Kungafamiljen är med oss – även i stunder av nationell förtvivlan

I stunder av nationell sorg och förtvivlan, har kungen kunnat träda fram och gett tröst och styrka. Många minns katastroferna i modern tid: Estonias undergång 1994, den stora diskotekbranden i Göteborg 1998, Tsunamin i Sydostasien 2004. Stunder då sorg och förtvivlan skakade svenska folket.  Politikerna skyllde på varandra och ansvariga ministrar visade inte något ansvar, då fanns kungahuset där. Det är svårt att glömma kung Carl XVI Gustafs gripande tal i januari 2005 vid ceremonin över Tsunamikatastrofens offer i Stockholms stadshus.

Kungahuset och kyrkan är de äldsta ännu existerande institutionerna i vårt land, över 2000 år utan avbrott. Under seklernas gång har krig ofta varit det normala, fred har varit undantaget, men svenska folket har överlevt alla svårigheter, dramatiska klimatförändringar, långa perioder av svält och förödande epidemier. Människorna har ändå aldrig slutat drömma, skapa och bygga i det en gång så karga och fattiga landet och utvecklat det till ett av jordens rikaste, mest demokratiska och utvecklade länder. Sverige förblev hela tiden en monarki. Sextionio regenter har avlöst varandra.

Under de värsta pest- och koleraepidemierna, då halva befolkningen dukade under, fanns kungahuset kvar i landet.  Alla som kunde gick i frivillig karantän, då faran var över fanns regenten kvar. En av dem, drottning Margareta, ständigt på resa i sitt väldiga nordiska rike, drabbades själv av pesten och avled 1412.  Det fanns perioder i vår historia då det ena årtionden av massdöd, svält och krig avlöstes av en ännu värre tid, något ljus eller hopp skymtade inte under flera generationer. Men så, plötsligt, kom förändringen.

Så blir det även nu. Covid-19 kommer att plana ut. Allt blir kanske inte exakt som förr, men Sverige överlever, livet fortsätter och kungahuset kommer att finnas där som genom alla sekler.