snart lodrätt i luften. Det var den kvarglömda kilen som gjorde att planet inte gick att manövrera.

Planet störtade rakt ner och förvandlades till ett eldhav. Samtliga 22 ombord omkom.

Så här beskrev Dagens Nyheter den fasansfulla händelsen dagen efter:

”I samma ögonblick som maskinen träffade marken exploderade bensintanken och delar av planet kastades vida omkring tillsammans med lösryckta människolemmar, dränkta i brinnande bensin. Elden var våldsam. Praktiskt taget ingenting återstod av det stora planet. I de förkolnade och förtvinade metallresterna av flygkroppen och kabinen möttes räddningspersonalen av en fruk- tansvärd syn. De förkolnade liken av passagerarna var nästan omöjliga att identifiera. Dock hade prins Gustaf Adolfs ordnar motstått hettan och kunde skrapas fram ur hettan.”

Svenska folket fick veta vad som hänt redan samma eftermiddag. Klockan 17.20 avbröt radion sitt grammofonprogram med kommunikén om att en flygkatastrof just inträffat i Danmark. Kvart i sex meddelades i en extra nyhetssändning från TT att prinsen var död och klockan tio på kvällen minnestalade Folke Bernadotte i radion.

– Att inte Gustaf Adolf förde sina känslor till torgs gjorde måhända att han ibland blev missförstådd, särskilt av den som icke kände honom väl. Den största skatten och de renaste ädelstenarna ligger ofta långt nere på djupet. På samma sätt var det med honom.

Vid en ytlig bekantskap kanske han verkade stel och tillknäppt, men för dem som hade förmånen och lyckan att vinna hans vänskap var han en man och en människa, vars like jag åtminstone inte känner, sa Folke Bernadotte.

Dagen efter prinsens död var det kallt i Stockholm och det snöade över Haga. Klockan åtta på morgonen lämnade en äldre farbror en bukett liljekonvaljer vid porten och sedan kom den ena bilen efter den andra med blombuketter och telegram. Klockan nio hade slottsvaktmästaren Emil Kalfjäll hissat flaggan på halv stång, skriver Per Svensson i sin biografi.

Prinsessan Sibylla bröt sig till sist, åtminstone tillfälligt, loss ur förlamningen och samlade barnen i sitt rum.

– Er far är död.

Lite senare släpptes de ut i parken, klädda för vintersport. De skulle inte gå till skolan den dagen. De två äldsta prinsessorna snyftade. Den yngsta, fyraåringen Christina, hade problem med sina skidbindningar.

Hon vet inte om hon alls minns något av sin pappa.

– Det är så lätt att blanda samman minnen med det man fått berättat. Men jag tror jag minns honom från min brors dop, sa hon förra året till Svensk Damtidning.

– Ingen talade någonsin om för mig att pappa hade dött. Det tog mig nog fem, sex år att förstå att jag inte hade någon pappa. Men jag känner ingen agg eller bitterhet mot mamma, för jag tror att jag förstår henne. Hon var förtvivlad själv, det var en fruktansvärd chock för henne.

Prinsessan Birgitta har där emot många lyckliga minnen av sin far. Om prinsen utifrån sett kunde uppfattas som stel och militärisk, så minns hon en lek­ande och rolig pappa som äls­kade att hitta på roligheter med sina små prinsessor.

– Vi fick rida, tolka på skidor efter en bil och göra allt som mamma inte ville att vi skulle göra. Och jag minns när vi fick stå på fotsteget till pappas bil och han körde runt oss i Haga­parken. Mamma var rasande, det glömmer jag aldrig, skrat­tade Birgitta gott när vi mötte henne nyligen på Mallorca.

Prinsessan Birgitta, som ut­bildade sig till gymnastikdirek­tör och alltid älskat idrott, tror att hon har det efter sin far. Han var en kung i sadeln, svensk mästare i fäktning och duktig i rodd, skytte och skid­ åkning.

– Pappa har blivit min idol. Det är från honom jag har fått mitt sportintresse och jag tackar Gud för att han fanns till, säger Birgitta.

Stämmer det att prinsessan Sibylla drog sig undan?

– Nej, det gjorde hon nog egentligen inte, men vi fick ald­rig tala om pappa. Det märkte man kanske inte så mycket då, men jag har börjat tänka mer och mer på det nu. Hon bara stängde sig för allt sådant och ville inte veta av något om det. Det var hennes sätt att sörja, men det var inte rätt för oss barn.

Kung Carl Gustaf, minsting­en, var bara nio månader gam­mal och har därför inga minnen av sin pappa. Först när han var sju år gammal fick han reda på sanningen.

– Jag visste väldigt lite, jag visste ingenting. Jag vågade inte fråga heller. Man var uppfost­rad på det sättet förr i tiden. Jag kände att det var ett käns­ligt område, tabu att fråga om. Sorg bearbetades inte rätt på den tiden, har kungen sagt i en DN­-intervju.

Det var i sitt känslomässiga tal efter tsunamikatastrofen 2004 som han för första gången öppnade upp kring saknaden och den dolda sorgen efter sin far.

– Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar. Jag tror jag vet vad de vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig.