Deckarförfattaren Sofie Sarenbrant: ”Det känns ruggigt att vara ensam”
En positiv känsla infinner sig när man stiger in i det trivsamma tjugotalshuset i Bromma. Här flödar ljuset.
De knallrosa stolarna i vardagsrummets burspråk och orkidéer av olika slag bildar färgklickar i hemmet, där deckarförfattaren Sofie Sarenbrant bor med maken Tommy och sina två döttrar. Det doftar nybryggt kaffe och kanelbullar. Interiören är gemytlig och välkomnande.
Hur mörka tankar och ond bråd död kan leta sig in i denna hemtrevliga miljö är svårt att förstå. Ändå är det just mord och kalla kårar som är Sofies specialitet.
Hon har flera utgivna succéböcker och är nu aktuell med Syndabocken, som är en fartfylld och gastkramande deckare om lögner, hämnd och dysfunktionella familjer. Boken är den fristående, sjätte delen i den omtyckta serien om kriminalinspektör Emma Sköld, som är en ung och ambitiös kvinna till skillnad från den stereotypa bilden av en alkoholiserad och deprimerad polis.
Det var i samband med att inbrotten ökade i grannskapet som Sofie kom på intrigen.
– Det är ett hot när det kommer så nära ens eget hem. Tjuvar strök omkring i villaidyllen och det skulle ju vara väldigt obehagligt att se en gestalt med rånarhuva i sovrummet. Det är ett bra element i deckare tycker jag, när handlingen är realistisk och man kan leva sig in i situationen. Jag gjorde en hel del research innan jag skrev Syndabocken och insåg att det inte är så många inbrott som klaras upp, säger hon.
Med sina intressanta miljöer och rafflande händelseförlopp ligger spänningsromanerna högt på topplistorna. Men framgången fick en trevande start, berättar Sofie Sarenbrant.
– Min debutbok Vecka 36 var ingen supersuccé, och jag fick rätt så elaka recensioner. Mitt självförtroende rasade förstås, men samtidigt kom boken ut i Danmark, och där blev det ett helt annat mottagande, förklarar hon.
– Målet är att alltid skriva en bättre bok än den förra. Det ser jag som en utmaning. Efter åtta utgivna spänningsromaner har jag insett att det är en gåva att vara rädd. Annars hade jag aldrig kommit på alla nya uppslag till intriger. Det är nämligen mina allra värsta farhågor jag utgår ifrån när jag skriver.
Handlingen till boken Visning pågår fick hon idén till när hon själv gick på en visning i Bromma.
– Jag gick från visningen utan att säga ”hej då” till mäklaren. Då insåg jag att ingen kan ju veta om jag stannat kvar …
En hårresande intrig har också Bakom din rygg, som har en suggestiv handling och utspelar sig på en frisörsalong. En av stamkunderna hittas mördad, och det dröjer inte länge förrän ytterligare ett dödsfall sker. Under den välpolerade ytan utvecklas ett livsfarligt psykologiskt spel som hotar att ödelägga liv.
Sofie Sarenbrant har en bakgrund som journalist och längtade efter att berätta en egen historia med påhittade karaktärer, och eftersom hon själv gillar genren började hon skriva spännande deckare.
– Hur svårt kan det vara, tänkte jag lite naivt. Det var tur att jag inte riktigt insåg vad jag gav mig in i. Annars hade jag kanske inte vågat.
Visst kan hon sakna tempot på nyhetsredaktionerna, men att vara författare och kunna planera sin tid är en stor fördel. Sofie kan vara hemma när döttrarna kommer hem från skolan.
Hon skriver hemma, gärna på den härliga altanen med sol hela eftermiddagen. Skrivarlyan, en liten stuga femhundra meter från huset på ett kolonilottsområde, är inte lika välkomnande längre sedan hon använde just den miljön i en av böckerna.
– Det känns lite ruggigt att vara ensam där. Jag ser skuggor och känner kalla kårar, när jag är där sent på kvällen.
En skrivprocess innefattar ju mycket tvivel och tankearbete. För att rensa hjärnan och få nya intryck tar Sofie gärna en ridtur med någon av favorithästarna på Äppelvikens ridskola eller ansar i rabatterna i den prunkande, stora trädgården med fruktträd och bärbuskar. Sommartid trivs familjen Sarenbrant utmärkt hemma i villaidyllen och en tur till Gotland brukar det också bli. Då lägger hon skrivandet och böckerna på hyllan och njuter av ledighet, sol och bad och semester med familjen.