Kungens tal efter tsunamikatastrofen

Kungen vände sig särskilt till de drabbade barnen:

– Vad kan vi säga varandra och vad kan jag säga, som kan vara er andra till hjälp? Det känns som om orden tagit slut, eller som om de aldrig funnits, de ord som skulle kunna formulera vår sorg, saknad, vanmakt och vrede. Tystnad känns som det enda rätta språket inför allt detta obegripliga, övermäktiga och oförklarliga.

Hur ska vi kunna bära saknaden, undrade kungen och fortsatte:

– Hur ska du som sitter i bänken bredvid och ni föräldrar, syskon, anhöriga, lärare och ledare orka hantera förlusten? Jag önskar jag hade ett bra svar. Tänk om jag, som kungen i sagorna, kunde ställa allt till rätta och sluta berättelsen med “att sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men jag är, precis som Ni, bara en sörjande, sökande medmänniska. Jag har själv förlorat min far. Många barn har förlorat en eller båda sina föräldrar, påpekade kungen och fortsatte:

– Jag tror jag vet vad det vill säga. Jag har själv varit ett sådant barn. Min pappa omkom i en flygolycka när jag var mycket liten. Så jag vet vad det betyder att växa upp utan en pappa. Jämfört med många andra barn hade jag det säkert bra, men för ett barn är en förlorad förälder alltid oersättlig. Jag vet något om den saknaden.

Kungen bad sedan alla vuxna att vara lyhörda för barnen och ge dem de svar de ber om, försiktigt och varligt.

“Ovisshet kan ibland skapa mera ångest än vetskap. Jag, liksom många andra män i min generation, är ovan att visa känslor. Men jag vill säga till alla som känner så: Våga visa svaghet, värme och känslor. Låt oss våga hjälpa. Vi är alla bara människor, utan säkra svar på frågor om varför livet, som kan vara så roligt och lustfyllt, plötsligt visar sig vara grymt och obegripligt. Men att bara vara människa är ändå mycket stort. Vi kan vara varandra till tröst och stöd i livets svåraste skeden. I sorgen då hopplösheten tycks ha ett fast grepp om varje minut. Låt oss då lägga våra masker åt sidan och våga vara medmänniskor.”

Foto TT