Herman Lindqvist: Kungen försökte odla kräftor till skivan – fick mygglarver
I augusti sörplas det kräftor över nästan hela Sveriges land. Kräftkalaset med lustiga hattar, snapsvisor, ofta hemsnickrade, med texten utskriven för varje gäst, upphängda papperslyktor och leende fullmånar, allt detta är en tradition som många tror att vi alltid har haft i kungens slott och torparens stuga.
Sanningen är att det dröjde länge innan svenska folket tog till sig denna vana. Den naturkunnige Carl von Linné varnade för dessa som han ansåg vidriga och oätliga insekter. De dög inte ens som nödföda, menade den lärde professorn.
Fast då fanns det redan några i Sverige som åt kräftor, nämligen kungafamiljen. De åt dem inte som vi gör, utan kräftor användes i korv, kakor och i varma maträtter. De allra första dokumenterade svenska festkräftorna kokades på Erik XIV:s order i Nyköpingshus strax före jul 1562. Då var det bröllop för kungens syster Anna och pfalzgreven Georg Johan av Veldenz-Lauterbeck-Lützelstein. Det blev succé.
Kräftskivans kungliga koppling
Efter den festen skulle det på kungens order alltid odlas kräftor i de kungliga slottens vallgravar. Den svenska och finska kräftskivan är unik för våra länder. I hela Europa har det alltid funnits kräftor av olika slag, men de används, som till exempel i Frankrike mest som dekoration på maten. De har ju rik tillgång till ostron och mer köttiga skaldjur som hummer och krabba.
Idén att hela sällskapet ska serveras stora fat med dillkokade kräftor som kylts ner och att gästerna sedan ska sitta och pilla i de små kräken, suga ur saften på undersidan och ur de minuskla klorna, för att då och då avbrytas i sitt ätande av någon mer eller mindre lustig snapsvisa, den traditionen är unik i hela världen för Sverige och Finland.
I finlandssvenska Finland sjunger man som hos oss, de finsktalande äter och dricker mer fokuserat. Det var i slutet av 1800-talet som Sveriges borgerskap började koka och sörpla kalla kräftor. Kungafamiljen under Oscar II deltog livfullt.
Traditionen utvecklades och blev till slut en årlig ritual mellan sommaren och hösten. Kräftskivan markerar slutet på sommaren. Alla vet vad som ska komma sedan, låt oss festa så länge vi kan.
Själva ordet kräftskiva lär för första gången ha dykt upp i DN 1931 och vid kräftskivan får man bryta de flesta strikta regler för hur man annars ska bete sig vid bordet. Kräftkniven är också den enda kniv man får sätta i munnen.
Kungens årliga kräftskiva på Öland
I dag deltar kungafamilj med glädje i kräftritualen. Den årliga kungliga kräftskivan på Öland har blivit en ritual som aldrig får hoppas över. I yngre dagar hände det ofta att kungen åkte över till Finlands skärgård och deltog i rejäla privata kräftkalas med snapsar och roliga sånger med finlandssvenska vänner. Under en period ville han själv också odla kräftor.
För några år sedan berättade kronprinsessan Victoria för mig om "pappas projekt" vid Solliden. Han har sådana varje sommar, denna gång gällde det kräftor. Dammar gjordes i ordning. Kräftlarver infördes. Vattentemperaturen mättes flera gånger om dagen och infördes i en rapportbok. Allt var på skoj men samtidigt på allvar.
Kräftlarvernas utveckling skulle följas steg för steg. Victoria berättar att de tittade och tittade, men larverna blev inte större, bara fler. Snart förstod man att där odlades mygglarver, inte kräftor. Allt rättades till. Det blev kräftor men inte så många, för det visade sig att minkar och hägerfåglar också gillade kungliga kräftor.
Foto: TT
