Marianne Bernadotte: "Teatern var på liv och död tills jag mötte Sigvard"

När Marianne Bernadotte träffade prins Sigvard för 60 år sedan stod det från första ögonblicket klart att de hörde ihop. Och de skulle få ett långt liv tillsammans, i över 40 år var de gifta. Marianne gav upp en blomstrande teaterkarriär för Sigvards skull. Det har hon aldrig ångrat. Istället för att lysa från scenen har Marianne istället gjort en rad betydande insatser på det medicinska området - till exempel inom vetenskaper som dyslexi och barnögonsjukdomar.
MarianneCharles

Hon sitter ofta i hovlogen när hon går på Dramaten numera. Men Marianne Bernadotte rörde sig hemtamt i det mytomspunna huset redan på 1940-talet, när marmorn nästan lyste vit.

Hon stod på scenen i en lång rad roller under tio år. Så mötte hon sin prins och livet tog en annan väg.

– Det har verkligen varit mycket dramatik i mitt liv, säger hon med så målande röst som bara skådespelare med skolad röst från förr kan göra. Själv säger hon lite avfärdande att det är en yrkesskada.

Hon ser ut som en klassisk filmstjärna också, Marianne Bernadotte. Tidlöst skön vid nära 92. Det finns ett skimmer kring henne, en sällsam närvaro som säkert lyste ifrån scenen.

– Teatern var på liv och död tills jag mötte Sigvard – då blev han mitt allt, förklarar hon.

Från första ögonblicket stod det klart att de hörde ihop. Båda var gifta på varsitt håll men äktenskapen var på upphällningen, de föll båda handlöst för varandra.

Det har gått nästan 60 år sedan dess, och vi sitter vid ett avskilt bord på ett värdshus i Stockholm. Sommaren fläktar genom fönstren. Marianne berättar om tillvaron med sina kära och alla engagemang hon brinner för. Livet är ju här och nu, även om Sigvard ständigt finns i hennes tankar. Det har gått fjorton år sedan han gick bort. Hon säger med ett litet leende att han alltid fick henne att känna sig bäst på allt hon tog sig för med.

– Vi fick ju ett långt liv tillsammans och var gifta över 40 år. Ingen kan ju leva i all evighet. Det gäller att ta vara på tiden, för den går fort.

Det finns både ljus och sorg i hennes ögon. Jag undrar hur hon var som flicka. Hon säger att hon nog var ett fantasifullt barn som längtade fruktansvärt efter sin pappa. Föräldrarna skildes då Marianne var nio år, vilket var något ovanligt på den tiden.

MarianneCharles1

– Mor orkade inte längre, far var charmerande, men i ärlighetens namn ganska bohemisk. Det var min mor som såg till att vi hade det bra, jag beundrar henne oerhört för det.

Marianne led med sin lillebror för att han hade svårt att hänga med i skolan. Hon tyckte det var orättvist och visste att han var allt annat än dum. Det visade sig längre fram att brodern var dyslektiker, vilket är en viktig anledning till att hon engagerat sig mycket för att hjälpa unga med läs- och skrivsvårigheter. Det finns till och med ett Marianne Bernadotte Centrum på Karolinska Institutet i Stockholm, med inriktning på dyslexi och barnögonsjukdomar.

Var kommer Mariannes dramatiska ådra från?

– Kanske från min far, han var mycket teater hela han, säger hon och tillägger med en kärleksfull glimt i ögonen att han till och med kunde trolla.

Ja, kanske var det rentav faderslängtan som drog henne till scenen. Hon tog sina första steg i karriären på Fredriksdalsteatern i hemstaden Helsingborg som tonårsflicka. Och kom in på Dramatens elevskola då hon var 21 år. Hon var skolkamrat med bland andra Yvonne Lombard och Meta Velander. De är förresten vänner än i dag. Marianne, som då hette Lindberg i efternamn, regisserades för övrigt av en ung Ingmar Bergman och var så lovande att Orson Wells ville ha med henne i en film. Men hon var så upptagen på teatern att det inte blev något med det. Marianne var den enda i sin kull på elevskolan som fick fast engagemang på Dramaten efteråt.

Dessutom hade hon mött sina barns pappa, diplomatsonen och uppfinnaren Gabriel Tchang. De fick tre barn tillsammans på fem år. Att ta ledigt fanns inte på kartan, inte ens då deras lille tvååring så tragiskt gick bort i komplikationerna efter en vaccination mot kikhosta.

– Men jag hann dit i tid, säger hon medan ögonen tåras stillsamt. Att förlora ett barn är det svåraste man kan vara med om.

Marianne var till och med tvungen att spela samma dag sonen begravdes. Där handlade det verkligen om att “the show must go on”. Och ett helt år var hon på turné med Riksteatern eftersom Dramaten skulle restaureras. Teatern krävde allt.

MarianneCharles2

– Jag tror det är svårt att vara gift med någon som har ett kall, konstaterar hon.

Då hon och Sigvard gifte sig slutade Marianne på Dramaten. Han ville ha en fru som han kunde äta middag med om kvällarna. Marianne upprepar orden och det märks att de gick in i henne.

– Men han kunde ju fortsätta med sin design, säger hon, mest som ett konstaterande. För det finns inte ett uns av bitterhet i hennes röst.

Jag undrar om det inte var svårt att avstå från teatern, hon svarar att längtan sjönk undan efter hand. Dessutom fick hon mera tid till sina barn, parallellt med att hon bidrog till försörjningen som chef för presentavdelningen på NK.

Hennes svärfar, Gustaf VI Adolf, och Marianne stämde bra överens från första stund. Ibland lagade hon mat i köket på Kungliga slottet, och det hände att han var med och hjälpte till. Vid kungens 80-årsdag var Marianne ny i familjen och Sigvard tog henne till mästerdesignern Pierre Balmain i Paris.

Hon berättar lyriskt om en orange sidenklänning. Nu lät de dock sy upp den i gräddvitt för just det tillfället. Men Balmain gav henne den orangefärgade i gåva. Den passade perfekt, hon råkade ha exakt samma mått som mannekängerna i modehuset. I höst visas ett femtiotal av Mariannes välskräddade kläder på Millesgården i Stockholm.

Men främst handlar hennes liv om att hjälpa andra, hon säger ödmjukt att hon försökt göra nytta och att det ena lett till det andra. Bland annat var det hon som marknadsförde permobilen, som underlättar tillvaron för så många.

Beträffande sin kommande födelsedag är hon inte så mycket för att fira, utan tar det som det faller sig, precis som det mesta gör i livet. För fyra år sedan miste Marianne sin äldste son i cancer. Vi låter tystnaden tala för sig själv. Sedan berättar hon om de små barnbarnsbarnen som är i full färd med att upptäcka världen.

Av: Kristina Svedell

Foto: Charles Hammarsten