Skådespelaren Ann Petrén: "Jag gläds åt modiga kvinnoporträtt"

Hon har haft mycket i görningen i vår, en nyligen avslutad turné och flytt, och så dramaserien Bonusfamiljen som gått på SVT. Inte undra på att det måste gå undan så att Ann Petrén susar fram på en elcykel. Minst två år till tänker hon jobba på i samma takt. Men när hon står på scenen upphör tiden.

Ann Petrén har ju den där sällsamma förmågan att låta oss ana själen i sina rollfigurer. Som i senaste succén, “Jag är en annan nu”, där hon under våren spelat en extremt självupptagen mamma. Men under pjäsens gång skymtar vi den obändiga kärleken till hennes cancersjuka dotter och vilken mamma känner inte igen sig i hur fel det kan bli när man försöker nå fram över minerad mark till sitt vuxna barn?

– Jag är nära båda rollerna, men känner igen mig mer i mammans perspektiv, säger Ann begrundande men tillägger med ett litet leende att just den här mamman går över alla gränser.

Rollen är skräddarsydd för Ann Petrén, Björn Runge har skrivit pjäsen med henne i tankarna. De två har ju flera hyllade samarbeten bakom sig både på film och teater, inte minst har Ann tagit hem guldbaggar för bästa kvinnliga huvudroll i två av hans filmer. Visst finns det en magi dem emellan.

– Jag gläder mig över att få göra ett modigt kvinnoporträtt, säger hon med kraft från hjärtat.

Vi träffas i Enskede, som Ann just är på väg att lämna för en ny tillvaro på Södermalm i Stockholm. Barnen är utflugna sedan länge och hon och maken, musikern Bengt Berger, är redo för ett liv i innerstan. Under våren har den landsomfattande turnén med Riksteatern haft ett kort uppehåll och Ann tycker det är välgörande att byta publik och scen, ja hon har ju till och med bytt dotter sedan pjäsen hade premiär på Stockholms stadsteater förra året. Frida Westerdahl har ersatt Sofia Ledarp, som var uppbokad på annat håll.

Svensk Damtidning såg föreställningen på Gävle teater, luften tätnar och man berörs av hennes obegripligt tafatta försök att ge dottern kärlek och tröst. Längtan dem emellan faller ideligen platt fast båda gör så gott de kan. Gävlebon Rolf Lassgård har slunkit in och sitter i publiken. Naturligtvis blir det rungande applåder och Ann ler avslappnat efteråt.

Hon började scenskolan i Malmö 1976. I den världen hittade den faderlösa överklassflickan hem. Hon var bara sex år när hennes pappa, industrichefen, hastigt avled i hjärninflammation och hela trygga livet ändrades. Ann, yngst av fyra systrar, fick växa upp i lägenhet i stället för den stora disponentvillan i Västerås.

– Minnena av pappa flyter ihop med fotografier. På den tiden tyckte alla mest synd om änkan, uppfattningen var att barn glömmer fort.

Så lutar Ann hakan i händerna och tillägger att hon reflekterade över hur mycket hennes egen dotter upplevt när hon var i samma ålder. Och att man inte glömmer någon som försvinner när man fyllt sex år, däremot konstaterar hon att saknaden bleknar med tiden.

– Det var viktigt för mamma att upprätthålla fasaden av att vi ändå levde borgarliv. Lite av samma utanförskap som mamman i den roll jag gör i pjäsen. En av Anns systrar var med i en amatörteater hemma i Västerås och lockade med sin lillasyster. Längre fram hade Ann, som hon säger, lyckan att få gå i ett gymnasium med möjlighet att spela teater. Och så scenskolan på det, med klasskamrater som följer varandra genom livet. Hon ritar som ett streck på bordet och visar vikten av att ha blivit sedd av sina vänner länge, som de hon fick på scenskolan under 70-talet. Strecket är långt och fortsätter utan slut. Philip Zandén är en av dem, de stöter ihop emellanåt på Stockholms stadsteater även om de aldrig spelat mot varandra där.

– Det finns en speciell samhörighet mellan oss, säger hon.

Den komplexa mammarollen i Björn Runges pjäs har flera beröringspunkter med Anns egen mamma. Hon strävar med att hålla dimman undan, den som vi alla fasar för och brukar visa sig på ålderns höst. Ann säger stillsamt att hon ser det som att hennes rollfigur har ett misch-masch av tankar och svårigheter att sortera dem. Och så den stora ensamheten, när den egna världen minskar och alla andra har fullt upp med sitt.

– Min mamma gick bort för några år sedan och förra sommaren dog min äldsta syster, berättar Ann och betonar att hon tycker äldrevården blivit bedrövlig efter privatiseringen och att något måste göras.

Innan hon susar vidare säger hon att nu när hon själv nått pensionsåldern, plötsligt ser ännu tydligare att äldre kvinnor inte skildras på film och teater. Där måste också något göras.

– Effekten av metoo-rörelsen blir nog större för dem som är yngre än jag, säger hon tankfullt på tal om fler roller framöver för mogna kvinnor.

Så mjuknar hennes ansikte och lyser upp vid åsynen av ett kladdigt barn vid bordet intill oss på konditoriet. Igen kan som Ann Petrén ge liv åt en känsla utan att ens säga ett ord.

Foto: Per Arvidsson, TT, Riksteatern

Född: 1954.
Gör: En av våra främsta skådespelare med en lång rad uppmärksammade roller bakom sig på både film och teater.
Bor: Lägenhet på Söder
i Stockholm.
Familj: Maken Bengt Berger, jazzmusiker, dottern Ebba, 31, teaterteoretiker, fyra bonusbarn och bonus barnbarn.
Aktuell: Nyligen i rollen som mamma i Björn Runges pjäs Jag är en annan nu. Enligt planerna ska pjäsen även filmatiseras för SVT. Spelat parterapeuten Ylva i Bonus- familjen som gått tredje säsongen på SVT.