Stora bluffen bakom På Rymmen avslöjad – tjugo år efter succén

På Rymmen var en av 1990-talets stora tv-succér. Hela Sverige satt bänkat när "spårhundarna" släpptes lösa på jakt efter "rymmarna", som stod och häckade i en telefonkiosk och skulle klara sig till oupptäckta till programmets slut. Det var underhållnings-tv med en puls som få andra produktioner kunde matcha.

Svensk Dam ringde upp Erik Fritjofsson, programmets producent, för att prata lite gamla minnen från På Rymmens storhetstid.

– Det var otroligt kul att jobba med. Men påfrestande. Man fick jobba dygnet runt, säger Erik.

– Jag har nog aldrig varit med om ett program som tog tag i de inblandade på det sättet. Även inom vårt team, produktionsteamet. Redaktionen delades upp i två delar: delen som jobbade för spårhundarna och delen som jobbade för rymmarna. Och det var stängda dörrar mellan dem, för folk försökte snoka.

Spårhundarna var i regel kändisar, som Lasse Kronér och Anna Book. Rymmarna var dock "vanliga" människor, men i flera fall ledde deltagandet till att de blev kändisar i egen rätt, som Jonas "Heavy" Stentäpp och Hjalmar "Hjalle" Östman.

– När vi hittade Hjalle och Heavy ville vi först vänta med att släppa ut dem. De var två hårdrockskillar från Dalarna, de var inte klassiskt tv-material. Men de gjorde ju succé direkt. De blev så stora kändisar att de fick bo gratis på hotell, åka tåg gratis, trots att det var en del av utmaningen att rymmarna skulle klara sig utan pengar, säger Erik.

– Jag minns att Lasse Kronér blev förkrossad. Han var en tävlingsmänniska, men han kunde aldrig få tag på dem, för de hade hela Sverige på sin sida. Det var ingen som hjälpte honom. En gång gjorde de en offentlig konsert i en idrottssal, Lasse var där utanför, men han kunde inte komma in, folk vägrade släppa in honom.

Nu, så här tjugo år senare, så känner sig Erik bekväm med att avslöja några hemligheter från programmet. Som att vissa rymmare fick fördelar som andra blev utan.

– Några gånger var det ett läge där det fanns ett rymmarpar som var väldigt populära och som man ville ha kvar på banan. Så då styrde man spårhunden lite fel. De fick ju tips under sändningen och då kunde man styra tipsen lite grand, säger Erik.

– Sen var det ju så att vi hade en programtid på 90 minuter. Man ville ju inte att spårhunden skulle hitta dem direkt, för de skulle man stå och trampa vatten i resten av sändningen. Så man gjorde ju upp med spårhunden: först ska du åka dit, sedan ska du åka dit. Och då skickade man dem inte till området där rymmarna fanns det första man gjorde.

– Men det här är något som gäller för alla tävlingsprogram. Och deltagarna spelar spelet, för att det ska bli bra tv. Men hade du ringt för tjugo år sedan och frågat det här, då hade jag såklart blånekat. För då ville man inte förstöra upplevelsen för alla som tittade.