Christina Schollins sommarprat borde vara olagligt

Nu har jag äntligen fått lyssna på det enda sommarpratet jag verkligen sett framemot. Framför mikrofonen satt den oefterhärmliga primadonnan och teaterapan Christina Schollin. Hon berättar om livet som skådespelerska, en yrkestitel hon givetvis uttalar med långt å och en något självbelåten ton.

Det bjöds på allt man kunnat önska och förvänta sig. Det förvånar nog ingen när jag berättar att hon med sina 76 minuter pratade längre än någon annan värd i år. Detta beror delvis på att hon levt ett mycket långt och händelserikt liv, delvis på att hon avslutade kalaset med att recitera hela sin monolog från Macbeth.

Föga förvånande duttade hon också i den vanligaste rutan på hela sommarpratsbingot: Att spela Liza Minellis There’s no business like show business tätt följt av frasen ”Nog är det så alltid, there’s no business like show business”.

Allt detta är som det ska vara. Att som gammal Dramaten-skådis bre ut sig om alla sina framgångar och ge en känga åt en gammal konkurrent, i detta fallet Bibi Andersson är inte bara att räkna med, det anbefalls. Det finns däremot ett segment som fick mig att resa ragg. Ett övergrepp på mina öron och en skymf av detta anrika radioprogram. Det var när hon bestämde sig för att berätta om sina barn och barnbarn.

Benjamin nämns vid namn fem gånger, Pernilla fem gånger, Bianca fyra gånger, Niclas två och Linus en. Hierarkin är visserligen uppenbar, men det pratas på tok för mycket om alla hennes familjemedlemmar, varav tre dessutom har haft egna sommarprat.

Jag hyser inget agg mot någon av dessa individer, tvärtom, Wahlgren-Ingrosso är min favoritdynasti. Problemet ligger i att skildringarna inte går att urskilja från de som varje mormor berättar. I vad som endast kan beskrivas som en gisslansituation tvingades jag lyssna till noggranna redogörelser av hur Benjamin Ingrosso satte upp shower i vardagsrummet redan som barn. Det kan tyckas påminna om något, nämligen alla andra barn.

Det finns även andra avstickare som jag motsätter mig något. Däribland tokiga vitsar om att vara i "trotsåldern" blandat med tänkvärda dikter om livet. Det är sådant som min mamma skickar via direktmeddelanden på Instagram, något jag accepterar ty jag älskar henne, men inte något jag anser borde finansieras av skattepengar.

Men värst är ändå dessa historier om familjens förehavanden. En god minut ägnas åt att Christina skrockar gott åt ett skämt hennes dotter drog på premiären av Allsång på Skansen. För att man ska ha någon behållning av detta krävs att man har sett premiären av Allsång på Skansen. Jag tycker inte att lyssning till sommarprat ska kräva egen research.

Jag hade gärna förlängt Christinas sommarprat till 176 minuter om det bara innehöll skrytiga berättelser från Dramaten och lite fler pikar till Bibi Andersson. Där är hon i sitt esse. Men allt prat om avkommor bör reserveras för närmast sörjande, det vill säga hållas inom familjen.

För övrigt anser jag att alla anekdoter om någons ”första möte med Ingmar Bergman” bör utrotas.