Kikki Danielssons trauma – bortadopterad efter mammans otrohet: ”Svart för mig”

Kikki Danielsson, 70, har en lång och gedigen karriär bakom sig. I över 50 år har den folkkära stjärnan lyst på den svenska musikhimlen. Hon har medverkat i Melodifestivalen tio gånger, har sålt drygt 3,5 miljoner skivor, fått 26 guld- och sex platinaskivor. Under alla dessa år har Kikki dessutom varit väldigt omskriven i tidningar.

Den charmiga sångerskan har ställt upp på personliga hemma-hos-reportage, virkat gardiner, klätt julgranen med sina barn och öppenhjärtigt blottat sitt kärleksliv i olika intervjuer. Det har ibland genererat löpsedlar med stora svarta rubriker, som skrikit ut den ena "skandalen" efter den andra.

– Jag har varit för snäll, konstaterar Kikki och suckar.

Men nu har Kikki fått nog. Hon är trött på att människor tror sig veta allt om henne bara genom att läsa rubriker i tidningar. Därför har hon och Sören Sulo Karlsson, den ständige följeslagaren, tillika musikern skrivit självbiografin Du vet inget om mig.

– Det känns viktigt att berätta min historia!

I boken, som kommer i höst, tar Kikki med läsaren på en resa genom ett liv där lycka och framgång alltid balanserat på kanten av den stora avgrunden. Vi får följa vardagens funderingar och bekymmer i radhuset uppe i Bollnäs när Kikki tittar tillbaka på sin över 50 år långa karriär. På ett naket och öppenhjärtigt sätt låter hon sitt okända liv, skuggorna och det trasiga få komma fram i ljuset så helheten äntligen blir synlig.

Svensk Damtidning möter Kikki och Sulo på Bonniers bokfrukost på trendiga hotell Haymarket i Stockholm. Kikki är på gott humör och skojar som vanligt mycket.

– Jag har blivit rebell på äldre dagar. Mjölkkossan har gått i sin och dörrmattan har jag slängt ut. Så nu blir det en ny era, så långt jag hinner, säger Kikki och skrattar.

Hon vill inte längre serva pressen med privata storys utan väljer nu att skriva om det i boken i stället. Där beskriver hon bland annat sin ändlösa strävan efter att våga och kunna älska sig själv.

– Det har varit mitt svåraste problem, speciellt som ett adoptivbarn. Vi delades upp vi tre syskon och det kändes som om jag inte fick göra något som helst fel utan att jag måste vara lydig, för annars kanske jag behövde byta hem igen och det skulle varit jobbigt. Det har jag levt efter och det är inget sunt liv, säger Kikki med sorg i rösten.

I tv-programmet Så mycket bättre, 2017, berättade Kikki öppenhjärtigt hur hon fyra år gammal hamnade i en fosterfamilj långt borta, efter föräldrarnas skilsmässa och hur hon känt sig skyldig till att de separerade.

– Pappa jobbade i skogen. När han var borta visste många ungkarlar om att mamma var ensam och jag märkte cyklarna och gubbarna som kom. Men jag minns bara en. Han kom oftast antagligen. En natt när jag gick in i sovrummet för att fråga mamma om något, låg han där, på pappas plats.

Kikkis mamma vädjade till henne att inte berätta något för pappan.

– Han hann ju inte komma in genom dörren förrän jag sa "Pappa pappa, vet du vad som hänt? Nisse låg i din säng och han hade inga byxor på sig." Det drog tydligen i gång hela baletten. Tänk vad jag hade ångest. Det var jag som orsakade skilsmässan.

Lillasyster Ros-Marie hamnade i en fosterfamilj på annan ort, medan hennes bror Kjell-Åke fick bo kvar med deras mamma .

Barnavårdsnämnden hade beslutat att Kikki inte kunde bo kvar med sin pappa och därför också skulle hamna i en fosterfamilj.

– När Barnavårdsnämnden kom hade pappa förberett mig lite. Han hade sagt något i stil att "i morgon kommer snälla tanter och farbröder så ska du åka bort". Jag stod och tittade ut genom glasverandan och såg när bilen kom.

– Jag vet att jag låste armarna runt pappas nacke och gallskrek. Först fick de lirka, sen fick de ta i och lossa mina fingrar och in med mig i bilen. Jag bankade på rutan och gallskrek efter pappa. Han blev ju mindre och mindre och sen svängde vi runt en ladugård. Sen var han borta. Efter det är det svart för mig rätt länge.

Kikki hamnade hos hemmansägare Ture Danielsson och hans fru Abela. De var barnlösa och blev överlyckliga över den lilla flickan, som de behandlade som en prinsessa. Kikkis biologiska mamma Elsa Hedlund var fattig och ung och gick mot sin vilja med på att paret adopterade Kikki tre år senare.

Kikki hade en bra uppväxt på gården i Småland, men säger att hon behandlades som en ”guldtacka” och nästan inte fick göra någonting.

– Då tänkte jag att när jag blir mamma i framtiden ska mina barn minsann få upptäcka saker på egen hand – utan att bli inlindade i bomull hela tiden.

Att skriva om sitt liv har inte varit enkelt.

– Det har varit lite smärtsamt att få uppleva allt det som har varit sorgligt, tråkigt och vemodigt igen. Då börjar det liksom om igen, säger Kikki.

Men trots många tråkigheter innehåller boken också en hel massa skratt och galenskap.

– Den är halvtokig, men sann. Det är det viktigaste. Det är inte ofta det skrivs något sant om mig, så det är på tiden, säger hon och ler.

Född: 10 maj 1952 i Visseltofta i Skåne

Bor: Parhus i Bollnäs

Familj: Dottern Emma, 37 och sonen Viktor, 31, tre barnbarn

Gör: Sångerska

Aktuell: Med självbiografin: Du vet inget om mig, som kommer i oktober