Leif GW Persson sin otrohet, fru Kim och pengarna

Han är varm, klok, befriande ärlig och lite vresig. Dessutom verkar allt han rör vid bli till succé. Nej, ingen  är som professorn Leif GW Persson!

På senare år har Leif dessutom blivit en bättre make och en riktig superman som ”skämmer bort” både barn, barnbarn – och till och med exfruar.

Det är få människor som inte behöver presenteras med mer än två bokstäver. Men säg ”GW”, och hela Sverige vet vem som åsyftas. Och Leif GW Persson är inte bara känd, han är dessutom oerhört populär och framgångsrik.

Leif är professor i kriminologi, men hans åsikt efter­frågas ständigt i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Hur kommer det sig?

– Det är för att jag säger vad jag tycker. Jag bryr mig inte ett dugg om huruvida mitt svar passar mottagaren eller ej, säger Leif GW när vi träffas i hans skrivarlya i Stockholm.

Och det är förstås välgörande, för att inte säga unikt, i dagens medieklimat där de flesta för­söker säga så lite som möjligt. Leif har också en förmåga att dra slutsatser och uttrycka sig så att folk förstår, detta trots att han använder ett ganska avancerat språk.

Jag undrar var han fått sitt språk ifrån – Leif är trots allt uppvuxen i ett äkta arbetarhem, där pappan var grovarbetare, mamman hemmafru och pengar ibland en bristvara. Men Leif hävdar att han alltid talat som han gör nu.

Du måste ha varit något av en främmande fågel i din uppväxtmiljö?

– Nja, något åt det hållet kan man väl säga  … Jag lärde mig läsa, skriva och räkna när jag var fyra år gammal, så när jag började skolan blev jag svårt uttråkad.

Men någon favorit hos lärarna blev den begåvade lille pojken inte.

– Nej, för fan, verkligen inte, säger Leif med eftertryck. De tyckte nog jag var en odräglig unge som skulle sättas på plats.

Leif var den förste i släkten som tog studenten, och det var förstås stort. Högre studier var i princip otänkbart.

I dag är Leif professor, extremt framgångsrik författare och ekonomiskt oberoende.

Vad använder du dina pengar till?

– Tja, till vardags lever jag väl ungefär som alla andra, men vill jag verkligen ha något så köper jag ju det. Jag blev till exempel väldigt förtjust i en tavla som kostade en halv miljon, och då köpte jag den.

– Och så tycker jag om att dricka riktigt gott vin, så det får kosta. Ofta finns det ju tyvärr en korrelation mellan pris och smak när det kommer till vin.

Så kallade kändisviner har ju blivit något av en fluga på senare år, men det är en före­teelse som Leif inte ger mycket för. Trots det sällade han sig nyligen till skaran och lanserade ett vin som helt enkelt fick heta GW:s röda.

– Alla kändisviner som jag smakat hittills är rent förfärliga, de passar bättre att tvätta bilen med än att dricka. Men mitt vin är faktiskt ett undantag, jag blindtestade mig fram till ett riktigt bra vin för en rimlig peng.

Hur det nu är med den saken, GW:s röda har på kort tid blivit en succé. Det blir å andra sidan det mesta som Leif rör vid. Samtidigt jobbar han inte direkt på att charma sin om­givning – det är ju snarare så att hans sträva, för att inte säga vresiga, framtoning blivit hans signum.

– Jag pratade med en sån där medierådgivare en gång, och han sa att jag gjorde precis allt fel, men eftersom det funkade så tyckte han att jag skulle fortsätta  …

Men Leif är den förste att erkänna att han nog är ganska knepig att leva med. Hans humör går i cykler, precis som hans alkoholanvändning.

– Om jag är på gott humör pratar jag oavbrutet. När jag inte är på gott humör eller har en massa annat omkring mig kan jag hålla käften i tre månader, och det är ju ganska besvärligt att leva med en sådan.

Detta till trots har Leif och hustrun Kim varit ett par i drygt 20 år – även om Leif har blivit lämnad vid inte mindre än tre tillfällen.

– Ja, tre gånger. Jag är ju knepig att vara med.

Äktenskapet med civilekonomen Kim är Leifs tredje. Han menar själv att det var upp­repade otroheter från hans sida som fick de tidigare äktenskapen att gå i kras, och att detta bottnade i ett behov av att manifestera sina yrkesmässiga framgångar. Men i dag värdesätter Leif familjen på ett helt annat sätt.

– Ja, man blir väl lite klokare med åren  … Min hustru Kim är en alldeles utmärkt kvinna, och min kontakt med barn och barnbarn är god. Ibland hämtar jag dem på förskolan, och då brukar vi åka till en leksaksaffär och köpa något kul. Så de gillar sin morfar och jag gillar dem!

– Och visst är pengar bra att ha. Men även om jag tjänar mycket så betalar jag väldigt mycket i skatt också – men det har jag ingenting emot. Dess­utom ger jag ungefär en tiondel till välgörenhet.

– Och så betalar jag underhåll till min exfru. Jag tycker det är rimligt att mina barns mor har en vettig ekonomi, och jag har ju råd med det, så varför skulle jag inte göra det? Det handlar om anständighet.

– Självklart ser jag också till att barn och barnbarn har det bra, även om de klarar sig rätt bra på egen hand.

Att dela med sig av det man har tycker Leif är självklart. Och trots rike­dom och framgång menar han att han fortfarande har samma värderingar som när han var grabb och bodde med familjen i en liten lägenhet.

– Absolut, där har jag inte förändrats alls. Jag är sosse, det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att förbli. Jag är ju inte politiskt engagerad, men för något år sedan ringde Stefan Löfven och undrade om jag ville komma på middag. Jag blev lite förvånad, för vi har aldrig haft den kontakten även om vi setts någon gång.

Men självklart tackade Leif ja, och två tvättäkta arbetargrabbar möttes över en middag i Sagerska palatset. Bägge med en svindlande klassresa bakom sig.

– Ja, och vi hade det mycket trevligt, ska du veta!

Leif GW Persson är i sanning motsatsernas man. En arbetargrabb som inte tycker han passar i de fina salongerna, är rätt­trogen sosse, hyllar solidaritet och gärna betalar stora summor i skatt – men som också jagar med kungen, Anders Borg och en handfull näringslivs­toppar. Och som åtnjuter en grad av respekt hos gemene man som är få förunnat.

Själv förklarar han det med sin frispråkighet och sitt mod att säga vad han tycker. Efter en timmes samtal skulle jag vilja lägga till: En ovanligt hög intelligens.

Jag dristar mig till att fråga Leif vad han har för IQ.

– Tja, mitt första test gick så bra att de ville testa mig en gång till. Det fick de. Resultatet var helt ok, men mina poäng kan vi lämna därhän.

Jag undrar om det stämmer att de brukar ringa från På spåret varje år men att han konsekvent nobbar att medverka.

– Ja, det gör de. Men jag brukar säga som det är, att jag är alldeles för bra för På spåret!

Självförtroende, mod och intelligens. Se där en vinnande mix.■

av AnnaClara von Hofsten

Denna intervju gjordes år 2018 av Svensk Damtidning.