Allt om Lasse Berghagens händelserika liv – kvinnorna bakom

Egentligen ville Lasse Berghagen bli jägmästare. Det var hans dröm, att arbeta inom skogsbruket.

Att bli artist var han inget hans ens funderade på under den borgerliga uppväxten i välbärgade Stockholmsförorten Enskede. I självbiografin Hej livet beskrev han hur hans största merit från scenen var att han som sexåring spelade snödriva i en skolpjäs.

Men julen 1961 fick Lasse en gitarr i julklapp. Han stängde in sig i pojkrummet och började spela – han klev in i en värld som han sedan aldrig klev ur.

”Samtidigt var mina föräldrar fortsatt angelägna om att jag skulle ta mina studier på allvar. Jag hade ännu inte för mig själv formulerat drömmen om att bli musiker, sångare eller poet.

Det var inte så att jag satt på mitt rum och skrev dikter och sånger och samtidigt drömde om att bli sångare eller musiker. Jag tänkte inte så långt i början. Jag visste bara att jag älskade att uttrycka mig, att dikta, att skapa”, berättade han i Hej livet.

Allt förändrades när 19-årige Lasse Berghagen några år senare upptäcktes av orkesterledaren Simon Brehm – det ledde i sin tur till det första mötet med Barbro ”Lill-Babs” Svensson. Hon var sju år äldre och redan en av Sveriges största artister.

De föll varandra, gifte sig strax därefter och fick dottern Malin Berghagen tillsammans. Samtidigt kastades den unge Lasse Berghagen in i kändisskapet över en natt – men inte primärt av egna artistiska meriter utan som Lill-Babs make.

Äktenskapet sprack efter bara tre år när Lill-Babs föll för den norske fotbollsmålsvakten Kjell Kaspersen. Lasse Berghagen fick beskedet via en löpsedel i Sollentuna centrum – i Hej livet berättade han det var som att hela världen frös till is.

”Vad fan handlar detta om, Barbro”, skrek han sedan över telefon när han till slut lycktas ta sig hem.

Den spruckna relationen kom att prägla hans liv i flera år.

– Pappa var extremt olyckligt kär i min mamma. Det var svårt att få hans uppmärksamhet i allt det, det kan jag fatta. Löpsedlar över hela landet om att mamma hade träffat en ny man. Det kändes nog, berättade Malin Berghagen i SVT-dokumentären Lasse Berghagen – en blandning av sött och salt.

Samtidigt ledde uppbrottet till att hans egen karriär, den som skulle komma att göra honom till en av Sveriges största underhållare genom alla tider, tog fart på allvar.

Han fick en kreativ push och festade på Gyldene Freden i Stockholm med bland andra Cornelis Vreeswijk – de kom så nära varandra att Lasse under en period flyttade in på Cornelis husbåt.

Cornelis Vreeswijk gillade inte att Lasse Berghagen lät så ledsen när han spelade och sjöng.

– Jag berättade att jag saknade Barbro och jag saknade Malin och att jag hade fått gitarren av Barbro. ”Får jag gitarren” sa han, så tog han gitarren och sa ”Lasse, man måste alltid gå vidare i livet” och så slängde han den rakt ut i Årstaviken, berättade Lasse Berghagen i SVT-dokumentären.

Under den tunga perioden skrev Lasse Berghagen några av sina mest älskade sånger – som Teddybjörnen Fredriksson och En kväll i juni. Han blev en artist att räkna med och de kommande åren medverkade han i Melodifestivalen flera gånger och syntes i en rad musikaler och filmer.

– Det smällde till ganska snabbt därefter och jag var väldigt produktiv under den tiden. Det var väl något slags handtag som jag höll mig i, att skriva sånger till mig själv och andra, berättade han för Femina.

– Vad ska jag säga utan att det låter konstigt… vår skilsmässa var väl det bästa som kunde hända mig, för min karriär. Då var jag ju tvungen att forma mitt eget liv.

I mitten av 1970-talet träffade Lasse Berghagen sin andra stora kärlek, Eva Berghagen. De gifte sig 1976, året efter att han vunnit Melodifestivalen med Jennie, Jennie, och paret fick dottern Maria samma år.

I Hej livet skildrade Lasse hur betydelsefulla kvinnorna i hans liv varit också för hans karriär. Lill-Babs fick den i rullning och Eva fick den att hålla över tid – under alla år var hon ett viktigt bollplank och han tackade inte ja till någonting utan att först rådfråga henne.

Vänskapen med Lill-Babs bestod också. När hon gick bort 2018 beskrev han henne som en stor personlighet och en mycket kär vän.

”Något av det vackraste jag fått vara med om i mitt liv är ändå vänskapen med Barbro som ju varade hela livet”, skrev Lasse Berghagen i Hej livet.

När han och Eva för några år sedan firade 45 år som gifta hyllade han hustrun i en intervju med Aftonbladet.

– Det är svårt att hitta just ord på hur man vårdar ett äktenskap, men man håller ihop i vått och torrt och älskar i nöd och lust. Eva har betytt oerhört mycket för mig och hon har varit mitt ständiga bollplank. Jag hade en sådan tur som träffade henne.

Lasse Berghagen var en Sveriges största och mest kända artister. Men omåttligt folkkär blev han när han 1994 tog över Allsång på Skansen i SVT och gjorde det till ett av Sveriges största tv-program – detta efter att under många år tackat nej till programledarjobbet.

– Jag tyckte det var lite för mycket knätofs över det hela men frågade om jag fick ta med mig mitt band med Kjell Öhman och killarna så jag skulle känna mig trygg med musiken. Men det gick trögt i starten. När vi fick dit artister som Ricky Martin, Tomas Ledin och Magnus Uggla kom allt igång, berättade han för Aftonbladet.

Under tio år ledde han Allsång på Skansen i sin blå kavaj – sedan hoppade av han med motiveringen att han ville sluta med flaggan i topp. Han berättade senare att han inte trodde att programmet hade funnits kvar i dag om det inte vore för hans insats.

Men kändisskapet kom också med baksidor.

Hans far, professorn och tandläkaren Nils Berghagen, jobbade mycket och kom sällan hem innan Lasse hade somnat. Lasse berättade att om pappan hade gått bort före pensionen hade de i princip aldrig träffats.

Sedan kom han själv att bli en av Sveriges hårdast arbetande artister – ett liv med mycket resor och sena kvällar borta från döttrarna.

– Jag får nog vara realistisk och erkänna att jag själv också har varit en bättre morfar än pappa. Jag tar mig mer tid nu. Sina egna barn tar man lätt för givet, det gör man inte med barnbarnen, berättade han öppenhjärtigt i en intervju med Expressen.

Under karriären utsattes han också för hot och en rad obehagliga upplevelser. Det kom brev och telefonsamtal från kvinnor som blivit besatta av honom – vid ett tillfälle tog sig till och med en stalker in i hans loge i samband med en konsert och gömde sig i duschen.

”Jag kände mig märkligt utsatt, som om någon begått ett övergrepp. Hon gjorde aldrig något fysiskt mot mig, skrek inte, slog inte, kastade inte, hotade inte, och på något märkligt sätt var det ännu läskigare. Det var en lågfrekvent terror och den gjorde mig väldigt illa berörd”, berättade han om händelsen i Hej livet.

Ännu värre var det när det drabbade familjen. En kvinna skickade ett brev till Eva där hon skrev att hon hade aids och att Lasse varit otrogen med henne. Undermeningen var att Lasse och i förlängningen Eva kunde ha smittats.

– Hur Eva reagerade när hon fick det brevet? Hon visade inte mig det, jag har inte sett det ännu, men hon berättade om det senare och då sa jag bara att ”hoppas du litar på mig, det finns inte en chans att jag skulle ha fått hiv av någon”. Det har nog också varit något slags riktlinje i mitt agerande i karriären, att jag inte skulle göra något som sårar henne, berättade Lasse Berghagen för Femina.

Lasse Berghagen var en nu-människa – han levde för dagen och ville aldrig skjuta upp något. Han fick dansa med Nancy Reagan, hämta Bob Dylan på Arlanda i Lill-Babs Mercedes och dricka rödvin med Bill Wyman från Rolling Stones – han hann till och med en karriär i Tyskland, vid sidan av de enorma framgångarna i Sverige.

Att leva för stunden blev viktigare med åren, när han såg hur vänner och familjemedlemmar försvann. I självbiografin skrev han om saknaden efter bland andra Barbro ”Lill-Babs” Svensson, Magnus Härenstam, systern Eva och Carl-Gustaf Lindstedt.

I en både vacker och smärtsam scen i Hej livet beskrev Lasse Berghagen hur han satt i fåtöljen med ett glas vin, bläddrade i sin nötta telefonbok och insåg att de flesta gått bort:

”Först kommer minnet, ljust, saligt, varsamt, vackert. Sedan läser jag namnet och telefonnumret och tänker: Han är död. Hon är död. De är döda. Han är död. Hon är död.”

Sin egen död ville han helst inte tänka på, berättade han för Femina häromåret.

– Döden är ju ofrånkomlig, det är bara att acceptera och hoppas att den kommer utan smärta. Det är min önskan, både för mig själv och andra.

Foto: TT