Ebba Witt-Brattström: "Hemma var jag en dörrmatta"

Ebba Witt-Brattström öppnar dörren till sin våning på Södermalm iförd svarta skinnbyxor, röd volangblus och dito läppar. Hon är 180 centimeter lång med en naturlig pondus, samtidigt som hon har nära till skratt.

Ebbas föräldrar hade bägge flyktingbakgrund, pappa kom som antinazist från Tyskland och mamma som båtflykting från Estland, och bägge var dessutom högutbildade akademiker. Föräldrarnas bakgrund har i hög grad präglat Ebbas liv.

Som flyktingar ville de hjälpa sina barn att verkligen ta vara på chanserna i sitt nya hemland, och satte därför Ebba och hennes systrar i Franska skolan i Stockholm. Det var en flickskola som drevs av franska nunnor, med starkt fokus på studier, ordning och reda. Skolan kallades även prinsesskolan eftersom alla Hagasessorna hade studerat där. Det känns inte som en självklar bakgrund för en feminist – men Ebba tycker det var jättebra.

– Ja, verkligen! Vi fick med oss en värdighet och stolthet som kvinnor därifrån, och vi behövde inte fungera som stötdämpare. Och det var ju inga pojkar som tog en massa plats och störde i klassen.

– Hade jag haft en dotter skulle jag gärna ha satt henne i en flickskola. Men jag har ju bara söner, och pojkskolor är en helt annan sak – de bygger ju på pennalism!

Men när studierna var avslutade blev nackdelarna tydliga: Franska skolan var en sluten värld, och att ta steget ur bubblan ut i livet var inte helt enkelt.

– Jag hade i princip inga vänner utanför skolans värld och kände definitivt inga killar. Så jag var ju väldigt naiv, och betänk att jag var tonåring under 60-talets sexuella revolution …

– Du kan ju tänka dig, killarna var som iglar på en, särskilt de skäggiga marxistpojkarna. De var hur sexistiska och kladdiga som helst, så det var bara att lägga benen på ryggen när de närmade sig!

Ebbas feministiska engagemang kommer alltså inte hemifrån och inte från skolan, och jag undrar var det kommer ifrån?

– Jag har alltid sett kvinnors utsatta situation, jag vet inte riktigt varför. Men min mamma kom ju som båtflykting från Estland 1944, och lyckades skapa sig en bra framtid i det nya landet. Hon har alltid inspirerat mig!

Ebba är mamma till fyra pojkar, och jag undrar vad sönerna har tyckt om hennes feministiska engagemang?

– Det har varit mycket diskussioner! Jag har alltid tänkt att jag inte vill påverka mina barn för mycket, men en viss påverkan har man ju alltid som förälder. Och min exman, Horace Engdahl, skulle heller aldrig ha tillåtit det han kallade ”feministpropaganda”.

– Men jag tycker mina söner har blivit helt fantastiska. De är så moderna, tar ansvar och samarbetar suveränt med sina flickvänner. Det är väldigt roligt att se!

Ganska precis fyra år har förflutit sedan nyheten om skilsmässan mellan Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström slog ner som en bomb, och Kultursveriges perfekta powerpar var ett minne blott.

Initialt kommenterade Ebba skilsmässan med ett enda ord: ”Äntligen!”, och sakta började allmänheten förstå att bakom den perfekta fasaden hade ett drama värdigt en Norénpjäs utspelat sig.

– Jag hade länge vetat att jag måste lämna honom. Men jag hade tänkt göra det lite smartare. Helst hade jag velat vänta tills min yngste son slutat skolan, och jag hade gärna velat ha en reträttväg färdig – kanske i form av en arbetslägenhet eller liknande.

– Men sedan hände något dramatiskt och våldsamt och allt kraschade. Det var väldigt hemskt faktiskt…

Det som höll Ebba ovanför vattenytan när det var som jobbigast var förstås barnen, men lika mycket hennes identitet som yrkeskvinna.

– Jag har alltid älskat mitt yrkesliv och jag visste att jag var värd något genom mitt jobb, även om jag hemma var en dörrmatta.

– Allt började när min exman fick posten som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Han tjänade dubbelt så mycket som mig och man kunde lätt tro att han var den i världen som stod närmast Gud.

Dramat pågick i det fördolda, även om släkt och vänner anade en del. Men när Ebba väl hade meddelat sitt beslut blev kriget offentligt och hon tvingades byta lås på deras gemensamma bostad.

Sedan dess har Horace och Ebba inte haft någon kontakt alls. Hon har försökt kontakta exmaken via alla vägar hon kunnat komma på, men han har konsekvent vägrat all form av kommunikation.

– Vi har ju tre barn ihop, och framför allt för den yngstes skull tycker jag det hade varit bra om vi hade kunnat kommunicera. Men han vägrar fortfarande, och det är inte mycket jag kan göra.

I dag njuter Ebba av sitt nya, fria liv och av att vara farmor. För snart två år sedan fick Ebbas äldste son (som har en annan pappa än Horace) en liten dotter vid namn Ingrid, och Ebba fick sitt första barnbarn.

Att Ebba är en mycket engagerad farmor står utom allt tvivel. Lilla Ingrid har eget rum hos farmor och en hörna i vardagsrummet är fylld med leksaker och gosedjur. Varje vecka hämtar Ebba sin lilla ögonsten två – ibland tre! – gånger, detta trots att hon arbetar i Helsingfors tre dagar i veckan.

Och Ebba får något mjukt, nästan förälskat i rösten när hon pratar om sin lilla sondotter.

– Det är så underbart att vara farmor! Det känns som om jag flyttats upp en klass i livet, och att få säga ”Hej, jag är Ingrids farmor”, det är finare än något annat jag kan tänka mig!

Foto: Per Arvidsson