Jimmie Åkesson: ”Äntligen har min son blivit lite pappig”

Det kanns odsligt i Riksdagshuset i Stockholm nar Jimmie Akesson tar emot Svensk Damtidning for en intervju. De flesta politiker har redan packat ihop for sommaren och det langtar aven Sverigedemokraternas partiledare efter att fa gora. Jimmie ska bygga den dar trappan till altanen som inte har blivit av pa sju ar och sa ska han saklart umgas med sin alskade familj. Det ar sambon, kommunpolitikern Louise Erixon som han varit tillsammans med i tio ar, och deras lille son Nils.

Familjen finns hemma i villan i Solvesborg i Blekinge och dem traffar han inte till vardags, eftersom det mesta av jobbet är i Stockholm.

LÄS MER: Varningen till Louise Erixon – innan uppbrottet från Jimmie Åkesson: “Var ihop med fel person”

Sa det blir mycket att langta och att prata pa Skype.

– Nu ar det verkligen sa att Nils ska ringa varje kvall och nar jag inte ar hemma fragar han efter mig. For mig ar det helt nytt. Han har borjat tycka om mig forst nu. Tidigare har det bara varit mamma, mamma, mamma. Nu ar han lite pappig ocksa och det ar jatteharligt, sager Jimmie och ler stort.

Nils ar lik Jimmie som barn, saval utseendemassigt som till personlighet.

– Jag kanner igen mig sjalv i honom valdigt mycket. Han ar ganska forsiktigt lagd och det har jag ocksa alltid varit, aven om man inte kan tro det, men sa ar det. Jag var ett ganska angsligt barn, sager Jimmie.

Det forsta aret som foraldrar var tufft for Jimmie och Louise. Nils hade kolik i fem manader och Jimmie tvingades resa mycket i jobbet och lamna Louise ensam med babyn.

– Var jag an var sa kande jag en inre stress over att jag borde vara nagon annanstans. Jag ville ju vara hemma med min pojk.

Louise fick en hel del hjalp av Jimmies foraldrar som bor nara, men det var valdigt tufft aven for henne, sager han.

– Jag tror inte hon madde speciellt bra heller. En dag i oktober 2014 gick det inte langre. Jimmie brakade ihop.

Han hade drabbats av utmattningssyndrom.

– Det har med att jag var sjukskriven i ett halvar, det ar klart att det hanger ihop med arbetsbelastningen, men jag tror inte egentligen att det var det som var den stora grejen utan det var det standiga trycket fran alla hall – och hatet. Jag har alltid inbillat mig att allt det dar bara rinner av, men det gor det inte utan man samlar pa sig saker istallet. Nagon gang blir det for mycket och det blev det ju ocksa, sager Jimmie och tystnar.

Han tog hjalp av en psykolog och har i dag lart sig att hantera det.

– Men i arlighetens namn sa gick det valdigt bra for oss i valet 2014 och attityden mot oss har forandrats. Jag upplever det inte pa det sattet langre.

Det finns dock en konstant hotbild mot Jimmie och hat kom sa sent som pa hans fodelsedag i maj i form av agg, som kastades pa hans hus. Louise var da en sam hemma med Nils och blev valdigt radd nar hon upplevde att nagon ryckte i dorren.

– Det tog valdigt hart pa henne och an i dag har hon besvar. Hon blir radd om nagon bara knackar pa. Det som hande var laskigt, men jag kanner mig inte otrygg hemma. Det jobbiga ar att hon inte mar bra och vi pratar mycket om det, sager Jimmie.

Han tycker dock att det ar vart det, eftersom han vill vara med och forandra Sverige.

Den storsta utmaningen, enligt Jimmie, ar att ”segregationen bara vaxer och att klyftan mellan svenskar och utrikes fodda bara okar pa arbetsmarknaden”.

– Jag menar att det stora problemet i dag ar att det ar valdigt manga manniskor som har kommit hit rent fysiskt, men mentalt ar de nagon helt annanstans i varlden och det finns inga incitament for dem att bli en del av det svenska samhallet. Man lever nastan i parallella samhallen i sina fororter. Och det dar kan man komma at genom att faktiskt stalla krav pa att man maste anpassa sig, men ocksa att vi maste vaga tillgangliggora det vi vill att de ska anpassa sig till.

Min svarmor har haft syriska pojkar inneboende. Du har ju en stor villa. Skulle du kunna tanka dig att ta emot en syrier, som kan integreras?
– Nej, jag skulle inte gora det. Det finns valdigt manga i Sverige som far illa pa olika satt och jag hjalper garna dem, men nej, dar gar nog gransen. Men jag skickar pengar till flyktingar i flyktinglager. Dar tycker jag att man gor en effektiv insats. Ska man hjalpa den enskilda individen eller ska man hjalpa den stora massan? Visst man kan hjalpa en syrier, men det finns ju fortfarande miljoner manniskor som inte far den hjalpen och da tycker jag det ar effektivare att hjalpa sa istallet, sager Jimmie.

Jimmie tror att Sverigedemokraterna kan bli storsta parti i valet 2018.

Hur skulle du bli som statsminister?
– Jag vet inte. Jag har aldrig varit det. Men hela min ide om ledarskap gar ut pa delaktighet. Att ge manniskor fortroende.

Du sager att du inte gillar konflikter …

– Nej. Jag har aldrig forstatt varfor man maste tjabba. Vi behover inte nagra konflikter och harda ord i det har splittrade, polariserade tillstandet vi befinner oss i. Det ar battre att vi far till en dialog och visar varandra kompromissvilja.

Du har varit partiledare i tolv ar nu. Ar det inte dags att hoppa av?
– Visst, jag har varit partiledare lange, men partiet har ju forandrats. Nar jag tilltradde 2005 hade vi en procent av rosterna och politiken stod inte i centrum utan man var med och byggde upp ett parti, en rorelse. Jag var den enda i hela partiet som var avlonad. Jag fick 12 000 kronor i manaden fore skatt. Det jag gor i dag skiljer sig valdigt mycket fran det jag gjorde da. Det ar nu det borjar bli roligt. Vi borjar bli ett stort parti, vi borjar fa inflytande och det ar klart jag vill vara med lite till.

FOTO: IBL

OBS! Den här artikeln publicerades ursprungligen 2017 i nummer 33 av Svensk Damtidnings pappersedition.