Svensk Dam möter Sissela Kyle: "Kommer aldrig någonsin att sluta"
Det är den första riktigt krispiga höstkylan som gripit tag i Stockholm den dagen Svensk Damtidning ska träffa Sissela Kyle för en intervju på Hotel Rival på Södermalm.
Sissela Kyle om relationen till kungafamiljen!
Och det var inte helt lätt att få till ett möte. Intervjun var planerad sedan början på september och det märks direkt att Sissela har sina muggar fulla när hon kliver in genom svängdörrarna på prick avsatt tid, i telefon.
– Jag ska bara avsluta här, viskar hon till oss och pekar på telefonen.
"En pensionär som jobbar rätt mycket"
Vi beger oss upp till ett hörn högst upp i Watson's Bar och slår oss ned i några soffor. Det är svårt att tänka sig det hektiska liv Sissela lever. När man träffar henne känns hon nämligen som lugnet själv. Men i självbiografin "CV. Livets gång" beskriver hon sig själv som "en pensionär som jobbar rätt mycket".
– Ja, alltså jag regisserar ju mest. Och nu har jag regisserat Helen Sjöholm och Gunilla Backman i ”Nån måste göra det”, som spelas runtom i landet och nästan parallellt med min föreställning kan man säga. Och sen ska jag i januari flytta till Malmö och regissera på Malmö Operan. Och den har premiär 27 februari, sen fortsätter jag spela min föreställning om mamma. Men sen ska jag göra lite mindre publika grejer.
Sökte känslorna på teatern
Det framgår snabbt i Sisselas bok att hon tidigt sökte sig till teatern. Hemma fanns det sällan rum för känslomässiga utbyten, en parallell hon drar till generationsskillnader. Det fick hon istället utlopp för på scenskolan.
– Ja, det var en mycket intellektuell familj. Och mina föräldrar var ju gamla, födda 1919 och 1921. Och den tiden var ju ganska annorlunda och man såg på det privata eller känsloliv på ett annat sätt på den tiden. Och i akademiska kretsar undvek man ganska mycket att prata om sitt mående. Jag tror inte att de tyckte det var intressant, egentligen. Men man känner ju och mår. En ny tid var det också. Så teatern stod nog mycket för mig, för den sidan.
Sissela Kyle om framtidsplanerna – flyttar!
Man undrar ju då om det var någon slags frigörelse från den här familjekulturen att stå på teaterscenen?
– Mest av allt var det nog lust. Det är ungefär som de som spelar gitarr, till exempel. Jag hade kompisar som gjorde det, så jag gick också och spelade gitarr. Jag tyckte det var rätt segt. Men jag hade en kompis som tyckte det var underbart för hon var så duktig. Och lite var det väl så för mig med teater, att det var som ett svar när jag började med teater, att jag hade en sådan fallenhet för det. Och då blir det ju roligare att syssla med.
Likaså fann hon kärleken till pennan.
– Jag tyckte ju jättemycket om att skriva. Såklart. För att jag fann tidigt ett behov av att skriva. Det var väl både en dragning till att kunna uttrycka känslor men också ren lust. För att det fanns ett svar.
Sissela Kyle om ex-makens död
I samband med att Sissela skulle ta sig an ett stort regijobb, blev hennes ex-man Mårten Eriksson sjuk i cancer. Läkarna gav beskedet att han skulle ha max ett år kvar i livet och Sissela hoppade av regijobbet för att finnas nära Mårten. Det skulle bli startskottet på boken.
När hon börjar berätta om hur det var att närma sig gamla minnen genom skrivandet, börjar det väsnas i barköket och Sissela vänder huvudet mot ljudkällan. När hon hör att det är kockarna som för en hetsig diskussion med varandra, får det henne att dra på smilbanden.
– Det är ju så underbart, de är alltid så högljudda i köket… Han var kock. Min förra man, säger hon innan hon återgår till ämnet:
– Det påverkar ju inte bara den som är i centrum av det hela, den som vet att livet ska ta slut, utan även oss runt omkring. Så jag började nog tänka mycket på åren som varit och tiden som format mig.
Skrev i hemlighet
Förutom förläggaren Eva Gedin, höll Sissela sitt skrivande för sig själv.
– Jag berättade inte för någon. Jag satt i min ensamhet. Jag skrev för mig själv. Och så Mårten som var döende, det präglade ju mycket. Men då hade jag roligt när jag skrev, jag hade roligt när jag mindes olika perioder av livet med glädje och vemod. Efter ett tag sa Eva: ”Nu är det faktiskt en bok.” Och så fick man ju redigera och byta ordning. Men själva skrivprocessen var ju väldigt lustfylld i och med att jag gjorde den så här fragmentariskt liksom. Jag kan ju tänka mig hur svårt det är att skriva en roman, att hålla reda på trådarna och hålla i intresset.
Du är ju också van vid scenens direkta respons. Hur har det varit i jämförelse, nu när du har släppt den?
– Jag hade ju Eva som hela tiden var så… Jag fick väldigt fin respons. Det var som min hemlighet, mitt rum att gå in i när jag skrev. Och sen visade jag det såklart för Per [Naroskin red. anm]. Men det gjorde jag inte förrän det var faktiskt i princip färdigt. Eller när alla stycken var klara. Sen var det redigeringsarbete och då visade jag för honom. De jag springer med, Anna-Lena och Susanne, som jag träffar flera gånger i veckan och umgås så tätt med... Jag berättade inte. Det var så skönt att ha det som en hemlighet.
Ja, man är rädd att jinxa det lite också.
– Ja, verkligen. Absolut. Och sådär: ”Hur går det med boken?” Jag har tillräckligt med sånt ändå i mitt jobb med: ”Hur går det med repetitioner och hur går det med…?” Så jag tyckte att det var skönt att ha det hemligt.
Hen skulle spela Sissela Kyle i filmen om hennes liv
Sissela Kyle gestaltar sin egen mamma
Under karriären har Sissela tagit sig an ett brett spektrum av roller, allt ifrån den kedjerökande statsministern Agneta Lindgren till läkaren tillika bankrånaren Cecilia Stensson. Men i sin senaste föreställning är hon närmare sitt subjekt än någonsin tidigare, eftersom hon spelar sin egen mamma, historikern och Nordens första professor i kvinnohistoria Gunhild Kyle.
– Det är ju en ganska allvarlig föreställning. Det handlar om åldrande, döden och mycket kvinnohistoria. Så den är liksom rolig, man skrattar, man gråter. Och sen är det folkbildning.
Döden kan ju vara ett tungt ämne och något som enligt Sissela själv är allt mer närvarande med åren. Hon berättar att hon nyligen kommit från begravningen av skådespelaren Jakob Ericksson, som avled den 17 oktober bara 58 år gammal.
Men trots det mörka föredrar Sissela att vara äldre.
– Alltså att vara ung är ju förfärligt. Det är ju då man ska på något sätt bestämma sig för att ta reda på vem man är. Det är svårt. Och det är bättre att vara äldre. Men för kroppen är det ju såklart jobbigare. Jag har varit på begravning idag, så döden blir allt mer närvarande med åren. Men det tillhör ungdomens privilegier att tänka att livet bara pågår. Det är svårt att vara ung. Det är då man ska formas, det är så många beslut och så mycket oro. Men det blir ju bättre.
Ilskan över teaterdöden
Det känns nästan som ett erkännande när Sissela berättar att hon tyckte det var tufft att vara ung. I "CV. Livets gång" framgår det nämligen tydligt att hon sedan barnsben alltid sa sina åsikter högt och med stolhet, mycket tack vare sina föräldrar.
– Jag tycker att jag håller igen det. Jag hade ju det framförallt när jag var ung. Jag tycker att jag har dämpat mig med det. Jag tycker att världen klarar sig utan att jag behöver säga till om allting. Och jag är ju uppfostrad så att jag ska säga vad mina åsikter är, och jag står vid mitt ord.
Idag väljer hon istället att undvika konflikter, något hon menar att hon kan göra på grund av hennes privilegium att vara etablerad i branschen och på så sätt välja vilka hon vill jobba med och inte. Men på frågan om det är annorlunda att ta sig in i skådespelarbranschen idag jämfört med förr, skymtar jag den bestämda Sissela som med allvarlig ton fäster blicken i mig.
– Ja, det gör det. Därför kulturklimatet är sämre. Det är inget snack. Det fanns så mycket när jag gick ut scenskolan i början på 80-talet. Då var Stockholm… Om det inte var världens så var det en av världens teatertätaste städer. Det fanns så mycket och det var sådana möjligheter att driva kulturverksamhet, framförallt ekonomiskt. Det är ju de ekonomiska förutsättningarna som har förändrats och försämrats akut.
"Kommer aldrig någonsin att sluta"
Just den här frågan är en känslig punkt för Sissela, som inte bara är skådespelare eller regissör, utan också hade rollen som teaterchef för Parkteatern i Stockholm från 2011 till 2018.
Ja, mycket har hon gjort. Och teatern vill hon inte leva utan, menar hon. Den finns i blodet på henne.
– Jag blir kvar. Jag kommer aldrig någonsin att sluta på något sätt. Sen behöver man ju inte jobba riktigt så mycket som jag gör nu. För nu har det verkligen gått i ett.
När intervjun är över stannar vi i kylan utanför Hotel Rival för en kort fotografering. Hon poserar vant och när sista blixten flimrat tackar vi för tiden, innan vi ser Sissela rusa iväg. Dags för nästa samtal.
Foto: Johan Söderlund/Svensk Damtidning