Kattis Ahlström om nya livet med utflugna barn – och drömmen om en coronahund

Kattis Ahlström
Exklusivt

Per Arvidsson

Kattis Ahlström är van vid att möta tv-tittarna på bästa sändningstid. Nu är hon istället aktuell med nya boken Konsten att mötas.

0:38

Efter reklamen: 5 saker du inte visste om ”Antikrundan”

(0:38)

Slå på ljud

Muren och Seniorsurfarna kommer igen i SVT, Arvinge okänd mer osäkert, men alla programmen har Kattis Ahlström-kvalitet. Hon har gjort i stort sett all typ av underhållning i SVT, från Melodifestivalen och Eurovision Song Contest till att vara SVT:s julaftonsvärd.

–Ren samhällsjournalistik tycker jag att så många andra är bättre på, men jag gör gärna program som Arvinge okänd med livsöden och familjerelationer samt berättelser från till exempel andra världskriget eller krigsdrabbade länder, säger Kattis Ahlström.

Kattis Ahlström berättar om nya boken Konsten att mötas

Vår pratstund äger rum i lobbyn på hotell Amaranten på Kungsholmen, samtidigt som vi konstaterar att idolerna från TV4 bor här. Vi räknar upp de unga artister som vi känner igen. Och visst har Kattis även varit en sväng på TV4 med Nyhetsmorgon och på TV3 med Den stora klassfesten.

Kattis Ahlström Muren
Bilduppdraget

Förutom alla nöjesprogram för SVT har Kattis har varit chefredaktör för ICA-kuriren och generalsekreterare för Bris. Hon har även många uppdrag som föreläsare. Efter vår intervju ska hon intervjua förra generalsekreteraren för FN, Jan Eliasson, om förhandlingsteknik för ett fastighetsbolag.

–Det är spännande att höra honom berätta om sina möten med Saddam Husein. Jan är en oerhört skicklig förhandlare.

Möten med människor har alltid legat henne varmt om hjärtat, något som resulterat i den nya boken Konsten att mötas – från mingelångest till allvarliga samtal, som hon skrivit tillsammans med Stefan Einhorn och psykiatrikern Ullakarin Nyberg.

Embryot till boken kan spåras till en middag på restaurang Vassa Eggen i Stockholm, där de tre vännerna kom överens om att skriva en bok på detta tema. Riktlinjerna drogs sedan upp hemma hos Stefan Einhorn. Därefter blev det stopp. Covidviruset slog till med alla restriktioner, så vad göra? Jo, den både roliga och lättlästa boken full av klokskap skrevs av de tre vännerna på sina kamrar med täta avstämningsmöten på Zoom.

Av Kattis egna möten både professionellt och privat är det ett ordlöst möte som gjort störst intryck på henne.

Per Arvidsson

­–När min dotter Ebba var nyfödd sade hon inte så mycket. Det var just ett ordlöst möte och ett väldigt speciellt ögonblick när hon tittade mig så djupt i ögonen med en totalt ren blick. Jag minns det fortfarande och att jag tänkte ja, vi ska vara med varandra du och jag, hur ska vi göra det här nu? Både då och när min son Love kom två år senare, blev jag väldigt ödmjuk inför tanken att de ju inte har valt mig utan att jag ska vara till för dem.

Kattis är alltid väldigt välformulerad, det märks att hon är expert på kommunikation. Hon tycker att det är viktigt att vara fullt närvarande i möten, och, särskilt med barn, läsa av mellanrummen i konversationen. Men vi återvänder till det ordlösa mötet.

–Jag minns en hund som fanns på Ersta barnhospice. Det var fantastiskt att se att denna hund var den som förstod det sjuka barnet bäst. Själv är jag en jättedålig djurmänniska. Jag hade inga djur in min barndom, men jag brukar få låna en hund, Nellie, som jag älskar. När jag var julvärd på SVT fick jag låna henne i studion, och så körde vi hela julafton tillsamman. Sedan dess är vi bundis och bästis. Men jag minns första gången som hon var hos mig. Eftersom jag var så ovan vid djur, tyckte jag att det var en spänd tystnad i köket. Jag funderade på vad vi skulle prata om och skulle jag säga något till henne?

Man kunde nästan tro att Kattis är lite osäkrare, eller snarare ovan, vid hundar än vid Påven, som hon intervjuat. Hon är inte särskilt nervös vid sådana tillfällen.

–Nej, det kan jag inte säga. Men förväntningarna inför en sådan intervju är skyhöga. En man som är omgiven av kardinaler i höga hattar, det måste ju lyckas. Men sådana personer är ju medietränade och allt går på rutin. Det är kan vara svårare med människor som inte är vana att bli intervjuade. Då gäller det att vara trygg i sig själv och aldrig sluta att arbeta med sig själv. För mig har det varit viktigt att gå i terapi, att prata med vänner och att läsa mycket. Sedan är jag så glad över att jag alltid har haft mentorer som jag har kunnat spegla mig i utifrån. Numer tycker jag att det är jätteroligt om någon ber mig att bli mentor.

Kattis håg har alltid legat närmare familjerelationer än samhällsjournalistik och politik. Hon har alltid varit intresserad av att hjälpa barn, och hon lärde sig mycket av att sitta i telefonjouren ideellt för Bris. Hon har också lett många välgörenhetsgalor.

–Jag försöker hitta en mening i allt. Min mentor sade till mig att för många människor som sitter ensamma fyller nöjesprogrammen en enormt viktig funktion.

Särskilt viktigt i Covidtider.

–Pandemin var en stor omställning. På ett egoistiskt plan fick jag lite lugn och även tid att skriva den här boken, samtidigt som jag har en enorm respekt för alla de som förlorat sin verksamhet och de som har slitit i sjukvården och de som förlorade sitt liv. I möten tycker jag om att diskutera existensiella frågor, men man måste ha förståelse för att inte alla vill det, bara för att de till exempel har hög ålder. Själv tycker jag att det infinner sig ett nytt lugn för varje år. Jag tycker om tanken att växla om och säga, nu får ni fråga mig om råd, nu är det jag som blir lite äldre.

Hon tycker att åldersdiskrimineringen i Sverige är tråkig och att man borde ta vara på de äldres klokskap. Själv umgås hon gärna med vänner i olika åldrar.

–När min dotter Ebba pluggade i Paris hälsade jag på henne ibland. Då slogs jag av hur trevligt det var att hennes vänner var i olika åldrar. På våra middagar kunde någon vara 70 år, en annan 21 år och sedan där emellan.

Nu är Kattis barn vuxna och hon bor själv i Fredhäll, och ja, hon kom på tanken att skaffa en Coronahund. Men hon kom till sans när hon insåg att hon reser väldigt mycket. Istället umgås hon helst av allt med sina barn.

­–Men jag ser dem inte som en förlängning av mitt liv. Det är mer som att om något skulle skrämma mig, är det att inte få vara med dem mer. Jag tänker att de klarar sig utan mig men jag vet inte om jag klarar mig utom dem. Livet här väldigt mycket här och nu och för mig är det väldigt klart att de är två helt egna individer som jag har enormt starka band till.

I boken beskriver Kattis hur hon redan som barn fick ett språk till, musiken. Hon ansågs som en lite slarvig solstråle, en oönskad etikett som hon kom undan i musiken. Hon började spela piano när hon var 7 år och är klassiskt skolad cellist.

–Musiken betyder jättemycket för mig och det är ju definitivt ett språk. Jag är fascinerad av människor som arbetar med musikterapi. Det skulle jag vilja göra i nästa liv. Men nu längtar jag efter att få gå på konsert i Berwaldhallen igen. Och så älskar jag jazz. Tänk att få gå på Fasching igen!

Kattis har ju alltid varit en spjutspets som programledare, men det känns att hon har mognat och blivit en klok och vacker 55-åring, intresserad av livets alla frågor och kanske därför en så uppskattad föreläsare. Hon går gärna då och då i kyrkan, gärna i den lite mer existensiellt inriktade Katarina kyrka på Södermalm i Stockholm. Och av alla sina arbetsresor minns hon särskilt vistelsen i Kongo-Kinshasa med Unicef och mötet med dr Mukwebe som hjälpt så många våldtagna och torterade kvinnor i kriget där och Zimbabwe för uppföljningen av livsöden i Arvinge okänd.

–Rent privat åker jag gärna till Mallorca, där har jag varit väldigt mycket och har ett hyrt hus, och så älskar jag Paris. Dit kan man ju också åka tåg!

Foto: Per Arvidsson