Lars-Hjalmar Wides fru misstagen för Ewa Westling – drottningen såg fel!

Sanningen bakom bråket om Victorias & Daniels bröllop

Den pensionerade diplomaten Lars-Hjalmar Wide, 73, har sett det mesta. Nu är han högaktuell med sin gripande memoarbok Revolutioner och resolutioner – fyra decennier som diplomat – en bok som tar oss med på en hisnande resa från revolutionsdoftande Kuba till kungliga salar på Stockholms slott.

– Jag har haft ett långt och väldigt händelserikt arbetsliv bakom mig, Det har varit toppar och dalar, men det har varit en resa genom världen som har erbjudit fantastiska möten och intressanta händelser, säger Lars-Hjalmar till Svensk Damtidning från sin våning på Karlaplan i Stockholm.

Lars-Hjalmars fru misstagen för Ewa Westling

En av höjdpunkterna i Lars-Hjalmar långa karriär som diplomat blev utan tvekan kronprinsessan Victorias och prins Daniels sagolika bröllop den 19 juni 2010. Som förste hovmarskalk hade han varit djupt involverad i planeringen, och när dagen väl kom fylldes han av en värme han fortfarande minns tydligt.

Att se Victoria så strålande, att höra folkfesten som bredde ut sig hela vägen mot Kungsträdgården var magiskt och en av de finaste dagarna i hans långa yrkesliv. Det blev också en dag fylld av små episoder som senare skulle förvandlas till hjärtliga minnen.

Någon timme före vigseln samlades alla inbjudna kungligheter i slottets Spegelsal, där Lars-Hjalmar och hans spanska hustru Tina hjälpte till att ta emot gästerna. Mitt i sorlet såg Tina hur Spaniens drottning Sofia med bestämda steg lösgjorde sig från en grupp monarker och kom emot henne, omfamnade henne varmt och utbrast ”Congratulations!”.

Tina, som aldrig tidigare träffat drottningen, blev förstås både smickrad och förvånad. Att hon talade så bra spanska imponerade på Sofia, som glatt berömde henne – utan att veta att det faktiskt var Tinas modersmål. Först när även prinsessan Letizia anslöt och de båda spanska kungligheterna lyckligt förklarade hur glada de var över att ”er son nu ska gifta sig med kronprinsessan Victoria” förstod Tina orsaken till den översvallande gratulationen: Hon hade misstagits för Ewa Westling. Missförståndet reddes ut, Tina lotsade drottningarna till rätt person och agerade tolk medan de gratulerade rätt svärmor.

Senare under kvällen utspelade sig ännu en liten episod som fäst sig i minnet. I baren stötte Lars-Hjalmar och Tina på en allt tröttare Per Gessle, som efter Roxettes uppträdande nu kämpade för att hålla sig vaken. Han ville nämligen inte gå hem före kungen – något han råkat göra vid middagen på Drottningholm några dagar tidigare. ”Kungen verkar ju orka hur mycket som helst”, suckade han uppgivet.

När Tina och Lars-Hjalmar så småningom kunde meddela att kungaparet hade lämnat festen såg han genast lättad ut, reste sig och tog sig ner för trapporna och ut i den tidiga morgonsolens ljus mot de väntande taxibilarna.

Själva gjorde de en sista runda i slottets praktsalar, där discot fortfarande var i full gång och barfota gäster dansade så att kristallkronorna klirrade. Först vid halv sju på morgonen kom de hem till Karlaplan, lagom för att i de färska tidningarna läsa om det bröllop de just varit med om att skapa.

Lars-Hjalmar Wide: "Fidel Castro var kylig"

Ett annat starkt minne som Lars-Hjalmar skriver om i boken är mötet med Fidel Castro i Havanna 1977.

– Han var kylig, väldigt kylig. Lång, kraftig, med den där gröna uniformen och cigarr i handen. Blicken var penetrerande, karisman enorm, men det fanns ingen värme, ingen glimt i ögat, berättar Lars-Hjalmar.

Helt annorlunda var det med Spaniens kung Juan Carlos som Lars-Hjalmar träffade strax innan kuppförsöket 1981, och sedan många gånger senare.

– Han räddade ju demokratin den där februarinatten genom att personligen ringa runt till militärdistrikten och beordra dem att hålla sig lugna. Det var en ära att få träffa honom.

När jag frågar om skillnaderna mellan Juan Carlos och hans son, kung Felipe VI, skrattar Lars-Hjalmar lite. Om Juan Carlos var extravagant och spontan, med lite för mycket älskarinnor och fester på senare dagar så är Felipe mycket noga med att vara en kontrast mot fadern i detta, säger han.

– Felipe är återhållsam, väldigt balanserad i alla sina kommentarer, syns på rätt ställen och gör rätt saker. Det gäller även döttrarna och drottning Letizia. Jag tror det spanska hovet är mer transparenta än svenska kungahuset vad det gäller apanaget och hur pengarna ska användas.

Ett av Lars-Hjalmars allra finaste minnen från tiden som ambassadör i Vatikanen är audiensen hos påve Franciskus, tillsammans med drottning Silvia och prinsessan Madeleine, 2015.

Mötet kom till efter påvens önskan att prata med drottningen om trafficking, men det var Lars-Hjalmars diplomatiska muskler som gjorde att samtalet kunde bli av. Efter det enskilda samtalet på tjugo minuter tog stunden en extra hjärtlig vändning när påven charmerades av lilla prinsessan Leonore, då bara ett år gammal, som satt i mormor Silvias knä.

Lars-Hjalmar minns påve Franciskus som varm, mänsklig och med en härlig humor.

– Han var en väldigt sympatisk och öppen person. Nya påven Leo har jag aldrig träffat, så jag kan inte jämföra, men Franciskus var ju väldigt lättillgänglig, säger han.

Det märktes också när Lars-Hjalmar en gång framförde en hälsning från en av påvens gamla vänner i Argentina, som länge bott i Sverige. Vännen hade med åren blivit lite mer tunnhårig, men hade fortfarande sitt långa hår i en hästsvans.

– Han var lite som en gammal hippie, berättar Lars-Hjalmar. När påven hörde vem hälsningen kom ifrån sken han upp och sa: ”Åh vad trevligt att höra från honom. Men hälsa att han borde klippa sig”, säger Lars-Hjalmar och skrattar. Även i en så högtidlig miljö fick man de här personliga kommentarerna med spets i.

Idag är Lars-Hjalmar pensionär, men gör fortfarande inhopp för UD, senast som ambassadör i Strasbourg i somras. Han och hustrun Tina, 70, som han träffade i Madrid 1981, njuter av livet i Stockholm, där också deras söner Hjalmar, 37, och Johan, 35, bor.

På fritiden joggar Lars-Hjalmar gärna på Djurgården, lagar mat, går på operan och reser gärna till Spanien. Och nu kan vi alla resa med honom – genom Revolutioner och resolutioner, en bok fylld av dramatik, kunglig glans och kloka iakttagelse från en man som verkligen varit med när historien skrevs.

Foto: TT