Per Andersson berättar om nya – med någon du känner igen!
Förra året hade energiknippet Per Andersson, 48, sin första lediga sommar på 15 år – och det tar han ikapp nu.
Ja, i år är Per en av stjärnorna som ger sig ut på Diggiloo-turné, med 20 stopp runt om i sommar-Sverige. Han får sällskap av profiler som Sanna Nielsen, Uno Svenningsson och Ola Salo – och nu berättar han för Svensk Damtidning om det nya äventyret som väntar runt hörnet.
Per Andersson i intervju – berättar om nya
Snart drar turnén igång – kan du avslöja något om vad du kommer hitta på?
– Jag har en massa idéer. Nu ska jag bara se om de andra ska köpa de här idéerna också.... Det kommer ju bli något sketchigt, någon sketch måste jag ha. Jag har en idé om att det vore roligt att göra något rock-artat med Ola Salo.
Det här gänget som åker ut då, hur ser dynamiken ut?
– Några känner jag sedan innan, och några inte alls. Det är femte året jag är med så Jessica Andersson och Lisa Stadell, de är ju veteraner och har varit med åren jag varit med. Så vi känner ju varandra, vi har suttit och druckit rosé och skvallrat på vägarna.
– Bruno Mitsogiannis och jag har spelat musikal tillsammans, och sen har jag gästat Sanna Nielsen någon gång när hon ledde Allsången. Och Medina var med när jag var med förut.
Anar du någon oväntad vänskap redan nu?
– Det främsta är att det känns som att det är väldigt bra vibb redan! Alltså vi garvar redan och det känns inte som om det kommer vara några problem, det känns högt i tak. Igår hade vi en jädra fin stund, Bruno tog fram gitarren och Ola Salo drar fram ett munspel ur bakfickan och spelar som om han vore besatt, så det var ett jävla jam och det blev en väldigt fin stämning!
Är du lätt eller svår att ha att göra med då?
– Jag är från Mölndal, får du tänka.
Och hur är man då?
– Det är bara roligt att någon överhuvudet vill att man ska vara med. Det finns frukost och folk kommer komma och titta, det är uppstyrt och det finns hotell… Bara det är en oerhörd lycka.
Så ingen behöver oroa sig för ditt morgonhumör?
– Ingen behöver oroa sig! Det är väl mer om det blir lite pranks och hyss och så… Det kan jag absolut göra. Men det gör jag både på och bakom scen. Det känns ju lite som att det är lite min roll i den här Diggiloo-grejen, i och med att jag är den enda komiken i gänget. När de andra står på scen och är så bra artister, då ska jag få dem att vara på helspänn.
Du har ju också en annan show på gång!
– Ja, jag har haft en idé som heter Kardborre-showen. Och då var tanken att jag vill ha den ultimata interaktiva showen på något vänster. Det kommer vara ett stort kardborreskynke på scenen, där alla sketcher och sånger står uppskrivna. Sen får publiken kardborre-bollar, och så får man kasta på det nummer man vill se.
Då måste du istället repa in precis allt?
– Ja, jag måste repa trippelt så mycket. Annars kan man repa från A till B och så vet man allt, men nu är det lite för mycket nummer, mer än vad som kommer spelas per gång… Plus att de också kommer i en ordning…Så jag vet inte. Jag vet inte om jag tagit mig vatten över huvudet. Jag måste repa ihjäl mig typ.
I pressmeddelandet sa du att du snart fyller 50 år och vill tillbaka till leken – anar vi en stundande 50-års kris?
– Man har ju 20, 30, 40, 50-års kris. Men det känns ju som att 20-års krisen och 50-års krisen är de stora kriserna man ska ha. Den har inte kommit än, men det kanske är av flykt och rädsla som jag sätter upp den här kardborre-showen, för att på något sätt inte ta mig ann den stundande krisen. Flykt, flykt, flykt. Alltid flykt.
Det är ju ofta ganska mycket stå hej kring dig. Men när skulle du säga att du är som absolut tråkigast?
– Det är inte när jag sover. Jag vrider mig mycket när jag sover. Det är som att jag vaknar upp inuti sängen. Jag är som en liten mumie när jag vaknar. Jag snurrar in mig i allting. Så det är inte när jag sover i alla fall.
– Ja men du vet ju vad. Det är detta första tendensen…. Du vet när jag kör bil, så har jag börjat säga lite så ”Hur fan kan man köra sådär….” Jag börjar bli lite gubbsur. Är det ett tecken?
Kanske. Hur är du som bilförare?
– Då måste jag ändå ge mig själv en komplimang. Min ex-fru har väldigt många syskon, och när min tidigare svärmor då skulle åka bil så ville hon alltid åka med mig. Det är ett otroligt bra tecken.
Vem skulle spela dig i filmen om ditt liv?
– Jag tänker alltså Beyoncé kanske. Kalle Sändare hade jag gått med på också.
Om du fick byta yrke helt, vad skulle du jobba med då?
– Jag tror någon form av kock. Jag är inte så bra i köket, men jag tycker det är väldigt roligt.
Vad är din paradrätt?
– Jag köper alltid grejer på måfå, det jag tycker är kul i stunden, och så lägger jag det i korgen. Sen står jag där hemma med grejer och tänker: ”Det här var ju inte alls vad jag tänkte”. Och så försöker jag göra något av det, och så blir det ofta...sådär. Men jag tycker att min känsla av att jag köper grejer och bara slänger ihop nåt, den är bra.
Vad är tre grejer du alltid har i ditt kylskåp?
– Punsch. Jag har alltid ananas. Jag vet inte varför, men det är något med ananas, så varje gång jag går förbi en ananas i affären tar jag den bara. Och så tänker jag: ”Men gud, ananas, det var längesen”. Sen öppnar jag kylen hemma och så blir det så: ”Men gud vad ananas jag har. Enorma mängder. Jag ska inte köpa mer ananas”. Och så går det en vecka så gör jag det igen. Och risifrutti!
Vad dricker du helst till maten?
– Det beror på vad det är. Ett glas rött är ju aldrig fel, men sen är ju den gamla hederliga röda mjölken. Ett glas mjölk. Det måste vara den röda.
Vi på Svensk Dam älskar ju kungligheter. Har du något minne med kungafamiljen?
– Alltså jag har träffat jag har nog träffat hela gänget, och de är ju urtrevliga. Sillan, kan man kalla henne det, det kan man inte? Men Sillan var på Anakronisterna som vi gjorde och då pratade vi lite efteråt. Sen har jag också ett minne när jag spelade La cage aux folles på Oscarsteatern, då var drottningen där och tittade. Och så skulle jag gå ut till mingel med henne, direkt efter applådtacket, och jag spelade i drag och hade en kort glitterklänning som slutade strax ovanför knäna.
– Den var väldigt kort, och jag hade en stor peruk och fruktansvärt höga klackar. Och det är ju en konstform att gå i klackar, och det här var inga fem centimeters utan ett par HÖGA klackar. Jag vet bara att jag stod och pratade med drottningen och kände hela tiden att: ramla inte här nu.
Lyckades du hålla dig på fötterna då?
– Nej, jag fick stå och hålla i mig. Men hon var behjälplig på alla sätt och vi hade väldigt trevligt.
Vem i kungafamiljen hade du helst haft med i en sketch på scen?
– Prins Carl Philip! Vi har suttit bredvid varandra på en sittning, och då var han så snabb och rolig.
Foto: TT
