På spåret-stjärnans speciella agerande vid mötet med Victoria: ”Man skulle...”

Hej Cecilia, hur mår du i dag?

–Alldeles utmärkt, tackar som frågar.Berätta om din roll i SVT:s nya historiesatsning?

–Jag programleder Historiskt eftersnack, ett program där jag tillsammans med inbjudna gäster plockar russinen ur det senaste avsnittet av Historien om Sverige och grotta ned oss i sådant som kändes extra spännande. Det är nyfiket, nördigt och skoj!

Detta måste ändå kännas som semester med tanke på allt arbete som ligger bakom ett avsnitt av P3 historia?

–Semester skulle jag kanske inte säga, men det är två helt olika sorters arbete. P3 Historia är väldigt intensivt och vår produktionstakt är hög, men det är också oerhört givande. I Historiskt eftersnack har jag lyxen att inte behöva besvara frågorna själv utan har expertisen på plats i form. Det är roligt att få blanda olika sätt att tillbringa sina dagar. För några år sedan jobbade jag som gymnasielärare på halvtid och gjorde P3 Historia på halvtid, men det var lite av ett vansinnesuppdrag. Två så arbetsintensiva uppdrag gick tyvärr inte att kombinera, så jag fick lämna skolans värld efter något år.

Du sägs ha varit riktigt sträng som lärare?

–Nja. Jag ser ganska sträng ut, men vilket nylle man är född med kan man ju inte rå för. Sedan tycker jag att det är viktigt med fasta ramar och tydlighet i klassrummet – för att jag är övertygad om att det är då man som elev får möjligheten att lära sig bäst.

Hur var din uppväxt?

–Jag är en lantis, uppvuxen på östgötaslätten med rapsfält, landsväg och en grisgård som närmaste grannar. Varje sommar längtar jag till den nästan smärtsamt vackra hembygden och känner mig som östgöte i själ och hjärta.

Hur var det att tävla i På spåret med Jonatan Unge?

–Att tävla i På spåret är på många sätt en skräckupplevelse, man är alltid bara ett dumt svar från att bli stämplad som riksidiot, men att göra det tillsammans med Jonatan är en ren fröjd. Han är både intelligent och förtjusande och får ett nervvrak som mig att känna mig lugn och glad i buren.

Vilket är ditt bästa karriärråd?

–Jag har aldrig haft någon utstakad karriärplan, utan hamnat där jag har gjort för att slumpen och hjärtat har styrt mig dit. Om man vill att jobbet ska ta stor plats i ens liv bör man ägna sig åt sånt man tycker är kul. Men för den som är intresserad av att lägga krut på något annat än själva jobbet, ha en givande fritid, till exempel, är det kanske inte lika viktigt.

Har du något husmorstips?

–Jag kan vara den minst husmoderliga människan som vandrar på vår jord, så dessvärre inte.

Hur håller du dig i form?

–Det gör jag inte. Är i bedrövlig form.

Vad är det häftigaste du upplevt?

–Förälskelse. Det finns nog inga äventyrsupplevelser som kan trumfa den omtumlande kraft som kärlek är.

Har du träffat någon i kungafamiljen?

–Faktum är att jag har träffat hela gänget i lite olika sammanhang. I många år jobbade jag nämligen extra i butik, i en pappersaffär som bland annat fanns på NK i Stockholm. Där hade vi gott om celebra kunder, till exempel kungafamiljen. Jag har bland annat bett kronprinsessan om legitimation, för det var på den tiden när man skulle fylla i personnummer vid kortköp. Och en jul för många år sedan fick jag assistera en ung Carl Philip med att välja fotoalbum som han skulle sätta in naturbilder han tagit själv i och ge “till pappa i julklapp”. Det var lite rart.

Cecilia Düringer

Född: 9 juni 1979 i Linköping.

Bor: I Stockholm.

Familj: Sambo.

Gör: Handelsresande i folkbildning.

Aktuell: Med Historiskt eftersnack, en del av SVT:s stora satsning på svensk historia.