Prins Eugens okända kamp – öppnade sitt hem för flyktingar

Läs även: Gissa året! Känner du igen de kungliga retrobilderna?

Målarprinsen, blomsterprinsen och den röde prinsen. Kärt barn har många namn och få kungligheter har så många som prins Eugen av Sverige. Ändå ville han nog innerst inne knappt vara prins alls. Han stångades livet igenom med tvivlet om han dög som konstnär av egen kraft – eller om hans kungliga glans förde med sig oförtjänt framgång.

I dag, 70 år efter sin död, räknas prins Eugen bland sin tids riktigt stora konstnärer. Tänk, vilken lättnadens suck han dragit om vetat det. Man brukar ju höra hur fattiga konstnärer nästan svalt för att överleva. Medan Eugen i stället kämpade för att tas på allvar trots sin rikedom och anor. Därför kallade han sig ibland Monsieur Oscarsson och när han 1889 deltog i världsutställningen i Paris signerade han sina verk ”Eugéne”.

Ett av dem föreställde förresten en potatisåker i skånska Dalby. Redan som barn var prinsen familjens lilla konstnär och fick så mycket beröm att han blev rent uttråkad.

Eugen föddes på Drottningholms slott sommaren 1865, yngst av fyra bröder och stod sin mamma väldigt nära. Drottning Sofia såg till att barnen sattes i en privat pojkskola i stället för att undervisas hemma som brukligt var bland kungligheter. När Eugen var sju år kröntes hans pappa, Oscar II, och familjen flyttade in på Stockholms slott. Minste prinsen, som blev så naturlyrisk längre fram, saknade säkert ängderna runt Drottningholm.

Drottning Sofia bedrogs öppet av sin man och vistades emellanåt utomlands för att komma undan förnedringen. Hon tog med Eugen till Heidelberg under ett år, där den unge tonårsgossen undervisades i måleri som en del i sin allmänbildning. Men hans allra första teckningslärare var faster Eugénie, hon som gjorde skulpturen ”Kan du inte tala” med ett barn och hund, ni vet. Släkten Bernadotte är ju känd för sin konstnärliga ådra.

Och när Eugen längre fram förklarade att han ville bli konstnär på allvar kunde pappa kungen inte förstå att sonen hellre målade tavlor än gjorde karriär i det militära. Men mamma Sofia drev igenom att deras yngste fick studera konst i Paris, och ägna sig åt en gnutta bohemliv i tidiga 20-års- åldern.

Den svenska konstnärskolonin var till en början skeptiska till att ta med en tvättäkta prins i kretsen, men föll för hans lättsamma och anspråkslösa sätt. Där blev Eugen god vän med bland andra Anders Zorn och Carl Larsson. Väl tillbaka i Sverige målade han under 1890-talet de flesta av sina mest kända tavlor, ”Det gamla slottet” och ”Molnet” har ju blivit så älskade att de numera finns som posters.

Läs även: Kungaparet älskade varandra ända till slutet – läs deras fantastiska kärlekshistoria

Flera av prinsens målningar kom till på Tyresö där han tillbringade en lång rad somrar tillsammans med sina konstnärsvänner. Annars bodde han länge med sin bror Carl i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg.

När Eugen närmade sig fyrtio lät han bygga det slottsliknande huset på Waldemarsudde. Han längtade efter ett eget hem och flyttade in 1905. Efter hand fyllde han hemmet med konstverk, parken med skulpturer och trädgården med prunkande blommor.

Han målade både inne i sin ateljé och ute i naturen, på lite äldre dagar tog han gärna en biltur till någon vacker plats och målade av den från bilen. Innan han gick till verket hade prinsen ett eget knep, han fällde ut tumstocken så att den bildade en ram runt det han ville måla av.

Prins Eugen var en betydande kulturpersonlighet, självständig, frisinnad och liberal – samtidigt som han lyckades med konststycket att vara lojal med kungahuset. Det där att han kallades röde prinsen handlade mest om att han ansågs vara radikal, särskilt för att vara son till en kung. 1899 var prinsen med vid en förstamajdemonstration i Stockholm, men han nöjde sig med att titta på och gick inte med i tåget. Någon måtta fick det ju vara.

Men när Hitler tog makten i Tyskland struntade Eugen blankt i att vara neutral och lät sitt hem bli en samlingspunkt för antinazister. Han öppnade det även för flyktingar. Där kan man sannerligen tala om civilkurage!

Men kärleken då, hur gick det med den? Ingen vet riktigt, men han hade lovat sin far att inte gifta sig med någon icke-kunglig. Men kärlek låter sig inte styras och det berättas att prinsen blev som en ny människa då han i 60-års åldern mötte den hälften så gamla grevinnan Ebba Bonde.

I skvallerspalterna kunde man läsa om deras intensiva umgänge, men hon var gift och Eugen förblev ungkarl livet ut. Om han över huvud taget hade någon romans får vi aldrig veta. Prinsen skötte sitt privatliv diskret vilket givetvis inte hindrat spekulationer av allehanda slag.

Han levde som han lärde också, den röde prinsen, sympatiserade med arbetarrörelsen, allmän rösträtt och krav på åtta timmars arbetsdag. På Waldemarsudde tog han väl hand om tjänstefolket, men de fick kalla honom Ers Höghet. De närmaste vännerna sa Prinsen och hans förnamn användes enbart inom familjen.

Eugen var verksam nästan in i det sista, med målarrock och det grå håret på ända, elegant med en charmerande bohemisk touche. Prinstiteln hindrade honom från att sälja sina verk, hur skulle det sett ut? Men själv köpte han ofta tavlor och skulpturer för att stödja andra konstnärer och när den tiden kom testamenterade han sitt hem och konstskatt till svenska staten.

Eugen somnade in 1947, nyss fyllda 82 år, och ligger begravd på Waldemarsudde, omgiven av den natur han älskade så innerligt.

Av: Kristina Svedell

Foto: IBL